Jämngrått

Idag var en sån där dag när det kändes som om jag aldrig riktigt vaknade. Jag kikade ut genom fönstret och himlen var jämngrå. Allt jag ville var att lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet.

   Men så finner jag mig helt plötsligt vandrandes upp för ett berg. Jag går för att finna de heliga platserna på bergstopparna ute på udden. Platserna som varit heliga långt innan kristendomen kom och tog över dem.

   Vissa menar till och med att Jesus varit här, under de år då det inte står något i Bibeln om vad han hade för sig. Att han skulle följt med Josef av Arimataia på en av hans importresor till Storbritannien.

Så jag lunkade fram, återigen upp för ett jävla berg och jag svettades och jag blev argare och argare på Gud. Kan det inte få vara nog snart? Kan jag inte bara få känna mig lite fridfullt glad, i mer än en kort stund? Är det för mycket begärt?

   Varje gång jag tycker jag förstår något, eller kommer en bit framåt, så ramlar jag ner i nåt nytt hål. Vad gör jag för fel? Jag försöker följa ledningen, jag försöker praktisera överlåtelse, jag släpper taget om, jag bränner upp, jag har gett upp flera gånger, jag tillåter mig att njuta och vara glad, jag försöker lära mig av med smärtan, jag försöker att inte göra alls utan bara vara. Jag vet inte vad jag ska göra mer, eller låta bli att göra mer. 

Så når jag den första lilla toppen. Där finns en stengrund, ett altare och en sten i form av en säng. Här praktiserade hedningarna fertilitetsriter, medan de kristna istället fokuserade på solens uppgång i öster bakom altaret, uppståndelsen. Odödlighet genom återuppståndelse istället för reproduktion.

   Jag la mig ner på sängen. En av fördelarna med att gå uppför ett berg en molnig tidig förmiddag är att det inte är några andra som gör det, så jag var helt själv där uppe. 

   Jag tänkte på döden när jag låg där, på att dö bort från alla ansträngningar, från kampen, från vad som nu behövs. Jag låg där raklång på rygg, med huvudet som på en kudde och försökte känna in. Något. 

   Inget. Inget, inget, inget. Efter ett tag reste jag mig upp och såg att dimma dragit in över platsen. Toppen. Inte nog med att jag inte förstår någonting, nu får jag vandra genom dimman så jag inte heller ser något. Det var skrattretande, men inte alls roligt.

Jag gick mot nästa topp. Retade mig på att kartan inte stämde, att jag fick vända och gå tillbaka. Att vad som såg ut som en rullstensås visst var en väg. Så kom jag upp och upplevde för första gången idag en känsla av helighet. ”Sluta gnälla, du är på helig mark.”, tyckte jag mig höra.

   Jag klättrade upp bland stenarna, såg på den förunderliga utsikten över havet och stränderna och klipporna, när de nu glimtade fram mellan dimmolnen. Däruppe skulle det finnas två heliga stenar, Pedras Santas. Tydligen skulle de gå att röra på, trots att de väger flera ton.

   Här prövade man jungfruligheten hos prästinnorna, som om de kunde röra på stenarna, bevisat sin renhet. Eftersom det såklart var viktigt.

Jag gick där och petade på gigantiska stenblock, men inget hände. Tillslut ställde jag mig och såg ut över havet och dimman och sa klart och tydligt att ”Nu skiter jag i om jag hittar de där stenarna.”.

   Då stannar en bil bredvid mig och en man kliver ur. Han frågar mig vad jag letar efter, tar fram en egen guidebok och pekar och visar att det är de här stenarna du ska se. ”Går de att röra på?”, frågar jag. ”Visst säger han, men frågan är om de gör det för dig?”, så ler han. Han pekar och visar mig var de ligger, en bra bit bort. Jag tackar och han sätter sig i bilen igen.

När jag gått en bit, hör jag hur han ropar och kommer mot mig. Han går med mig för att visa. Denna man i lavendellila pikettröja går med mig en bra bit, kliver upp bland stenarna, visar mig hur man ska hålla i dem, säger att man ska önska sig något, och så börjar han gunga, först den ena, sen den andra. Så kliver han upp på dem och visar hur man kan stå uppe på dem och gunga dem fram och tillbaka. Så kliver han ner igen, säger ”Nu är det din tur!” och lämnar mig ensam. 

   Jag önskar mig förståelse, balans, frid och kärlek (och sol på eftermiddagen så jag kan få ligga på stranden och bara ha semester ett tag), så börjar jag gunga stenarna, dessa gigantiska klippblock. Jag klättrar upp och ställer mig på den ena, gungar fram och tillbaka, låter gungningen fortplanta sig genom min kropp. Står på toppen av ett gungande stenblock på toppen av ett berg och ser ut över hav och strand och klippor. Jag sträcker armarna rakt ut, det är en fantastisk känsla. Tackar när jag går därifrån.

Så vandrar jag ner igen. Önskar jag kunde säga att mitt humör var bättre. Men jag inser att jag vet hur det fungerar nu. Att bara för att det känns såhär just nu, säger det ingenting om hur det kommer kännas om ens två sekunder.

   Om en vecka åker jag hem och jag har undrat hur det ska gå då. Men det är en hel vecka till dess. Universum kommer hinna vända på sig flera gånger till dess. Och det är bara att fortsätta sätta en fot framför den andra.

Vilan och egot

Jag sover mycket de här dagarna. Har gått i barndom och sover middag två gånger om dagen. Eller ibland bara en gång, men då i två timmar ungefär. Nu har jag precis sovit i en och en halv timme, med början klockan tolv på dagen.

   Jag tror det har hänt så mycket i mig och runt mig att systemet behöver sovtiden för att ordna med allt. Sortera om i mig liksom, hur allt fungerar nu. Stoppa in i nya lådor och radera det som inte gäller längre. 

Jag har drömt mardrömmar också. För ett tag sen vaknade jag av att jag satt på golvet bredvid sängen. Jag hade drömt att jag föll och satt mig där, beredd på att dunsa ner i golvet från hög höjd. Jag visste att fallet troligtvis skulle krossa min ryggrad och nacke så att jag skulle dö, så jag satt där på stengolvet och väntade på att dö. 

   Att jobba med tillit och att förändra mitt sätt att förhålla mig till verkligheten har troligtvis chockat mitt system en del. Egot skriker "ÄR DU DUM ELLER? DU KOMMER ATT DÖ OM DU INTE BEHÅLLER KONTROLLEN!"

   Några nätter senare vaknade jag skrikande i skräck, men jag kommer inte ihåg vad jag drömde. Då hade jag turen att ha en medvandrare nära som kunde hålla mig hårt och som kunde vagga mig till söms igen. 

Egot vill inte ha förändring. Egot vill inte jobba med sårbarhet och tillit. Egot vill ha trygghet även om den är falsk, egot vill göra rätt, vara duktig, lyckas bäst. Egot vill jämföra och separera, ensam är stark och jag är bättre än du. Egot vill fortsätta vara arg, för att jag har rätt till det. Egot när rädslan, eftersom rädslan gör att vi försöker behålla kontrollen över våra liv. LITA FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE PÅ DEN DÄR OBERÄKNELIGA GUDEN!

   Egot vill inte allt det som själen vill. Enhet, försoning, nåd, kärlek, tillit. Så egot kämpar emot. 

   Ibland kan man skoja om att man har en djävul på ena axeln och en ängel på den andra, så jobbar egot och själen. Och egot är en nödvändig del av oss, egot har överlevnad som sin uppgift. Det är bara det att den tar det lite för långt ibland. Och om vi göder det så blir det värre och värre. Vilket det lätt blir i ett samhälle som hyllar snabbare, finare, bättre, större, dyrare, jag, min och mitt, och så vidare.

Så vi vill inte göra oss av med egot, men genom att bli medveten om hur det fungerar, kan man låta det få lite mindre makt över en. Man kan notera när egot går igång och så fort man ser det, så tappar det sin kraft. Så fort jag hör mig själv tänka tankar som jämför och separerar, så kan jag påminna mig om att det är egot och då går jag inte igång så mycket på det.
 
Medvetenhet och balans, det är nyckeln. Och sömn har det visat sig...

Bränna och benåda

Idag har jag vandrat de sista få kilometrarna till jordens slut, Finisterre. Förbi fyren som gett fartygen en trygg färd. Ända ut på udden, där klipporna möter skummande hav och havet möter horisonten.

Man kan vandra caminon från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostela på trettiotre dagar, en dag för varje år som Jesus sägs ha levt. Till Finisterre är det sen tre dagsetapper till, dagarna från död till uppståndelse.

   Här kan man, liksom vid Cruz de Ferro som jag skrivit om tidigare, rituellt lämna ifrån sig det man inte längre vill ha kvar i sitt liv. Men här kan man ta det steget längre och också bränna upp det.

   På udden finns det bland klippblocken flera platser där pilgrimer eldat upp något symboliskt. Kanske är det ett klädesplagg från vandringen som får symbolisera vad vandringen gett för insikter, kanske är det något annat.

   Tanken är att liksom fågel Fenix reser sig ur askan, får vi dö bort från det gamla och återuppstå till något nytt. Befriade, pånyttfödda.

Jag förstod tidigare att jag trots år av predikande om det, faktiskt inte trott på en kärleksfull Gud. Nu inser jag på samma sätt att jag inte förstått förlåtelsen.

   När jag satt där ute på udden, visste jag vad jag ville bränna upp. Banden till en älskad som jag fortfarande älskar, som i omedvetenhet och medvetenhet skapat smärta. De destruktiva banden av ilska, sorg, smärta och skuld, som binder oss båda till varandra. Också min skuld i det som hänt.

   Jag har försökt förlåta, försonas, men ändå inte kunnat. Jag har försökt förstå, och ofta kunnat det med huvudet, men inte med hjärtat. Och ibland tvärt om, med hjärtat, men inte med huvudet. Jag har kunnat se en större mening i det som skett, men det har inte räckt.

Nu ville jag släppa oss båda fria. Död och uppståndelse, att dö bort från det som varit, utan förväntningar på uppståndelsen. I överlåtelse till en kärleksfull Gud, utan att kunna räkna ut hur det ska bli sen. Släppa önskan och ansvaret att hen ska förstå och aldrig göra så igen. 

   Jesus talar om att vända andra kinden till, om att älska alla, också sina fiender. Om kraften i att förlåta, i nåden. Och då inser jag att jag velat att hen ska förtjäna min förlåtelse, gottgöra. Men nåden kan inte förtjänas. För inget skulle någonsin räcka. 

   Jag måste vilja benåda. Detta vackra ord. Utan krav på motprestation. Däri ligger befrielsen.

När jag reste mig upp såg jag hur två pilgrimer tänt en liten eld, så jag tog fram det foto jag burit med mig, kände hur det började bubbla i mig. Log och tittade in i ögonen på den älskade personen på bilden. ”Jag vill dig inget ont. Jag släpper dig fri. Du är benådad!”

   Så la jag kortet upp och ner i elden och såg det smälta bort. 

Vid havet

Jag vandrar fram och tillbaka på den två kilometer långa stranden, sand under bara fötter. Det är molnigt och vattendroppar virvlar med vinden. Pussar från Gud var det visst.

   I sanden pilgrimsmusselskal i vitt, rosa, lila, gult. ”Gud så vacker” utbrister jag när jag hittar en särskilt fin, fastän ingen hör. Förutom just Gud.

   Efter ett tag tar jag ett djupt andetag och låter den saltiga luften fylla mig. Inser att jag andats för ytligt, inte varit helt i kroppen. Nu gräver jag ner tårna, låter fotsulorna masseras. Frid finns det här. Frid.

Kanske har du hört berättelsen om fotspåren i sanden. En kvinna drömmer en natt att hon går längs en strand tillsammans med Gud. Hon ser episoder ur sitt liv och vid varje period finns spår i sanden av två par fötter, det ena hennes, det andra Guds. 

   Men på många delar under hennes levnadsvandring är det bara ett par fotspår i sanden. Hon ser att det är under de mest smärtsamma och mest ensamma perioderna i hennes liv. Hon frågar Gud: "Hur kunde du lämna mig när jag hade det som jobbigast?"

   Gud svarar: "Älskade du, jag skulle aldrig lämna dig när du har det svårt. När du bara såg ett par fotspår så bar jag dig." 

   Här i sanden finns många spår, vi är många som bär varandra.

Fiskmåsarna seglar med vinden, vilar stilla för att sen slungas framåt längs med vattenbrynet. Så bryter solen igenom molnen och jag tänker att om jag får en regnbåge också, då är det verkligen extrapoäng till Gud. Jag fnittrar. Säger till Gud att det inte behövs, bara tanken på den fick mig att le. Jag vet redan.

På caféet där jag mellanlandar innan jag börjar gå tillbaka, är en kvinna upprörd, hon skriker och gråter, stormar ut och skriker på en man i en bil, stormar in igen och smäller igen dörren. Men jag är bara frid.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet." Joh 14:27

Semester

Mitt rum är ett enda stort fönster ut mot havet och utanför seglar måsarna förbi.

Jag är trött. Riktigt trött. Jag inser att de senaste dagarna, lagt på den senaste månaden har gjort mig trött. Det är också så när man jobbar med själen och med sig själv, när man jobbar med att vara mer sårbar och tillitsfull, att man blir lite skörare.  

   Att möta världen med ett lite öppnare hjärta, kan göra mer ont. Att skala av sig sina skyddande höljen blottar en mer rå yta. Jag känner mer, upplever mer, färgerna blir klarare, livet lite mer levande. Men visst kan det också smärta mer.

   Det är väl därför vi behöver vaddera oss där ute i verkligheten. Vi hittar sätt att minska risken för smärta, vi sluter oss, stänger igen, slutar lita till den där kärleksfulla guden. Men det gör också att vi missar så mycket.

   På caminon får man en möjlighet att leva på ett annat sätt, om man är villig att ta risken. Och det är skönt att leva lite mer sant. Att vara mer sann mot mig själv och andra. Att bejaka det jag känner på ett annat sätt. Glädje, sorg, trötthet, eufori, frid. 

Mot slutet av caminon förra året, mötte jag en kvinna som gått två gånger tidigare. Hon berättade att när man vandrar så öppnar man upp sitt liv och sitt hjärta, men när man kommer hem måste man paketera ihop allt igen, stänga till om det, för det går inte att leva så i verkligheten. Det är helt enkelt för svårt. Och människor förstår inte.

   Jag tyckte det lät så sorgligt, det var ju därför jag kommit dig, för att förändras, öppnas, och nu ville jag ta med det hem. Det var inte så lätt.   

   Hon sa att jag hade en fördel som jobbade i kyrkan, "där finns det nog människor som vill höra och ta del av det vi upplevt", sa hon, "och du har en plattform för att berätta". Och visst har det varit så. Men jag vill leva det också. 

   Jag vill leva i det öppna, tillitsfulla, där jag är ledd och levande, och där vi alla är ett. Jag tror det är så vi öppnar upp för det Guds rike som Jesus talar om. Det som finns i oss alla. 

Igår hade vi kvällsbön på alberguet i Santiago de Compostela, där vi bodde. Det ligger i anslutning till ett Fransiscaner-kloster och munkarna var underbart fina människor som tog hand om oss och skojade med oss.

   Vi var cirka hundra personer från hela världen som deltog. Böner lästes på olika språk av pilgrimer, vi fick varsin sten med en gul pil på, att lägga på altaret, den stod för vårt liv, vår riktning, fortsättningen på caminon där hemma.

   Så tillslut ställde vi oss i en stor ring som tog upp hela rummet. Vi höll varandra i händerna, så löstes ringen upp och alla gick runt och kramade varandra. Unga, gamla, kvinnor och män, munkar, ett par präster från Sverige, lärare, arbetslösa, korta och långa, i kängor eller barfota. Och det var riktiga kramar, sådär så att man står kvar länge och känner hur den andra personen andas in i en. Alla är vi ett. Och vi önskade varandra frid. 

Jag har tagit bussen till Finisterre, slutet på jorden, som man tänkte sig att det var. Här tänker jag stanna några dagar. Ligga på stranden och sitta och skriva, njuta. kanske vandrar jag tillbaka till Santiago sen, kanske tar jag bussen, vi får se. 

   I morgon ska jag vandra ut till spetsen på udden och spana ut över öppet hav. Där tänkte man sig att den materiella världen vi kan se med våra ögon, mötte den andliga världen som bara kan ses med själen. 

I verklighetens Santiago

Att vara pilgrim handlar för mig om att följa ledning. Min insikt har blivit att inte bara följa de gula pilarna längs vägen utan också andra upplevda pilar. Idag har de lett oss in i verklighetens Santiago de Compostela.
 
En tågolycka skedde igår kväll strax utanför Santiago, med många döda och många sårade. Två präster som vi är, insåg vi att vi kanske kunde hjälpa till. Först var vi förbi blodcentralen för att se om min medvandrare kunde lämna blod. Jag hade insett att den senaste tidens "arbete" helt enkelt har gjort att jag inte har de marginaler vad gäller ork som behövs, så jag tänkte avstå det. Men de hade inte plats för mer blod.
   Då tog vi oss till sjukhuset för att fråga om de behövde hjälp av ett par själasörjare. De tackade så mycket, men trodde att vi bättre skulle behövas i det temporära bårhuset som satts upp i en stor idrottsarena.
   Väl där visade det sig att de också hade all personal de behövde, så vi hänvisades vidare till en av stadens administrationsbyggnader som nu verkar som kriscentrum.

Vi möttes av vänliga och kunniga krishanterare och många människor i sorg. Det fanns ett stort lugn där det kunnat vara kaos. Vi förklarade vilka vi är och att vi ville stå till tjänst med vad vi kunde. De tackade också vänligast, skrev upp oss på listan med frivilliga att ringa in om det skulle behövas och gav oss sen en varsin boccadilo (baguette) med prickig korv och en varsin vattenflaska. Vi mottogs på samma fina sätt som de sörjande.
   Jag la handen på axeln på en av kvinnorna som arbetade där, hon såg trött och ledsen ut, och frågade hur det var med henne. Hon fick tårar i ögonen och sa att det var svårt. Jag strök henne över ryggen och hon klappade lite på mig också innan hon gick därifrån. Vi var noga med att säga till dem att vi även fanns där för de hjälpande om de behövde stöd.
   Sen fanns det inte så mycket att göra. Polis, rödakorsetpersonal och andra hade allt under kontroll. De flyttade proffsigt sörjande mellan rummen, kom med vattenflaskor, tröstade, la en filt över kalla axlar. Det fanns smörgåsar och äppelkaka, kaffe, te och vatten. För varje namn på skadad eller omkommen som lästes upp fanns ett helt team att möta de anhöriga.
 
Vi fick tidigt förfrågningar från Sverige om vi kunde berätta om situationen här i Santiago, min medvandrare blev intervjuad i svensk radio och vi blev även utfrågade av bla Reuters framför kameran. Vi hittade en kvinna på kriscentret som på engelska kunde informera svensk radio om vad som pågick.
   Jag funderade på varför vi var där. Det är svårt att vilja hjälpa, men inte kunna eller vara behövd. Kanske ville Gud något annat med att ta oss dit, kanske var det för att vi skulle kunna hjälpa till att få ut information om vad som hänt. Jag vet inte.
   Tillslut satte jag mig i trappan bakom en sörjande familj och sände dem allt stöd jag kunde, utan att tränga mig på. Det kändes viktigt att inte vara i vägen, att inte vara kvar av fel orsaker. Det jag kunde göra var att be för dem. Att försöka vara en lugnande, stödjande, hoppingivande kraft i rummet.

Jag kommer troligtvis att vandra vidare dagarna framöver. Det finns en tanke om att vandra till Finisterre, slutet på jorden som man tänkte sig det. Men när och i vilken fart vet jag inte än. Det får fötterna och Gud ta hand om.

Idag har jag inte tagit några bilder. Istället får ni en jag tog för några dagar sen, på en tavla som hängde på ett café i Ponferrada. Anden, ljuset i mörkret, hoppet, att öppna sina vingar och flyga vidare...

Santiago de Compostela

Hade jag skrivit klart mitt inlägg igår när jag kom fram till Santiago de Compostela, hade orden varit andra. Men nu får de börja med den tågolycka som skett precis utanför staden. Såhär morgonen efter uppges det vara 77 döda och många fler skadade.
   Vi kom tidigare till staden för att delta i firandet av självaste Santiago, Jesu lärjunge Jacob, vars ben sägs finnas bevarade i katedralen. Han är själva orsaken till att orten blivit det pilgrimsmål som det blivit.
   Men festligheterna ställdes in och alla de tusentals människor som samlats på torget framför katedralen och i övriga staden för att fira, skingrades stillsamt och människor trängdes i dörröppningar till barer där nyhetsinslag om olyckan visades.

Idag vaknar vi upp till ett stillsamt regn och jag funderar vidare på frågan jag fick igår, om hur det känns att ha gått i mål, att ha kommit fram.

Eftersom vi bestämde att ingen smärta var det enda alternativet, insåg vi att vi behövde vara kreativa. Ett förslag som kom upp var att jag skulle skjutsas in i Santiago i en rullstol, vi har faktiskt sett en man som kör en annan man i rullstol längs caminon, men det kändes inte helt rätt. Så insåg vi att det gick att hyra cyklar. Så jag har cyklat in i Santiago. 

   Det innebär att vi de senaste dagarna har "fuskat" med taxi, buss och cykel. Och det känns så bra! Jag har lekt mig in i Santiago. Jag har tjoat och skrattat och fnittrat och svischat nerför långa backar och lyckats cykla i snigeltakt uppför branta långa. Ingenting var omöjligt. Igår var en sån där dag som visar på att allt är möjligt! Framförallt glädjen.

Jag kom in i Santiago i ren glädje och lycka. Men det var inte för att jag gick i mål, det var inte för att jag nådde staden, det var inte för att jag kom till katedralen med Jacobs ben, det var för att jag fann något annat. 

   Där på vägen var min målgång. I vad som skett och sker i mig. I min förmåga att njuta. För att jag struntade i reglerna. För att jag slutade vara så himla duktig. För att jag började lita på att livet kan ge mig glädje. För att jag cyklade i mina sandaler så att fötterna inte gjorde ont. Det var min målgång. 

Och när nu denna fruktansvärda olycka skett, så känner jag med alla drabbade. Men min glädje får finnas kvar. För det är ju också det här jag lärt mig. 

   När jag gick upp på toppen Cruz de Ferro för att få en stund för mig själv, för att lämna något av mig där, så frågade några ungdomar om jag kunde fotografera dem. Jag grät, men log ändå och sa "Javisst".

Och i samma stund så insåg jag vad jag gjorde. Jag satte mig själv och vad jag gjorde på paus för att hjälpa andra. Inte ens med något livsnödvändigt, någon annan hade säkert kunnat fota dem. Men jag gör så. Har gjort så. 

   I många stunder är det en fantastisk förmåga, jag är mästare på att hänga på mig ett leende och vara närvarande med andra människor även när jag själv egentligen är någon helt annanstans. Men det är också så man bränner ut sig. 

På Cruz de Ferro satte jag mig ner en stund och hittade tillbaka till där jag varit. Idag har jag en stillsammare form av glädje, men jag vill inte tappa det jag hittat. Jag vet inte hur många kilon jag har gått ner på vandringen, men när jag skalat av mig lager efter lager på så många olika sätt, skyddande höljen, destruktiva mönster, sorg, ilska, rädsla, så har jag börjat hitta mer av Ellen. En Ellen som kan njuta av livet och som faktiskt börjar tro på en kärleksfull Gud.

Att vara pilgrim

Vad är det som skiljer en pilgrimsvandring från andra vandringar? Ja, det är en bra fråga. När jag vandrar här och frågar andra pilgrimer varför de vandrar så får jag lika många svar som människor jag frågar.
   En man jag träffade för nån vecka sen, berättade att han vandrar av atletiska skäl och går väldigt långt varje dag. Jag frågade hur det går, om kroppen fungerar bra, han berättade att han har ont och grimaserade illa. "Men jag kommer att vara glad när jag kommer fram till Santiago", sa han. Jag undrade om det inte fanns en poäng i att njuta medan han vandrade, det är ju ändå en månad av sitt liv han lägger på det här. Han tittade frågande på mig. Idag såg jag honom på en bänk, plåstrandes om sina ömma fötter.
   Ja, det är konstigt det där.

Ju närmare man kommer Santiago de Compostela, desto mer pressat blir det. När jag åkte buss in till Leon och berättade det för någon, var den första reaktionen, "Så du har fuskat!". Nu när vi närmar oss mållinjen ser vi människor som knappt kan gå, som fortsätter att plåga sig.
   Vi har fått höra om de certifikat man får när man kommer i mål, att om man går av religiösa orsaker får man fina papper, annars får man enklare diplom. Det är skillnad på camino och camino.
   För att få det här fina certifikatet, måste man också minst ha gått de sista hundra kilometrarna. Och det är de sista hundra som räknas. Har du gått de första sjuhundra, men inte de sista hundra blir det ingen "compostela" som dessa certifikat heter.

Idag har vi fuskat igen. Åkt buss. Jag har som sagt bestämt mig för att komma fram med hela fötter och då måste jag. Jag har lovat dem att om de gör ont, så åker jag.
   Jag kan för en kort stund låta mig själv komma undan med att det inte riktigt gör ont än, eller att det inte är så farligt, att det liksom bara bränner lite eller nåt annat. Men tillslut måste jag erkänna. Det gör ont och jag har låtit det gå för långt. Igen.
   Mina hälar är arga, det har jag förstått. De kanaliserar den ilska jag inte klarar av att släppa fram. De är också arga för att jag inte förmår ta hand om dem. Jag förstår dem.
   Så blev jag då arg, då började jag gråta, det är lättare än ilskan. Så fort jag kom på det försökte jag stanna i ilskan istället, då började jag gå fortare, något som drabbar hälarna. Så jag saktade ner igen och blev riktigt arg, slog tillslut min stav så hårt i en stolpe att staven vek sig. Jag försöker.

Vad är det som gör mig till pilgrim. När förtjänar jag ett diplom för min vandring? Jag har tänkt att det handlar om att den inre vandringen är lika viktig som den yttre, att jag också vandrar med själsliga intentioner. Då vill jag inte längre låta det handla om kilometrarna jag gått, jag vill att det ska handla om att mina polletter trillat ner, att jag lärt mig något som jag kan låta vara gott i mitt liv.
   Därför försöker jag sluta räkna kilometer. Och därför försöker jag inse att jag inte heller behöver förtjäna min compostela.

Wake up!

Jag har haft en tanke om vad det innebär att vandra en camino. Jag har gjort det här en gång tidigare och jag har tagit mig an det en andra gång med någon slags förståelse av vad som hände förra gången. Och någon slags förväntan på vad som skulle kunna hända den här gången. Alltså en förväntan på något helt utöver vad jag över huvud taget kan förvänta mig.

Jag har försökt visa på hur caminon visar på livet. Hur allt som sker kan öppna upp för en större förståelse av mig och mitt liv. Jag har lärt mig att jag måste vara snällare mot mig själv om jag ska kunna förvänta mig att livet ska vara snällare mot mig. I slutändan har jag insett att det handlar om min relation till Gud.
   Jag har inte förväntat mig mer av Gud. Jag har inte varit övertygad om att den kärleksfulla guden är så kärleksfull. När jag gräver mig ner på djupet, när jag står där på kanten, så har jag känt att det hänger på mig. Jag inser det nu.
   Jag har övat mig i att falla in i Gud, men när det verkligen har gällt, har jag inte haft den tilliten. Livet har lärt mig något annat.

Så jag har övat. Och det har gjort ont. Och jag har försökt. Och jag har försökt igen. Och vägen har fört mig framåt. Och jag har fått bevis efter bevis och jag har sett mina regnbågar och hjärtformade stenar och jag har tagit in, men ändå inte kunnat ta in. Vad är den, kärleken? Vad är det att vara buren? Att vara sårbar?
   Att följa caminon innebär att vara villig att lämna caminon. Att släppa taget om regler och föreställningar. Att se de gula pilarna som en övning, men bara det. När andra pilar börjar visa sig, är det dags att koppla bort stödhjulen. Låta caminon få växa sig större, bortom leden. Låta livet få växa sig större. Det är dags att låta lektionerna och lärdomarna få betyda något. På riktigt.

Min medvandrare från förra året har slagit följe med mig. Förra året gick vi tillsammans och i år har han börjat sin camino från Sevilla i söder, medan jag gått min från St Jean Pied de Port i öster. Vi möttes i Astorga för några dagar sen för att vandra vidare tillsammans och våra caminos har flätats samman.
   Igår tog vi bussen till Sarria. Vi hoppade några dagar framåt. Den tjugofemte är det fest i Santiago de Compostela, det är Sankt Jacobs födelsedag och vi ska fira. Fira livet och vara i glädjen. Hotellrummet är bokat och det handlar inte längre om kampen, det handlar om att låta livet vara lite mer glädje.
   Men åh, vad det är svårt!

Efter bussturen igår gick vi några kilometer till och jag reflekterade över det faktum att jag sen den första dagen inte haft en enda helt smärtfri dag. Även de blåsor som läkt ut på fötterna har efterlämnat sig ömma punkter och jag insåg att detta att vandra i smärta har blivit ett normaltillstånd.
   Smärtan på caminon är normaltillstånd. Många är vi som stapplar fram på trasiga fötter. "No dolor (blåsor), no glory", står det på t-shirts man kan köpa. Men jag måste dra det längre. Att leva ett liv med en del smärta har blivit ett normaltillstånd för mig, så är min vardag.
   Så när jag stod där på vägen och fick en fråga, vad är du villig att offra för att läka dina fötter, för att inte låta smärtan vara normaltillstånd längre, för att vara lite snällare mot dig själv, så var svaret enkelt. "Jag har ingen aning." För jag vet inte hur man gör.

Igår bar han min ryggsäck, idag tvingade han in mig i en taxi. Och det var jättesvårt och så befriande att låta någon hjälpa mig. Snart ska jag på spa, som han ordinerat, bada bubbelbad och bastu och få helkroppsmassage i en timme.
   För några timmar sen hade jag inte fantasi nog att kunna önska mig det här. Nu är min målsättning att komma smärtfri till Santiago, då spelar kilometrarna inte längre någon roll.

100 kilometer kvar till Santiago de Compostela

På toppen

Ibland behöver man kliva av caminon ett litet tag för att kliva in i något särskilt. Jag har haft två vandrings- och bloggfria dagar där jag jobbat med mig själv. Hos en vän som bor längs caminon har jag i avskildhet från pilgrimer och annat larm, fått en möjlighet att förstå mig själv och det som har varit, lite bättre.

   Istället för att vandra har jag legat i gräset i en trädgård, samtalat, skrattat, gråtit och blivit fly förbannad. Satt ner foten och öppnat upp för en ny Ellen.

  

Idag har jag vandrat i ett utforskande av detta nya. Jag har ramlat in i gamla mönster, blivit uppmärksam på det och försökt göra nytt. Vad svårt det är, och vad befriande när man märker att det går.

   Det finns inga rätt och fel på caminon. Den tar en dit man ska helt enkelt. Vägarna går ibland i kringliga krokar, över berg och genom djupa dalar, rakt fram över svettiga torra slätter eller genom svalkande regn.

   Ibland gör det ont, ibland är det något som brister. Ibland är det något som läks. Det är alltid utveckling, ibland välkommen och ibland ovälkommen.   

På caminons högsta punkt, La Cruz de Ferro, kan man lägga ifrån sig det man inte längre vill bära med sig. Många lägger en symbolisk sten och högen är vid det här laget cirka fem meter hög. 

   Idag kom jag dit vid precis rätt tidpunkt på min vandring och efter de dagar jag haft visste jag också precis vad jag behövde lägga ifrån mig. Det som inte fungerat i mitt liv, de destruktiva mönster jag har, det som hindrar mig från att leva det liv jag vill leva. 

Medvandrare

På vägen till Emmaus får två lärjungar sällskap av den döde och uppståndne Jesus. Inte förrän de delar bröd tillsammans förstår de att det är han. Och sen försvinner han. Han delar några ord med dem, och bröd, och sen är han borta.
   På caminon liksom i övriga livet, vet man aldrig hur länge man har sin medvandrare med sig. Kanske går ni tillsammans och samtalar bara några minuter, kanske ses ni varje dag under en längre tid. Kanske är det just denna medvandrare, som med några få ord öppnar upp för nya insikter i dig. Kanske är det inte orden som sägs mellan er som är viktigast, kanske är det en kram i rätt stund, delat bröd längs vägkanten eller en längre tid av delat liv.
 
Målningen framför altaret visar konturerna av en tredje vandrare. En som går vid vår sida även när vi inte ser honom. Jesus vandraren. Ofta har han gått vid min sida på den här vandringen. Tålmodigt tagit emot min ilska och mina tårar, delat min glädje.
   Att vandra är att lägga sitt liv i någon annans händer. Jag kan ha planerat min rutt hur väl som helst, men inget kommer ändå bli som jag har tänkt mig. I kväll bad vi tillsammans i kyrkan om ljus på vår fortsatta väg, om kraft och mod att gå vidare även när vi inte förstår Guds plan för oss.
 
Allt jag vet, är att allt är precis som det ska vara och att jag inte har en aning om vad som kommer hända härnäst.