Wake up!

Jag har haft en tanke om vad det innebär att vandra en camino. Jag har gjort det här en gång tidigare och jag har tagit mig an det en andra gång med någon slags förståelse av vad som hände förra gången. Och någon slags förväntan på vad som skulle kunna hända den här gången. Alltså en förväntan på något helt utöver vad jag över huvud taget kan förvänta mig.

Jag har försökt visa på hur caminon visar på livet. Hur allt som sker kan öppna upp för en större förståelse av mig och mitt liv. Jag har lärt mig att jag måste vara snällare mot mig själv om jag ska kunna förvänta mig att livet ska vara snällare mot mig. I slutändan har jag insett att det handlar om min relation till Gud.
   Jag har inte förväntat mig mer av Gud. Jag har inte varit övertygad om att den kärleksfulla guden är så kärleksfull. När jag gräver mig ner på djupet, när jag står där på kanten, så har jag känt att det hänger på mig. Jag inser det nu.
   Jag har övat mig i att falla in i Gud, men när det verkligen har gällt, har jag inte haft den tilliten. Livet har lärt mig något annat.

Så jag har övat. Och det har gjort ont. Och jag har försökt. Och jag har försökt igen. Och vägen har fört mig framåt. Och jag har fått bevis efter bevis och jag har sett mina regnbågar och hjärtformade stenar och jag har tagit in, men ändå inte kunnat ta in. Vad är den, kärleken? Vad är det att vara buren? Att vara sårbar?
   Att följa caminon innebär att vara villig att lämna caminon. Att släppa taget om regler och föreställningar. Att se de gula pilarna som en övning, men bara det. När andra pilar börjar visa sig, är det dags att koppla bort stödhjulen. Låta caminon få växa sig större, bortom leden. Låta livet få växa sig större. Det är dags att låta lektionerna och lärdomarna få betyda något. På riktigt.

Min medvandrare från förra året har slagit följe med mig. Förra året gick vi tillsammans och i år har han börjat sin camino från Sevilla i söder, medan jag gått min från St Jean Pied de Port i öster. Vi möttes i Astorga för några dagar sen för att vandra vidare tillsammans och våra caminos har flätats samman.
   Igår tog vi bussen till Sarria. Vi hoppade några dagar framåt. Den tjugofemte är det fest i Santiago de Compostela, det är Sankt Jacobs födelsedag och vi ska fira. Fira livet och vara i glädjen. Hotellrummet är bokat och det handlar inte längre om kampen, det handlar om att låta livet vara lite mer glädje.
   Men åh, vad det är svårt!

Efter bussturen igår gick vi några kilometer till och jag reflekterade över det faktum att jag sen den första dagen inte haft en enda helt smärtfri dag. Även de blåsor som läkt ut på fötterna har efterlämnat sig ömma punkter och jag insåg att detta att vandra i smärta har blivit ett normaltillstånd.
   Smärtan på caminon är normaltillstånd. Många är vi som stapplar fram på trasiga fötter. "No dolor (blåsor), no glory", står det på t-shirts man kan köpa. Men jag måste dra det längre. Att leva ett liv med en del smärta har blivit ett normaltillstånd för mig, så är min vardag.
   Så när jag stod där på vägen och fick en fråga, vad är du villig att offra för att läka dina fötter, för att inte låta smärtan vara normaltillstånd längre, för att vara lite snällare mot dig själv, så var svaret enkelt. "Jag har ingen aning." För jag vet inte hur man gör.

Igår bar han min ryggsäck, idag tvingade han in mig i en taxi. Och det var jättesvårt och så befriande att låta någon hjälpa mig. Snart ska jag på spa, som han ordinerat, bada bubbelbad och bastu och få helkroppsmassage i en timme.
   För några timmar sen hade jag inte fantasi nog att kunna önska mig det här. Nu är min målsättning att komma smärtfri till Santiago, då spelar kilometrarna inte längre någon roll.

100 kilometer kvar till Santiago de Compostela