Jämngrått

Idag var en sån där dag när det kändes som om jag aldrig riktigt vaknade. Jag kikade ut genom fönstret och himlen var jämngrå. Allt jag ville var att lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet.

   Men så finner jag mig helt plötsligt vandrandes upp för ett berg. Jag går för att finna de heliga platserna på bergstopparna ute på udden. Platserna som varit heliga långt innan kristendomen kom och tog över dem.

   Vissa menar till och med att Jesus varit här, under de år då det inte står något i Bibeln om vad han hade för sig. Att han skulle följt med Josef av Arimataia på en av hans importresor till Storbritannien.

Så jag lunkade fram, återigen upp för ett jävla berg och jag svettades och jag blev argare och argare på Gud. Kan det inte få vara nog snart? Kan jag inte bara få känna mig lite fridfullt glad, i mer än en kort stund? Är det för mycket begärt?

   Varje gång jag tycker jag förstår något, eller kommer en bit framåt, så ramlar jag ner i nåt nytt hål. Vad gör jag för fel? Jag försöker följa ledningen, jag försöker praktisera överlåtelse, jag släpper taget om, jag bränner upp, jag har gett upp flera gånger, jag tillåter mig att njuta och vara glad, jag försöker lära mig av med smärtan, jag försöker att inte göra alls utan bara vara. Jag vet inte vad jag ska göra mer, eller låta bli att göra mer. 

Så når jag den första lilla toppen. Där finns en stengrund, ett altare och en sten i form av en säng. Här praktiserade hedningarna fertilitetsriter, medan de kristna istället fokuserade på solens uppgång i öster bakom altaret, uppståndelsen. Odödlighet genom återuppståndelse istället för reproduktion.

   Jag la mig ner på sängen. En av fördelarna med att gå uppför ett berg en molnig tidig förmiddag är att det inte är några andra som gör det, så jag var helt själv där uppe. 

   Jag tänkte på döden när jag låg där, på att dö bort från alla ansträngningar, från kampen, från vad som nu behövs. Jag låg där raklång på rygg, med huvudet som på en kudde och försökte känna in. Något. 

   Inget. Inget, inget, inget. Efter ett tag reste jag mig upp och såg att dimma dragit in över platsen. Toppen. Inte nog med att jag inte förstår någonting, nu får jag vandra genom dimman så jag inte heller ser något. Det var skrattretande, men inte alls roligt.

Jag gick mot nästa topp. Retade mig på att kartan inte stämde, att jag fick vända och gå tillbaka. Att vad som såg ut som en rullstensås visst var en väg. Så kom jag upp och upplevde för första gången idag en känsla av helighet. ”Sluta gnälla, du är på helig mark.”, tyckte jag mig höra.

   Jag klättrade upp bland stenarna, såg på den förunderliga utsikten över havet och stränderna och klipporna, när de nu glimtade fram mellan dimmolnen. Däruppe skulle det finnas två heliga stenar, Pedras Santas. Tydligen skulle de gå att röra på, trots att de väger flera ton.

   Här prövade man jungfruligheten hos prästinnorna, som om de kunde röra på stenarna, bevisat sin renhet. Eftersom det såklart var viktigt.

Jag gick där och petade på gigantiska stenblock, men inget hände. Tillslut ställde jag mig och såg ut över havet och dimman och sa klart och tydligt att ”Nu skiter jag i om jag hittar de där stenarna.”.

   Då stannar en bil bredvid mig och en man kliver ur. Han frågar mig vad jag letar efter, tar fram en egen guidebok och pekar och visar att det är de här stenarna du ska se. ”Går de att röra på?”, frågar jag. ”Visst säger han, men frågan är om de gör det för dig?”, så ler han. Han pekar och visar mig var de ligger, en bra bit bort. Jag tackar och han sätter sig i bilen igen.

När jag gått en bit, hör jag hur han ropar och kommer mot mig. Han går med mig för att visa. Denna man i lavendellila pikettröja går med mig en bra bit, kliver upp bland stenarna, visar mig hur man ska hålla i dem, säger att man ska önska sig något, och så börjar han gunga, först den ena, sen den andra. Så kliver han upp på dem och visar hur man kan stå uppe på dem och gunga dem fram och tillbaka. Så kliver han ner igen, säger ”Nu är det din tur!” och lämnar mig ensam. 

   Jag önskar mig förståelse, balans, frid och kärlek (och sol på eftermiddagen så jag kan få ligga på stranden och bara ha semester ett tag), så börjar jag gunga stenarna, dessa gigantiska klippblock. Jag klättrar upp och ställer mig på den ena, gungar fram och tillbaka, låter gungningen fortplanta sig genom min kropp. Står på toppen av ett gungande stenblock på toppen av ett berg och ser ut över hav och strand och klippor. Jag sträcker armarna rakt ut, det är en fantastisk känsla. Tackar när jag går därifrån.

Så vandrar jag ner igen. Önskar jag kunde säga att mitt humör var bättre. Men jag inser att jag vet hur det fungerar nu. Att bara för att det känns såhär just nu, säger det ingenting om hur det kommer kännas om ens två sekunder.

   Om en vecka åker jag hem och jag har undrat hur det ska gå då. Men det är en hel vecka till dess. Universum kommer hinna vända på sig flera gånger till dess. Och det är bara att fortsätta sätta en fot framför den andra.