På toppen

Ibland behöver man kliva av caminon ett litet tag för att kliva in i något särskilt. Jag har haft två vandrings- och bloggfria dagar där jag jobbat med mig själv. Hos en vän som bor längs caminon har jag i avskildhet från pilgrimer och annat larm, fått en möjlighet att förstå mig själv och det som har varit, lite bättre.

   Istället för att vandra har jag legat i gräset i en trädgård, samtalat, skrattat, gråtit och blivit fly förbannad. Satt ner foten och öppnat upp för en ny Ellen.

  

Idag har jag vandrat i ett utforskande av detta nya. Jag har ramlat in i gamla mönster, blivit uppmärksam på det och försökt göra nytt. Vad svårt det är, och vad befriande när man märker att det går.

   Det finns inga rätt och fel på caminon. Den tar en dit man ska helt enkelt. Vägarna går ibland i kringliga krokar, över berg och genom djupa dalar, rakt fram över svettiga torra slätter eller genom svalkande regn.

   Ibland gör det ont, ibland är det något som brister. Ibland är det något som läks. Det är alltid utveckling, ibland välkommen och ibland ovälkommen.   

På caminons högsta punkt, La Cruz de Ferro, kan man lägga ifrån sig det man inte längre vill bära med sig. Många lägger en symbolisk sten och högen är vid det här laget cirka fem meter hög. 

   Idag kom jag dit vid precis rätt tidpunkt på min vandring och efter de dagar jag haft visste jag också precis vad jag behövde lägga ifrån mig. Det som inte fungerat i mitt liv, de destruktiva mönster jag har, det som hindrar mig från att leva det liv jag vill leva.