Caminons paralleller

Där borta i fjärran ligger Burgos. Det ser inte så jättelångt ut, men till den äldre delen av staden, dit jag skulle, så var det nästan två mil kvar. Några hade sett ut att det gick att åka buss från utkanten av stan och spara in den sista milen. Eftersom det var så tråkigt, bara industriområde och förorter.
   Men för att det är för tråkigt och fult, funkar inte riktigt som orsak att åka buss för mig. Att ha ont eller att vara sjuk funkar bra, eller att man har en tid att passa, men inte att det är tråkigt.

Ibland undrar jag vad de här människorna tänker om mig när jag så fort de säger att de har ont någon stans eller pratar om något de tycker är jobbigt, säger: Och vad tror du att den smärtan/den situationen vill lära dig? Vad representerar den i ditt liv där hemma?
   Idag pratade jag till exempel med en ung kille från Irland. Han berättade att oavsett hur långt eller kort han hade gått på en dag så tyckte han alltid att de sista fem kilometrarna var jättejobbiga. Han ville liksom bara vara framme så han kunde få börja njuta.
   Så jag frågade honom om det kanske hade någon parallell till hans liv där hemma, eftersom jag tror att Caminon funkar så. Kan det kanske vara så att när du jobbar så är de sista timmarna extra jobbiga för du vill hem så du kan börja njuta? Ja, han började le. Så kanske är det så att du ska försöka lära dig att njuta även av de sista fem kilometrarna så att du kan komma hem och njuta ännu mer av din vardag också, inte bara av din lediga tid? Mycket intressant, sa han och skrattade.

Jag lyckades hitta en trevligare variant av den sista milen som gick genom en park längs en flod, men trots det kändes det som om jag vandrade där i en evighet. Det är söndag idag och folk är lediga. Inga butiker är öppna så alla verkade vara ute och promenera tillsammans i denna park. Jag satte mig ofta på bänkarna som stod utströdda och tittade på människorna som gick förbi och på den vackra naturen. Idag var allt liksom inbäddat i bomull.

Eftersom jag hade så mycket problem med blåsor på fötterna förra året, så att jag inte kunde gå hela vägen, hade jag när jag kom till Burgos gått 146 kilometer. När jag nu anlände idag har jag gått nästan exakt dubbelt så mycket, 290 kilometer. Den här gången har jag hittills haft möjlighet att gå hela vägen, dels för att mina fötter mått bättre, men också för att jag inte har någon tidspress.
   Om Caminon visar på livet, så speglar vad vi gör av olika situationer också hur vi agerar där hemma. Även det som är tråkigt och fult måste få finnas i livet, så även de kilometrarna behöver gås, i alla fall på min Camino. Och kan man göra dem lite trevligare, så mycket bättre!