Vandra uppåt

 

På morgonen gick jag igenom denna klosterruin och i ett par nischer hade pilgrimer lagt in sina böner och ord för vägen. Kloka ord och tankar att ta med sig vidare ut på mesetan.

Jag visste att jag idag skulle möta ett berg som blev väldigt betydelsefullt för mig förra året. Jag har målat utsikten från det på min vardagsrumsvägg hemma för att påminnas om den dagen.
   Jag hade haft stora problem med att vandra uppåt och det här var berget där jag spurtade förbi de andra och med glädje riktigt flög uppåt. Vid halva vägen stannade jag för att titta på den vackra soluppgången och sen fortsatte jag i sakta mak till toppen. Jag upplevde så tydligt hur allt bara var ljus, hur allt var energi, hur jag var en del av alltet.
 
Den här gången närmade jag mig därför i stor glädje. Såg vägen som ringlade sig upp för bergsväggen. Så började stigningen och jag gick och gick och gick och jag gick hela vägen upp utan att stanna en enda gång.
   Väl där satte jag mig och tittade ut över dalen nedanför och jag tänkte på allt det som man tänker sig är omöjligt, på alla begränsningar man sätter för sig själv. Och hur mycket som egentligen är möjligt. Att vandra uppför ett berg utan att behöva stanna en enda gång blev en symbol för det.
 
Och jag tänkte på gårdagens tvivel och hur jag hamnar där ibland, och så tänkte jag att jag vill leva i en värld där saker och ting är möjliga. De kanske inte alltid händer, men jag vill inte ta för givet att de är omöjliga, att de är orealistiska.
   Jag vill leva i en värld där mirakel sker och där allt kan hända.