Vid havet

Jag vandrar fram och tillbaka på den två kilometer långa stranden, sand under bara fötter. Det är molnigt och vattendroppar virvlar med vinden. Pussar från Gud var det visst.

   I sanden pilgrimsmusselskal i vitt, rosa, lila, gult. ”Gud så vacker” utbrister jag när jag hittar en särskilt fin, fastän ingen hör. Förutom just Gud.

   Efter ett tag tar jag ett djupt andetag och låter den saltiga luften fylla mig. Inser att jag andats för ytligt, inte varit helt i kroppen. Nu gräver jag ner tårna, låter fotsulorna masseras. Frid finns det här. Frid.

Kanske har du hört berättelsen om fotspåren i sanden. En kvinna drömmer en natt att hon går längs en strand tillsammans med Gud. Hon ser episoder ur sitt liv och vid varje period finns spår i sanden av två par fötter, det ena hennes, det andra Guds. 

   Men på många delar under hennes levnadsvandring är det bara ett par fotspår i sanden. Hon ser att det är under de mest smärtsamma och mest ensamma perioderna i hennes liv. Hon frågar Gud: "Hur kunde du lämna mig när jag hade det som jobbigast?"

   Gud svarar: "Älskade du, jag skulle aldrig lämna dig när du har det svårt. När du bara såg ett par fotspår så bar jag dig." 

   Här i sanden finns många spår, vi är många som bär varandra.

Fiskmåsarna seglar med vinden, vilar stilla för att sen slungas framåt längs med vattenbrynet. Så bryter solen igenom molnen och jag tänker att om jag får en regnbåge också, då är det verkligen extrapoäng till Gud. Jag fnittrar. Säger till Gud att det inte behövs, bara tanken på den fick mig att le. Jag vet redan.

På caféet där jag mellanlandar innan jag börjar gå tillbaka, är en kvinna upprörd, hon skriker och gråter, stormar ut och skriker på en man i en bil, stormar in igen och smäller igen dörren. Men jag är bara frid.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet." Joh 14:27