Santiago de Compostela

Hade jag skrivit klart mitt inlägg igår när jag kom fram till Santiago de Compostela, hade orden varit andra. Men nu får de börja med den tågolycka som skett precis utanför staden. Såhär morgonen efter uppges det vara 77 döda och många fler skadade.
   Vi kom tidigare till staden för att delta i firandet av självaste Santiago, Jesu lärjunge Jacob, vars ben sägs finnas bevarade i katedralen. Han är själva orsaken till att orten blivit det pilgrimsmål som det blivit.
   Men festligheterna ställdes in och alla de tusentals människor som samlats på torget framför katedralen och i övriga staden för att fira, skingrades stillsamt och människor trängdes i dörröppningar till barer där nyhetsinslag om olyckan visades.

Idag vaknar vi upp till ett stillsamt regn och jag funderar vidare på frågan jag fick igår, om hur det känns att ha gått i mål, att ha kommit fram.

Eftersom vi bestämde att ingen smärta var det enda alternativet, insåg vi att vi behövde vara kreativa. Ett förslag som kom upp var att jag skulle skjutsas in i Santiago i en rullstol, vi har faktiskt sett en man som kör en annan man i rullstol längs caminon, men det kändes inte helt rätt. Så insåg vi att det gick att hyra cyklar. Så jag har cyklat in i Santiago. 

   Det innebär att vi de senaste dagarna har "fuskat" med taxi, buss och cykel. Och det känns så bra! Jag har lekt mig in i Santiago. Jag har tjoat och skrattat och fnittrat och svischat nerför långa backar och lyckats cykla i snigeltakt uppför branta långa. Ingenting var omöjligt. Igår var en sån där dag som visar på att allt är möjligt! Framförallt glädjen.

Jag kom in i Santiago i ren glädje och lycka. Men det var inte för att jag gick i mål, det var inte för att jag nådde staden, det var inte för att jag kom till katedralen med Jacobs ben, det var för att jag fann något annat. 

   Där på vägen var min målgång. I vad som skett och sker i mig. I min förmåga att njuta. För att jag struntade i reglerna. För att jag slutade vara så himla duktig. För att jag började lita på att livet kan ge mig glädje. För att jag cyklade i mina sandaler så att fötterna inte gjorde ont. Det var min målgång. 

Och när nu denna fruktansvärda olycka skett, så känner jag med alla drabbade. Men min glädje får finnas kvar. För det är ju också det här jag lärt mig. 

   När jag gick upp på toppen Cruz de Ferro för att få en stund för mig själv, för att lämna något av mig där, så frågade några ungdomar om jag kunde fotografera dem. Jag grät, men log ändå och sa "Javisst".

Och i samma stund så insåg jag vad jag gjorde. Jag satte mig själv och vad jag gjorde på paus för att hjälpa andra. Inte ens med något livsnödvändigt, någon annan hade säkert kunnat fota dem. Men jag gör så. Har gjort så. 

   I många stunder är det en fantastisk förmåga, jag är mästare på att hänga på mig ett leende och vara närvarande med andra människor även när jag själv egentligen är någon helt annanstans. Men det är också så man bränner ut sig. 

På Cruz de Ferro satte jag mig ner en stund och hittade tillbaka till där jag varit. Idag har jag en stillsammare form av glädje, men jag vill inte tappa det jag hittat. Jag vet inte hur många kilon jag har gått ner på vandringen, men när jag skalat av mig lager efter lager på så många olika sätt, skyddande höljen, destruktiva mönster, sorg, ilska, rädsla, så har jag börjat hitta mer av Ellen. En Ellen som kan njuta av livet och som faktiskt börjar tro på en kärleksfull Gud.