På vägen till Emmaus får två lärjungar sällskap av den döde och uppståndne Jesus. Inte förrän de delar bröd tillsammans förstår de att det är han. Och sen försvinner han. Han delar några ord med dem, och bröd, och sen är han borta.
På caminon liksom i övriga livet, vet man aldrig hur länge man har sin medvandrare med sig. Kanske går ni tillsammans och samtalar bara några minuter, kanske ses ni varje dag under en längre tid. Kanske är det just denna medvandrare, som med några få ord öppnar upp för nya insikter i dig. Kanske är det inte orden som sägs mellan er som är viktigast, kanske är det en kram i rätt stund, delat bröd längs vägkanten eller en längre tid av delat liv.
Målningen framför altaret visar konturerna av en tredje vandrare. En som går vid vår sida även när vi inte ser honom. Jesus vandraren. Ofta har han gått vid min sida på den här vandringen. Tålmodigt tagit emot min ilska och mina tårar, delat min glädje.
Att vandra är att lägga sitt liv i någon annans händer. Jag kan ha planerat min rutt hur väl som helst, men inget kommer ändå bli som jag har tänkt mig. I kväll bad vi tillsammans i kyrkan om ljus på vår fortsatta väg, om kraft och mod att gå vidare även när vi inte förstår Guds plan för oss.
Allt jag vet, är att allt är precis som det ska vara och att jag inte har en aning om vad som kommer hända härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar