Semester

Mitt rum är ett enda stort fönster ut mot havet och utanför seglar måsarna förbi.

Jag är trött. Riktigt trött. Jag inser att de senaste dagarna, lagt på den senaste månaden har gjort mig trött. Det är också så när man jobbar med själen och med sig själv, när man jobbar med att vara mer sårbar och tillitsfull, att man blir lite skörare.  

   Att möta världen med ett lite öppnare hjärta, kan göra mer ont. Att skala av sig sina skyddande höljen blottar en mer rå yta. Jag känner mer, upplever mer, färgerna blir klarare, livet lite mer levande. Men visst kan det också smärta mer.

   Det är väl därför vi behöver vaddera oss där ute i verkligheten. Vi hittar sätt att minska risken för smärta, vi sluter oss, stänger igen, slutar lita till den där kärleksfulla guden. Men det gör också att vi missar så mycket.

   På caminon får man en möjlighet att leva på ett annat sätt, om man är villig att ta risken. Och det är skönt att leva lite mer sant. Att vara mer sann mot mig själv och andra. Att bejaka det jag känner på ett annat sätt. Glädje, sorg, trötthet, eufori, frid. 

Mot slutet av caminon förra året, mötte jag en kvinna som gått två gånger tidigare. Hon berättade att när man vandrar så öppnar man upp sitt liv och sitt hjärta, men när man kommer hem måste man paketera ihop allt igen, stänga till om det, för det går inte att leva så i verkligheten. Det är helt enkelt för svårt. Och människor förstår inte.

   Jag tyckte det lät så sorgligt, det var ju därför jag kommit dig, för att förändras, öppnas, och nu ville jag ta med det hem. Det var inte så lätt.   

   Hon sa att jag hade en fördel som jobbade i kyrkan, "där finns det nog människor som vill höra och ta del av det vi upplevt", sa hon, "och du har en plattform för att berätta". Och visst har det varit så. Men jag vill leva det också. 

   Jag vill leva i det öppna, tillitsfulla, där jag är ledd och levande, och där vi alla är ett. Jag tror det är så vi öppnar upp för det Guds rike som Jesus talar om. Det som finns i oss alla. 

Igår hade vi kvällsbön på alberguet i Santiago de Compostela, där vi bodde. Det ligger i anslutning till ett Fransiscaner-kloster och munkarna var underbart fina människor som tog hand om oss och skojade med oss.

   Vi var cirka hundra personer från hela världen som deltog. Böner lästes på olika språk av pilgrimer, vi fick varsin sten med en gul pil på, att lägga på altaret, den stod för vårt liv, vår riktning, fortsättningen på caminon där hemma.

   Så tillslut ställde vi oss i en stor ring som tog upp hela rummet. Vi höll varandra i händerna, så löstes ringen upp och alla gick runt och kramade varandra. Unga, gamla, kvinnor och män, munkar, ett par präster från Sverige, lärare, arbetslösa, korta och långa, i kängor eller barfota. Och det var riktiga kramar, sådär så att man står kvar länge och känner hur den andra personen andas in i en. Alla är vi ett. Och vi önskade varandra frid. 

Jag har tagit bussen till Finisterre, slutet på jorden, som man tänkte sig att det var. Här tänker jag stanna några dagar. Ligga på stranden och sitta och skriva, njuta. kanske vandrar jag tillbaka till Santiago sen, kanske tar jag bussen, vi får se. 

   I morgon ska jag vandra ut till spetsen på udden och spana ut över öppet hav. Där tänkte man sig att den materiella världen vi kan se med våra ögon, mötte den andliga världen som bara kan ses med själen.