Människorna längs caminon är oftast väldigt vänliga. De hälsar och visar vägen när man ser lite vilsen ut. Ibland slår det mig att jag vandrar runt här i deras vardag som något slags fritidsprojekt. Jag går och finner mig själv och filosoferar över livet. Och under tiden lever de sina liv. Jag undrar ibland vad de tänker om oss.
Ibland är nån tant i nån restaurang lite småsur och grinig och då brukar jag tänka att "Heja, heja!", inte behöver hon vara så glad och tillmötesgående hela tiden. Här kommer en massa människor intrampandes, som inte kan språket, som tjatar om wifi, som tar av sig skorna och luftar svettiga strumpor medan de äter. Jag hade nog också haft en dålig dag då och då om jag var hon.
Längs vägen står vackra kors och monument, överallt finns pilar som guidar oss fram, små byar invaderas under de populäraste månaderna av tusentals pilgrimer som vandrar fram, som förväntar sig service. Det är lätt att glömma bort att dessa samhällen har sina egna agendor också.
Spraymålat bredvid pilarna står ibland slagord som Ett Fritt Baskien eller Fri Abort. Det finns en vardag här också. Dessa människor har sina egna problem att brottas med.
I dag orkar jag inte riktigt brottas med mina problem här, jag håller mig till att vara observatör. Och skickar med en bild på en av de mest kreativa väggarna jag sett, från alberguet där jag bor. En Jesus som lite drömmande plockar blomblad från en blomma "Älskar mig, älskar mig inte, älskar mig ...".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar