Bränna och benåda

Idag har jag vandrat de sista få kilometrarna till jordens slut, Finisterre. Förbi fyren som gett fartygen en trygg färd. Ända ut på udden, där klipporna möter skummande hav och havet möter horisonten.

Man kan vandra caminon från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostela på trettiotre dagar, en dag för varje år som Jesus sägs ha levt. Till Finisterre är det sen tre dagsetapper till, dagarna från död till uppståndelse.

   Här kan man, liksom vid Cruz de Ferro som jag skrivit om tidigare, rituellt lämna ifrån sig det man inte längre vill ha kvar i sitt liv. Men här kan man ta det steget längre och också bränna upp det.

   På udden finns det bland klippblocken flera platser där pilgrimer eldat upp något symboliskt. Kanske är det ett klädesplagg från vandringen som får symbolisera vad vandringen gett för insikter, kanske är det något annat.

   Tanken är att liksom fågel Fenix reser sig ur askan, får vi dö bort från det gamla och återuppstå till något nytt. Befriade, pånyttfödda.

Jag förstod tidigare att jag trots år av predikande om det, faktiskt inte trott på en kärleksfull Gud. Nu inser jag på samma sätt att jag inte förstått förlåtelsen.

   När jag satt där ute på udden, visste jag vad jag ville bränna upp. Banden till en älskad som jag fortfarande älskar, som i omedvetenhet och medvetenhet skapat smärta. De destruktiva banden av ilska, sorg, smärta och skuld, som binder oss båda till varandra. Också min skuld i det som hänt.

   Jag har försökt förlåta, försonas, men ändå inte kunnat. Jag har försökt förstå, och ofta kunnat det med huvudet, men inte med hjärtat. Och ibland tvärt om, med hjärtat, men inte med huvudet. Jag har kunnat se en större mening i det som skett, men det har inte räckt.

Nu ville jag släppa oss båda fria. Död och uppståndelse, att dö bort från det som varit, utan förväntningar på uppståndelsen. I överlåtelse till en kärleksfull Gud, utan att kunna räkna ut hur det ska bli sen. Släppa önskan och ansvaret att hen ska förstå och aldrig göra så igen. 

   Jesus talar om att vända andra kinden till, om att älska alla, också sina fiender. Om kraften i att förlåta, i nåden. Och då inser jag att jag velat att hen ska förtjäna min förlåtelse, gottgöra. Men nåden kan inte förtjänas. För inget skulle någonsin räcka. 

   Jag måste vilja benåda. Detta vackra ord. Utan krav på motprestation. Däri ligger befrielsen.

När jag reste mig upp såg jag hur två pilgrimer tänt en liten eld, så jag tog fram det foto jag burit med mig, kände hur det började bubbla i mig. Log och tittade in i ögonen på den älskade personen på bilden. ”Jag vill dig inget ont. Jag släpper dig fri. Du är benådad!”

   Så la jag kortet upp och ner i elden och såg det smälta bort.