Genvägar

Ibland när man vandrar på ringlande serpentinvägar, så är det någon som har trampat upp en genväg för att slippa kurvorna. Jag började fundera över det där med genvägar. Om man nu valt självmant att vandra åttahundra kilometer, det är ju inget man får betalt för, det är ingen som tvingat en, varför vill man då spara in några få meter här och där? 

   Men så gick jag där i en park och såg framför mig hur vägen gick i en lååång båge med en nästan 90-graderssväng och där precis bredvid mig var en genväg som sneddade fram över gräsmattan. En väl upptrampad, nästan lika bred som vägen. Så jag tog den. Och inte spelade det egentligen så stor roll i det stora hela. Så varför gör man det då? 

Jag tänker på andra situationer i livet, när man försöker ta genvägar. Snabba upp processer, hoppa över några steg här och där, nå snabbare resultat. Risken finns att man bara får gå tillbaka och göra om för att det inte blev ordentligt gjort första gången. 

   Saker och ting snurrar i mitt huvud under vandringen, vissa av dem har jag ältat länge. Ibland kommer jag faktiskt till någon ny insikt och så tänker jag att bra, nu kan jag släppa det. Men nog sjutton dyker det upp igen. För jag är inte klar med det. Det är något jag inte hittat än. Det är något jag inte inte förstått än. Retsamt är det, men jag har insett att för att förstå mig själv så finns inga genvägar. Tror jag det gör jag bara livet mer komplicerat. Dessutom missar man ibland fina saker när man genar.

Jag bestämde mig efter Viana att jag får gå hur kort jag vill på en dag, jag ska lyssna till kroppen. Igår gick jag därför bara nio kilometer och satt och njöt på uteserveringar resten av dagen i Logrono. Idag var den föreslagna dagsetappen trettio kilometer, men man kunde även stanna på tolv, eller tjugo. Jag anade att det skulle bli någon av de senare. 

   Men så vaknade jag redan innan klockan fem när många andra började gå upp och gav mig iväg. Och fötterna kändes bättre än de gjort på hela Caminon, förutom möjligtvis under första delen av första dagens vandring. Jag gick glatt på och hade vid halv nio redan gått de första tolv. Så, ja, det blev trettio idag. Det är som om när kroppen fick tillåtelse att gå hur kort som helst, så frigjordes nån ny slags glädje över att gå. Det var härligt. 

Mot slutet av dagen såg vi en liten stenhydda där vi satte oss för att vila en stund. Hyddans väggar var klottrade med budskap och målningar. Dessa budskap ser man överallt längs med Caminon. Vi funderade efter förra på att skriva dem på Stockholms gator för att få människor att tänka till. 

   

Sen kom dagens höjdpunkt när vi stannade till vid en liten flod och badade fötterna. Kallt som bara den var det, men åh, så skönt.