Vad är det som skiljer en pilgrimsvandring från andra vandringar? Ja, det är en bra fråga. När jag vandrar här och frågar andra pilgrimer varför de vandrar så får jag lika många svar som människor jag frågar.
En man jag träffade för nån vecka sen, berättade att han vandrar av atletiska skäl och går väldigt långt varje dag. Jag frågade hur det går, om kroppen fungerar bra, han berättade att han har ont och grimaserade illa. "Men jag kommer att vara glad när jag kommer fram till Santiago", sa han. Jag undrade om det inte fanns en poäng i att njuta medan han vandrade, det är ju ändå en månad av sitt liv han lägger på det här. Han tittade frågande på mig. Idag såg jag honom på en bänk, plåstrandes om sina ömma fötter.
Ja, det är konstigt det där.
Ju närmare man kommer Santiago de Compostela, desto mer pressat blir det. När jag åkte buss in till Leon och berättade det för någon, var den första reaktionen, "Så du har fuskat!". Nu när vi närmar oss mållinjen ser vi människor som knappt kan gå, som fortsätter att plåga sig.
Vi har fått höra om de certifikat man får när man kommer i mål, att om man går av religiösa orsaker får man fina papper, annars får man enklare diplom. Det är skillnad på camino och camino.
För att få det här fina certifikatet, måste man också minst ha gått de sista hundra kilometrarna. Och det är de sista hundra som räknas. Har du gått de första sjuhundra, men inte de sista hundra blir det ingen "compostela" som dessa certifikat heter.
Idag har vi fuskat igen. Åkt buss. Jag har som sagt bestämt mig för att komma fram med hela fötter och då måste jag. Jag har lovat dem att om de gör ont, så åker jag.
Jag kan för en kort stund låta mig själv komma undan med att det inte riktigt gör ont än, eller att det inte är så farligt, att det liksom bara bränner lite eller nåt annat. Men tillslut måste jag erkänna. Det gör ont och jag har låtit det gå för långt. Igen.
Mina hälar är arga, det har jag förstått. De kanaliserar den ilska jag inte klarar av att släppa fram. De är också arga för att jag inte förmår ta hand om dem. Jag förstår dem.
Så blev jag då arg, då började jag gråta, det är lättare än ilskan. Så fort jag kom på det försökte jag stanna i ilskan istället, då började jag gå fortare, något som drabbar hälarna. Så jag saktade ner igen och blev riktigt arg, slog tillslut min stav så hårt i en stolpe att staven vek sig. Jag försöker.
Vad är det som gör mig till pilgrim. När förtjänar jag ett diplom för min vandring? Jag har tänkt att det handlar om att den inre vandringen är lika viktig som den yttre, att jag också vandrar med själsliga intentioner. Då vill jag inte längre låta det handla om kilometrarna jag gått, jag vill att det ska handla om att mina polletter trillat ner, att jag lärt mig något som jag kan låta vara gott i mitt liv.
Därför försöker jag sluta räkna kilometer. Och därför försöker jag inse att jag inte heller behöver förtjäna min compostela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar