När man vandrar på Caminon är det som om man skalar en lök, lager efter lager ramlar av och blottar det som finns under. Jag fick en bild av hur det finns en ljuskropp i mitt inre och utanför håller ett skal på att krackelera, snart kommer det falla sönder och en ljusvarelse träda fram.
Jag har vandrat med sorgen och med ilskan och idag var det dags för rädslan. Jag fick en glimt av en Ellen därinne, som är helt och totalt skräckslagen. I panik sprang hon runt och slog på kastruller och väsnades. Jag vet inte om det var för att hon ville ha uppmärksamhet, eller om hon försökte distrahera mig. Jag förstod tillslut varför hon är rädd, och då lugnade hon ner sig, men jag kunde inte känna rädslan. Nu har hon gömt sig igen, kanske är jag inte redo.
Det måste få ta sin tid, det går inte att skynda på. Det går inte heller att undvika, om man nu vill framåt. Det kommer när det är dags, det är som om allt är minutiöst planerat. Hur det fungerar har jag ingen aning om, jag vet bara att det är så.
Värken i själen matchas av värken i fötterna. Det handlar inte längre om blåsor, det värker och bränner mest överallt. Många stapplar runt i sina flipflops när dagens vandring är över.
Jag har en nerv från ena skinkan ner i benet som värker om jag ligger på sidan, vilken sida som helst. Ligger jag på rygg värker ömma hälar mot madrassen. En man frågade mig härom dagen när vi flåsade oss upp för en backe "For why we do this?".
Står det en stoppskylt bredvid en bänk så lyder jag och sätter mig, luftar trötta fötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar