Jag gick där och försökte förstå. Förstå varför allt som varit, som varit så smärtsamt, har varit nödvändigt. Det som jag önskat aldrig hänt, de val jag gjort jag önskar ogjorda, de situationer jag inte förstår hur jag kunnat acceptera. Det måste väl gå att hitta nån mening.
Så fick jag en tanke, ta ett steg tillbaka, se det större sammanhanget. Se det i sin helhet, stirra dig inte blind på de olika situationerna. Och då kunde jag se hur det har accelererat på senaste tiden.
Och jag såg framför mig som ett gäng änglar som försökt få mig att förstå och hur de i olika situationer i mitt liv, har försökt hjälpa mig att bryta mina destruktiva mönster. Så de har presenterat mig med situationer och tänkt att "nu måste hon väl ändå förstå", men nej, jag har envist kämpat på, "men nu måste hon väl ändå ha fått nog", men nej, jag har stått ut och stått ut och stått ut.
Och jag tänker hur vi fostras, vi duktiga flickor. Att stå ut, att ta på oss ansvaret, att till varje pris försöka lösa problemen, att göra rätt, att vara duktiga. Och så har de, mina änglar, fått ta i som bara den för att putta mig över kanten, se till att det gör så ont så jag inte står ut mer, för att få mig att inse att det verkligen inte fungerar. Få mig att nå en punkt där jag känner DET ÄR NOG NU!
Och jag har kommit dit och jag har sagt orden, och det är också därför jag är här, på den här vandringen. För att det är nog nu. Och idag började jag förstå det. Att det har behövt fortsätta tills jag förstått och kunnat göra annorlunda. Och att jag går här för att lära mig att göra annorlunda. Men hur gör man det då? Jo, genom att faktiskt göra annorlunda.
När jag åt frukost efter dagens första halvmil, hörde jag ett gäng amerikaner prata. Pappan försökte övertyga sina döttrar om att det var ok att ta bussen in till Leon idag. Han läste högt för dem och jag kunde inte låta bli att lyssna. "Om du inte tycker att det är ok att ta bussen, fundera över dina orsaker.", läste han. "Ser du ner på dem som tar bussen, har de inte gjort sin camino rätt då?", det fnissades vid bordet, men jag kände mig lite gråtfärdig.
Jag som tänkt att jag ska göra caminon rätt den här gången, gå hela vägen. Ser jag ner på Ellen som inte kunde gå hela förra året? Jag kan argumentera väldigt fint för varför det var en nyttig och god läxa för mig att åka buss då, varför det var jättebra, men helt ärligt så finns det en del av mig som vill göra det "rätt" den här gången.
Och så började jag gå igen och fötterna gjorde ont och jag är lite orolig att en blåsa håller på att bli infekterad och jag sov nästan inget alls i natt och så tänkte jag "Ellen, är du helt dum i huvudet? Nu tar du bussen! Du kan faktiskt få njuta av dagen idag.". Och så började jag skratta.
Ja, men visst, det är ju så det är, man måste göra annorlunda för att det ska bli annorlunda. Om jag inte kan vara snällare mot mig själv, hur sjutton ska jag då kunna förvänta mig att "livet" ska vara snällare mot mig? Om jag har ett val mellan en jobbig utmaning eller något njutbart så behöver jag inte alltid välja utmaningen.
Så jag satte mig på bussen i solidaritet med förra årets Ellen som också gjorde helt rätt val, och log hela vägen till Leon.
"Den som dricker av det vatten jag ger henne blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar