Idag är jag på dåligt humör. Fast egentligen vet jag inte om det är dåligt. Nu när jag försöker komma bort från värderingar. Varför skulle det vara sämre att känna sig trött, ledsen och irriterad? De är väl känslor som får vara där precis som alla andra. Varför måste de vara dåliga känslor? Varför är det automatiskt bra att vara glad och pigg?
Så jag ändrar mig. Jag är på ett humör idag. Och jag känner mig lite ledsen, trött, irriterad, pendlande mellan åskmoln och lätt dimma.
Eftersom jag redan på morgonen accepterade att jag är på sånt här humör, så beslöt jag mig för att inte kämpa emot det alls utan bara vara i det, kanske till och med försöka njuta av det.
Jag stod på busshållplatsen och njöt av att jag inte hade ork till något annat än att bara stå där och vara. Det var ganska skönt.
Jag njöt när jag fick en sån där ganska stark ström av trots mullrande genom mig. Det var ganska skönt värmande och livgivande faktiskt.
Jag njöt av att känna tårarna vara på väg, en sorg i kroppen, utan att riktigt veta varför. Kanske sörjer jag klart något, kanske är det något annat. Det spelar ingen roll.
Jag tror att det kan vara hormoner inblandade. PMS. Kanske. PMS är verkligen något jag börjat uppskatta mer på senare tid. Jag som ibland är dålig på att visa till exempel irritation, kan ibland behöva lite hjälp att slänga ur mig den. Inte vara fullt så övertrevlig. Sluta försöka rädda andras mående liksom.
Men jag tror också att jag mår så här för att jag provar nytt, jag anstränger mig för att leva lite mer utifrån det jag lärt mig under året som varit och det gör att knutar löses upp, men då blottas också nya lager som behöver bearbetas och integreras.
På lunchen gick jag ut en sväng på stan, försökte promenera av mig lite. Mötte en tjej med stort leende som undrade om jag ville bli givare till en sån där hjälptillsjälvhjälporganisation. Vi pratade länge och jag skrev upp mig.
Gick därifrån och kände mig glad, tacksam för mötet, tacksam över att ha ett sånt överflöd att jag kan ge vidare till andra också. (Vilket påminner mig om ett inlägg jag tänkt skriva länge nu. Om hur det faktum att jag börjat få lön igen gör att jag oroar mig mer för pengar. Ja, ska skriva det snart.)
Satte mig för att äta i lunchrummet med ett par kollegor jag inte känner. Två kvinnor. Vi småpratade lite och så sa jag att jag känner mig trött och låg idag, förmodligen PMS. "Åh, jag vet hur det är, sa den ena. Vill du höra en rolig historia?" Och så skrattade vi ihop.
Jag gick tidigare från jobbet idag och på vägen hem gick jag förbi min favoritblomsteraffär för att handla mig något för själen. Fylla mitt hem med lite vackra blommor. Jag sa att det var en sån dag när jag behövde lite själslig påfyllnad, att jag var sugen på en lite spretig bukett, för så kände jag mig.
Lyhörd som hon är, lät hon mig gå runt själv och plocka åt mig blommor. Så kom hon med två fulla händer av blommande hyacinter i en vacker mörklila färg. "De här kan du få med, de kanske kan ge dig lite gott humör."
Ja, min slutsats är väl att när jag öppnar mig för andra människor och är ärlig med vad jag känner så tycker de inte alls att jag är så jobbig, utan försöker alla att få mig att känna mig bättre. Inklusive livet självt. Nej, fel, inte bättre, inte värdering. Se vad svårt det är. De vill få mig att må gott helt enkelt.
Och i mötena känner jag tacksamhet och glädje, en lätthet kring hjärtat och lite frid. Samtidigt som jag faktiskt fortfarande är trött och lite ledsen. Och det får vara där alltihop.
För det handlar inte alltid om att byta humör, det handlar om att få lite hjälp att orka vara i det man är i. De processer som pågår och måste få rasa ibland. Inte bara springa ifrån dem utan låta dem hållas.
Och så tänker jag på det lustiga i att jag kunde gå hem tidigare idag för att de som skulle kommit på samtal, tagit fel på dag och kom igår istället.
De var visst väldigt lyhörda för vägledning, av någon som vet när jag behöver få ägna mig åt annat.
Och nu sitter jag här bredvid min spretigt vackra bukett och doften av hyacinter och funderar på att titta på OS-hockey. Kanske får jag en orsak att vräka ur mig både det ena och det andra då.
Nu flyter jag bara vidare på vågen istället.
Insåg att det inte spelade någon roll längre om festen blev lyckad eller inte.
Eller inte mödan värd.
Och rösten har inte fel för att det aldrig blir bakslag.
