En ny epok

Jag inser när jag ser tillbaka över livet, att när jag gör förändringar, så är de sällan små.
   Inte nu heller.

Åter igen singel.
   På väg mot ett nytt jobb.
   En tjänst i ett nytt stift.
   Ett nytt boende.
   I en ny stad jag aldrig varit i.
   Varför inte byta ut allt när man ändå håller på?!
 
Men det var inte medvetet.
   Det ena gav det andra.
   Men på något sätt känns det självklart!

Efter en tid av avvaktan och väntan.
   Med vetskapen om att jag är på väg, men utan att veta vart.
   Vet jag nu!
   Jag får bli fängelsepräst igen!
   Kontraktet är påskrivet och avskedsansökan inlämnad.

Närmare min familj och släkt.
   Närmare vattnet.
   Närmare det kall som funnits med mig från början.
   Ja, jag tror jag är guidad av Gud.
   Kallad, önskad, redo att stå till tjänst.
 
Och så livet, det hela livet.
   Jag har lagt bud på ett radhus.
   I ett område där det bor många barn.
   Möjligheter till sociala sammanhang.
   Vänskaper.

Och kärleken då?
   Sorgen har sina faser.
   Där finns skuld och skam.
   Ingen bitterhet.
   Tacksamhet!
   En del ilska som kan blossa upp, men mest sorg.

Förståelse!
   Ja, jag ser.
   Relationsmönster!
   Varför jag valde som jag gjorde.
   Varför det inte gick.

Och nu.
   Distans.
   Lugn.
   Ickekonflikt.
   Gemensamt fokus på barnet.
   Kanske kan det bli bra.

Kanske kan livet verkligen bli bra!
   För jag känner hopp!
   Jag känner mig buren!
   Jag känner tilliten jag ibland förlorar.

Att flytta härifrån blir ett så definitivt slut på en epok.
   Och det känns i mig.
   Det är mycket som behöver bearbetas och jag vill inte bara springa ifrån det.

Jag flyttade hit med en sån stor förhoppning.
   Att jag äntligen hade hittat rätt.
   Att jag äntligen skulle få leva det liv jag drömt om.
   I relation, ett VI.
   Och äntligen fick jag bli mamma.

Den delen följer ju med mig.
   Jag är för alltid mamma och ser fram emot hur den relationen bara kommer att utvecklas.
   Jag ser fram emot att skapa ett liv för oss.
   Där jag får fortsätta höra klokheterna.
   Uppleva nyfikenheten och fantasierna.
   Känna kramarna och pussarna.
   Där finns den levande kärleksrelationen som för alltid kommer att bo i mitt hjärta.

Men såklart längtar jag efter en annan närhet också.
   På en kurs insåg jag att det för mig handlar mycket om en "delad verklighet".
   Både i mitt arbetsliv, men framförallt i mitt privatliv.

Människor som delar min syn på livet och världen, andligheten, Gud och mänskligheten.
   Jag vill inte längre censurera mig.
   Jag vill inte hålla tillbaka.
   Jag vill leva fullt ut.
   Älska fullt ut.

Så, ja, nu hoppar jag igen.
   Faktiskt i full tillit till att livet tar emot mig.
   Att Gud bär.
   Att jag bär!

Hanna i Bibeln och sköterskorna idag

På söndag är det Jungfru Marie Bebådelsedag. 
   Men i kvällens mässa, läste jag inte om när Maria fick besök av ängeln Gabriel. 
   Jag läste istället den gammaltestamentliga texten med Hannas bön till Gud. 
   Men först berättade jag om varför Hanna ber. 

Det fanns en man som hette Elkana och han hade två hustrur. 
   Den ena hette Hanna, den andra Peninna. 
   Peninna hade barn, men Hanna var barnlös. 

Varje år gick Elkana för att tillbe och offra till Gud och hans familj följde såklart med. 
   Hannas rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam och när Hanna tillslut började gråta sade hennes man, som ändå hade henne kärast: 
   ”Varför gråter du, Hanna? 
   Är jag inte mer för dig än tio söner?”

Efter offermåltiden trädde Hanna fram inför Gud. 
   Vid dörrposten till templet satt prästen Eli på en stol. 
   I sin sorg bad Hanna till Gud, och gråtande gav hon ett löfte. 
   Om Gud skulle ge henne en son, så skulle hon ge honom åt Gud. 
   Hon bad länge och prästen Eli satt och tittade på henne. 
   Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. 
   Eli trodde att hon var berusad. 
   ”Hur länge skall du bära dig åt så där”, sade han. 
   ”Se till att bli av med ruset!” 
   Men Hanna berättade att hon inte hade druckit, utan att hon burit fram sina sorger inför Gud. 
   Då sade Eli: 
   ”Gå i frid!
   Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” 
   Hanna tackade och gick sin väg.

   Och så fick hon sin son och Samuel fick han heta för ”jag bad Gud om honom”. 

Hanna följde inte med till templet på ett tag, utan stannade hemma och ammade sin son till dess han var avvand. 
   Sen tog hon med honom och träffade där prästen Eli och berättade att hon var kvinnan som bad och att det här var barnet hon fått och att hon nu ville ge honom tillbaka till Gud för att höra till honom.
   Samuel stannade kvar och tjänade Gud under prästen Eli när hans familj sen åkte hem igen. 
   Och innan dess, så bad Hanna:

”Mitt hjärta jublar över Herren, jag kan bära huvudet högt.
   Jag kan skratta åt mina fiender i glädje över att du räddat mig.
   Ingen är helig som Herren, det finns ingen utom du, ingen klippa är fast som vår Gud.
   Sluta upp med ert stolta skryt, spara de fräcka orden, ty Herren är en Gud som vet allt, han väger varje gärning.
   Hjältarnas båge är bruten, men de svaga rustas med ny kraft.
   De som var mätta måste slava för brödet, de som hungrade vilar från mödan.
   Sju söner får den ofruktsamma, medan den barnrika vissnar bort.
   Herren dödar och ger liv, leder ner i dödsriket och räddar därifrån.
   Herren gör fattig och han gör rik, han förnedrar och han upphöjer.
   Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn.
   Han ger dem rum bland furstar och låter dem trona på hedersplats.
   Ty jordens fästen tillhör Herren, på dem har han lagt jordens rund.
   Herren skyddar sina trognas steg, men de onda går under i mörkret, av egen kraft lyckas ingen.
   Herrens fiender krossas när den Högste dundrar i himlen.
   Herren dömer jordens alla länder, åt sin konung ger han styrka, lyfter högt sin smordes spira.”
   (1 Sam 2:1-10)

Hade man bara läst Hannas bön, kanske man hade tolkat den på ett andra sätt. 
   Men vet man historien runt omkring, så förstår man varför Hanna nu kunde bära huvudet högt. 
   Att hon inte skrattar skadeglatt åt sina fiender, utan kanske helt enkelt nu kan skratta åt deras småsinta elakheter. 
  
Det finns inte jättemånga böner eller vittnesmål från kvinnor i Bibeln. 
   Men deras ord är viktiga. 
   Kvinnors erfarenheter från det vardagliga livet lär oss mycket viktigt. 
   Och idag, när vi står mitt i en samhällelig kris, så blir orden kanske ännu viktigare. 

För de talar om vad det är att vara människa. 
   Om att acceptera det som är. 
   Människor dör, vissa balanserar på dödens kant men överlever, andra föds. 
   Fattig som rik står vi inför samma utmaningar och av egen kraft klarar vi oss inte. 
   Vi behöver varandra. 

Jag läser på Facebook om upprop för alla inom vården som nu är våra hjältar. 
   Människor som sliter för att hjälpa dem som är sjuka. 
   Precis som de alltid gör. 
   Kanske kan den här krisen få oss att se det orimliga i att vi låter marknaden värdera våra arbetsuppgifter när vi borde värdera dem mer utifrån samhällsnytta, människonytta. 

Helt plötsligt är det det vardagsnära som får fokus. 
   Barnomsorgen blir livsviktig, och föräldrar får återigen börja handskas med sina barn och ungdomar som kommer att tillbringa mycket mer tid hemma. 
   Vården, beskyddet och hjälpen till våra äldre hamnar i fokus. 
   Hur tar vi hand om våra medmänniskor, grannar, släktingar? 

Gud verkar genom människors händer. 
   När vi sträcker ut dem för att hjälpa varandra och när vi medvetet undviker beröring. 
   Gud kan bruka våra händer och hjärtan på många olika sätt. 

Och säkert är det många av våra undersköterskor, sjuksköterskor och vårdbiträden som känner att de nu äntligen igen kan bära sitt huvud högt. 
   Inte för att de inte varit stolta över sina arbeten tidigare eller vetat att de gör ett viktigt och bra jobb.
   Utan för att nu börjar kanske omgivningen omkring dem också förstå det och visa sin uppskattning. 

En predikan i Corona-tider

Idag kan vi ju ana att pojken som pappan kom med till Jesus (Bibeltexterna ligger längst ner) fick epileptiska anfall. 

   Idag har vi ju en annan kunskap om vad som händer i kroppen. 

   Men det är ju inte så konstigt egentligen, att man förr tänkte att det var onda andar i farten.

   Hur skulle man annars förklara det som hände? 

Idag kan vi med våra mikroskop se de bakterier och virus som ger oss sjukdomar. 

   Och vi kan studera hjärnan och förstå när det blir felkopplingar och även behandla dem. 

   Mycket kan vi göra, men ändå kan vi helt plötsligt drabbas av oväntade virus som sprider sig över världen, fortare än vetenskapen kan hitta vaccin mot dem. 

   

När lärjungarna frågade Jesus om varför de själva inte kunde driva ut anden ur pojken, sa han att ”Den sorten kan bara drivas ut med bön”. 
   Det här tycker jag är lite spännande. 
   För om lärjungarna ändå förväntades kunna driva ut onda andar, så borde det väl också innefatta bön. 
   Eller gjorde de det på andra sätt? 
   Jag vet inte. 
   Men på vilket annat sätt gjorde då Jesus det med bön? 

Han var besviken över människornas brist på tro så säkert hade det med det att göra. 
   Men här kan det ju bli lite farligt också. 
   Om vi får för oss att om vi bara har tillräckligt med tro, så kan vi bli friska från vad som helst. 
   Och blir vi inte friska, så är det för att vi saknar rätt och tillräckligt stark tro. 
   
Eller så kan man ju få för sig att Gud är upptagen med annat, på något ärende, eller ligger och vilar sig. 
   För varför hör Gud inte min bön? 
   Varför blir inte jag frisk när jag ber Jesus att hjälpa mig? 
   Ber jag på fel sätt, för lite? 

Jag tror inte att vi kan bota allt med bön. 
   Jag tror inte att alla människor kan bli friska med bön. 
   Men jag tror att bönen gör skillnad. 
   Och jag tror den gör skillnad genom att fokusera oss på Gud. 
   Fokusera oss på helande, läkning, det goda, släppa in lite mer av Gud i våra liv, i våra tankar. 
   
Ber vi så stannar vi upp och tar kontakt med vårt inre, sätter ord på vår önskan, längtan, vilja. 
   Stressar inte vidare bara på rutin, utan börjar kanske fundera mer över vilka värden som verkligen är viktiga i livet. 
   Oavsett om vi är drabbade av sjukdom eller inte. 

Har ni märkt vad som händer runt omkring oss? 
   Jag tillbringar en del tid på facebook och där lägger människor upp inlägg med erbjudanden om hjälp. 
   En kvinna som är duktig med barn och bor i Danmark, la upp ett erbjudande om att föräldrar som tycker det är påfrestande att behöva tillbringa så mycket tid med sina barn när de är hemma tillsammans nu, kan höra av sig till henne för tips eller bara för att få prata av sig, helt skamfritt. 
   Människor erbjuder sig att handla åt dem som sitter i karantän.
   Andra uppmuntrar att inte begära pengarna tillbaka vid inställda kulturevenemang för att stötta mindre aktörer som annars kanske skulle gå i konkurs osv osv.  

Kriser har en tendens att ruska om oss. 
   Och antingen leder det till att vi sluter oss och blir mer egoistiska och börjar hamstra toapapper, ansiktsmasker och handsprit, eller så inser vi att vi faktiskt behöver varandra. 
   Att vi alla står lika inför såna här virus och att vi har störst chans att klara oss om vi hjälps åt. 
   Inta bara gör det som skyddar oss själva utan också det som skyddar andra.

Li Edelkoort är ett trendorakel som gör förutsägelser om framtiden. 
   Hon tror att den här viruskrisen kommer att förändra hur vi konsumerar, hur vi reser och hur vi umgås. 
   Och att en sån här omställning i hela samhället kommer att kräva att vi funderar mer på hur vi ser på arbete och mänskliga värden. 

Vår planet har behövt att vi ställer om för klimatets skull och nu blir vi tvingade till det. 
   På satellitbilder kan man se hur luftföroreningar över Kina minskat radikalt sedan Corona bröt ut. 
   Vilka andra konsekvenser det här kommer få på världen kan vi inte veta nu. 
   Men det vi kan veta är att det händer och här kan vi vara med och påverka.

Vad har du för gåvor som kan vara till nytta nu? 
   Hur skulle du vilja bidra och vara delaktig i en omställning som gynnar både vår jord och oss människor på den? 
   Om inte annat, så kanske vi kan påverka genom bön. 

Gud, du känner vår oro. 
   Hjälp oss att inte förblindas av den utan ge oss lugn och närvaro så vi kan göra det bästa av de svårigheter vi har framför oss.   
Gud, vi ber för dem som är sjuka och svaga. 
   Var med dem och deras anhöriga, med helande och frid.   
Gud, du som lever i våra hjärtan.
   Hjälp oss alla att se på vilka sätt vi kan vara med och förändra det här livet vi lever, till det bättre. 
   För oss, för våra medmänniskor och för jorden vi lever på. 
   Amen

När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.” Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga. (Mark 9:14-32)

Då tog de den tjur de hade fått och gjorde i ordning den. Sedan åkallade de Baal oavbrutet från morgonen ända till middagstiden: ”Baal, svara oss!” Men det kom inget ljud och inget svar. Då började de hoppa kring altaret som de hade rest. Vid middagstiden hånade Elia dem. ”Ropa högre!” sade han. ”Han är ju gud, men han har väl sitt att sköta, han kan ha gått avsides eller vara ute i något ärende. Kanske han sover och måste vakna först!” De ropade ännu högre och sargade sig med knivar och spjut som de brukade, så att blodet flöt. Hela eftermiddagen fortsatte de i profetisk extas, ända till tiden för matoffret. Men det kom inget ljud, inget svar, inget tecken. När tiden för matoffret var inne trädde profeten Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli uppenbart att du är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk inser att det är du, Herre, som är Gud och att det är du som har vänt deras hjärtan bort från dig.” Då slog Herrens eld ner och förtärde offret och veden, stenarna och jorden och slickade upp vattnet i diket. Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.”

(1 Kung 18:26-29, 36-39)