Dagdrömmeri

Jag ägnar mig en del åt dagdrömmeri när jag går. Fantiserar ihop det mest fantastiska liv jag kan tänka mig. Hur allt liksom bara klaffar och blir sådär toppenbra framöver. Ibland är det kanske inte helt realistiska fantasier, jag börjar tvivla och ramlar tillbaka i mönster av att inte skulle väl jag kunna ha det så bra. Men så tänker jag, varför skulle det inte kunna hända? Vad har jag för inställning till livet om jag inte tror att det skulle kunna ske som jag kan drömma ihop? 

   På förra Caminon lärde jag mig att ta mina idéer och tänka gånger tio. För vi drömmer ofta alldeles för litet. Och då öppnades en helt ny värld för mig. En värld där vad som helst kan hända och också händer. Där mirakler sker hela tiden. 

De sista kilometrarna har jag idag fantiserat om alberguet jag var på väg mot. Jag visste vilket jag ville till, Quatro Cantones i Belorado, de har nämligen swimmingpool! Tanken på att få glida runt i svalkan, låta fötterna flyta runt utan minsta motstånd, omslutna av livgivande vatten. Ja, det fick mig att fortsätta gå. 

   Och precis som jag fantiserat ihop, men faktiskt ännu bättre, var det. Idag har jag legat i vattnet i över en timme. Att efter elva dagar på vandring, mycket medveten om gravitationens kraft på kroppen, få glida runt viktlös, var helt underbart!  

  

Så när jag går i solen som steker, med ömma fötter, drömmer jag fram det liv jag vill leva. Och jag har börjat tro att när jag kan drömma det så kan jag också leva det.