Kyrkorna kallar

Igår när jag lite oväntat beslutade mig för att stanna i Viana insåg jag inte att det skulle innebära så många fina upplevelser. Ja, varför jag fortfarande blir förvånad vet jag inte riktigt.

Jag hade haft en vision av ett kyrkorum med ett runt ljusintag i taket och ljus som strålade in över mig. När jag var i kyrkan i Eunate så trodde jag att det kanske var där, men det stämde ändå inte riktigt, sen tänkte jag inte mer på det.
   Så tog jag på eftermiddagen en promenad och hittade en fantastisk kyrkoruin. Och där längst bak i kyrkan fanns det, rummet, men istället för ett fönster så saknades taket och solen sken rakt ner över mig.  Jag satt där länge och stirrade upp i himlen, upplevde frid. Tänkte på hur det skulle vara att fira gudstjänst där under den bara himlen.
   Tänkte på min upplevelse av Inte kyrka. Det här var så väldigt mycket kyrka för mig, men helt utan det jag numera verkar ha så svårt för. Det som kommer för långt ifrån det enkla, rena, det som andas något annat än själ och hjärta.

Efter den gemensamma middagen på alberguet Parroquial, var det så dags för vår överraskning. De två värdinnorna Gina och Marisol tog med oss genom en korridor, öppnade en dörr och vi klev ut på orgelläktaren i den stora nedsläckta kyrkan Santa Maria. Två strålkastare lös svagt på altaret och på altartavlan, och fönsterbågarna lystes upp av strålkastarna från torget utanför, annars var det mörkt.
   Så tog Gina fram ett notställ och sin klarinett och började spela. Det var som om änglarna själva sjöng för oss och tårarna rann på flera kinder. Och jag undrar om inte Gud flirtar lite med mig. Lockar på mig, lirkar lite försiktigt med mig. In i kyrkorna, på ganska så kreativa sätt...