Förlåtelse och försoning

Det är inte lätt det här med förlåtelse. Ibland tror jag att vi slänger oss med det alldeles för lättvindigt och ibland tror jag att vi tar det för något slags mirakelord som ska lösa allt ”Men jag sa ju förlåt!”. Och så ska allt vara bra.

Ibland tror jag att en för snabbt utslängd förlåtelse kan lägga locket på istället för att befria. Jag har ju förlåtit, så då har jag ingen rätt att fortfarande vara arg eller ledsen.
   För det handlar inte om att bara bestämma sig, att bara säga det, det handlar om processer, läkanden. Och ibland måste det nog få gå några varv, för innan allt är läkt och försonat så är det inte klart och då har vi heller inte lärt oss det vi ska och vuxit. 

Det är modigt att ärligt be om förlåtelse. Att blotta sig och göra sig sårbar, att säga att "Jag förstår att jag skadat dig, hur kan jag hjälpa dig att läka?". För det är väl det som det handlar om, att öppna upp för ett läkande. Att ge den människa man skadat tillåtelse att öppna upp de där bråddjupen och visa på sin smärta.
   Men då måste man också våga stå kvar och se det. En del av läkandet tror jag just kommer av att känna sig sedd och förstådd. Sedd i sin smärta. Och jag tror på att "Sanningen ska göra er fria". Enda sättet att nå försoningen är genom att sätta ljus på det som är sant. 

 
Det är också modigt att förlåta. Att släppa taget och befria både mig själv och den som skadat mig. Att låta personen gå fri. Men det är inte alltid enkelt och det är ingenting vi utan vidare kan förvänta oss av varandra. Eller oss själva. För visst handlar det också om att tillåta sig själv att förlåta eller att kunna förlåta sig själv. Det är kanske både det svåraste och viktigaste. Hur kunde jag utsätta mig för det som hände? Hur kunde jag låta det ske?
   Det gäller också att försöka se vad som bara är mitt ego som vill hålla kvar i rätten att ha rätt och vad som är ren och skär smärta som behöver få läkas bort. Och även varför det blev som det blev. Vi är bara människor som så gott vi kan försöker leva tillsammans och ibland skadar vi varandra. Och den sanningen gör oss också fria och låter oss växa. 

Idag började jag min vandring i tårar, som övergick i ilska, och jag var så jäkla förbannad så jag gick och stampade och sen nådde jag någon slags försoning, men så blev jag arg igen och sen grät jag lite till och så har det fortsatt så. Varv efter varv, försoning på olika plan. 

   Och ibland är det total förvirring, när en del av mig bara vill vara i försoningen och kärleken och en annan är rädd och tycker att den första är idiotisk som vill släppa taget. Jag vet att kärleken vinner tillslut, men det kan inte tvingas fram, det måste få ta sin tid.  

   Jag vet också att allt det här är en del av Caminon. Jag vet att jag är på väg någonstans och även om jag verkligen inte har en aning om hur det ska kunna gå till, så har jag tillit till att någon annan vet det och hjälper mig dit. Jag fortsätter ta stegen framåt, följer de pilar som visar vägen och vet att snart så blommar hela fältet.