En tågolycka skedde igår kväll strax utanför Santiago, med många döda och många sårade. Två präster som vi är, insåg vi att vi kanske kunde hjälpa till. Först var vi förbi blodcentralen för att se om min medvandrare kunde lämna blod. Jag hade insett att den senaste tidens "arbete" helt enkelt har gjort att jag inte har de marginaler vad gäller ork som behövs, så jag tänkte avstå det. Men de hade inte plats för mer blod.
Då tog vi oss till sjukhuset för att fråga om de behövde hjälp av ett par själasörjare. De tackade så mycket, men trodde att vi bättre skulle behövas i det temporära bårhuset som satts upp i en stor idrottsarena.
Väl där visade det sig att de också hade all personal de behövde, så vi hänvisades vidare till en av stadens administrationsbyggnader som nu verkar som kriscentrum.
Vi möttes av vänliga och kunniga krishanterare och många människor i sorg. Det fanns ett stort lugn där det kunnat vara kaos. Vi förklarade vilka vi är och att vi ville stå till tjänst med vad vi kunde. De tackade också vänligast, skrev upp oss på listan med frivilliga att ringa in om det skulle behövas och gav oss sen en varsin boccadilo (baguette) med prickig korv och en varsin vattenflaska. Vi mottogs på samma fina sätt som de sörjande.
Jag la handen på axeln på en av kvinnorna som arbetade där, hon såg trött och ledsen ut, och frågade hur det var med henne. Hon fick tårar i ögonen och sa att det var svårt. Jag strök henne över ryggen och hon klappade lite på mig också innan hon gick därifrån. Vi var noga med att säga till dem att vi även fanns där för de hjälpande om de behövde stöd.
Sen fanns det inte så mycket att göra. Polis, rödakorsetpersonal och andra hade allt under kontroll. De flyttade proffsigt sörjande mellan rummen, kom med vattenflaskor, tröstade, la en filt över kalla axlar. Det fanns smörgåsar och äppelkaka, kaffe, te och vatten. För varje namn på skadad eller omkommen som lästes upp fanns ett helt team att möta de anhöriga.
Vi fick tidigt förfrågningar från Sverige om vi kunde berätta om situationen här i Santiago, min medvandrare blev intervjuad i svensk radio och vi blev även utfrågade av bla Reuters framför kameran. Vi hittade en kvinna på kriscentret som på engelska kunde informera svensk radio om vad som pågick.
Jag funderade på varför vi var där. Det är svårt att vilja hjälpa, men inte kunna eller vara behövd. Kanske ville Gud något annat med att ta oss dit, kanske var det för att vi skulle kunna hjälpa till att få ut information om vad som hänt. Jag vet inte.
Tillslut satte jag mig i trappan bakom en sörjande familj och sände dem allt stöd jag kunde, utan att tränga mig på. Det kändes viktigt att inte vara i vägen, att inte vara kvar av fel orsaker. Det jag kunde göra var att be för dem. Att försöka vara en lugnande, stödjande, hoppingivande kraft i rummet.
Jag kommer troligtvis att vandra vidare dagarna framöver. Det finns en tanke om att vandra till Finisterre, slutet på jorden som man tänkte sig det. Men när och i vilken fart vet jag inte än. Det får fötterna och Gud ta hand om.
Idag har jag inte tagit några bilder. Istället får ni en jag tog för några dagar sen, på en tavla som hängde på ett café i Ponferrada. Anden, ljuset i mörkret, hoppet, att öppna sina vingar och flyga vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar