Ja, det här kanske låter lite konstigt, men idag har jag försökt gå mer i mina fötter, med mina fötter. Jag har känt mig lite öm kring hälsenorna de senaste dagarna och insåg när jag gick att eftersom jag är lite rädd att det ska göra ont när jag går, på grund av blåsorna på hälarna, så går jag ganska så stolpigt, dunsar liksom fram ganska så stumt.
Så jag har försökt börja rulla på sulorna lite igen, fokuserat ner i fötterna. Mjuka upp benen och fötterna, och riktigt känna fotsulorna mot marken, känna hur det rör sig i fötterna. Det är ganska så meditativt och det har hindrat en massa tankar från att snurra runt i huvudet, ett tag i alla fall.
Eftersom ALLT som händer på Caminon också speglar något annat, så började jag fundera över vad detta visade på. Det här med att ge sig hän i steget. Och jag tänker på när jag inte lägger själ och hjärta i något jag gör, utan spänner mig och fegar, då blir det ganska så stelt och stolpigt och kan i slutändan leda till smärta.
Jag försöker leva mitt liv mindre utifrån rädsla och mer i tillit, överlåtelse och kärlek. Ibland går det bra, ibland är det jättesvårt. Men ibland är det så otroligt skönt att bara ge efter för livet och trotsa den där rädslan. Våga steget och inse att det håller.
Uppe till höger på bilden ligger Viana, en liten stad nära den större staden Logrono som syns lite disigt borta till vänster. Jag kan verkligen förstå varför man lägger alla små byar uppe på kullar, men när man går och har värkande fötter och är trött och varm och hungrig, så känns det lite onödigt med allt det här vandrande uppåt och neråt.
Jag hade egentligen tänkt gå till Logrono idag (Nio kilometer till och sammanlagt tjugoåtta!), men kände i Viana att jag faktiskt inte orkar och om jag nu ska försöka bli bättre på det här med att lyssna på kroppen och vara snäll mot den, så får jag ju börja göra det också. Mina nya vänner skulle gå vidare, men jag bestämde mig för att stanna själv och så fort jag bestämt mig kände jag mig så otroligt glad. Som om jag gett mig själv en gåva.
Jag hittade ett albergue som ligger i samma byggnad som den stora kyrka där jag förra året blev itvingad en oblat under mässan. Jag försökte signalera att jag var protestant och bara ville få en välsignelse, men han tryckte in brödet i munnen på mig i alla fall. Nu bor jag på det lilla alberguet med en kvinnlig anglikansk präst och en hel svensk familj med tre barn och vänner (Jag har hittills annars bara mött en svenska till.) och en tysk tjej. Totalt oväntat och helt fantastiskt. I kväll lagar vi mat tillsammans och nu sitter jag på det lilla torget bredvid kyrkan och skriver med en magnifik utsikt.
Ibland handlar att våga om att inte ta steget vidare, utan helt enkelt att stanna till och uppleva det oväntade, med själ och hjärta, och fötterna i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar