Så vågade jag mig då i alla fall in i katedralen i Pamplona. Och genast sköljde den över mig, känslan från förra gången, inte kyrkan. Jag gick där och tittade på det vackra, men jag har också så svårt för många av avbildningarna och allt det dyra.
Var det så här Jesus ville att vår kyrka skulle bli? Full av dyrbarheter medan människor svälter. Ville han att vi skulle sitta där i en gigantisk byggnad och titta på honom, hängandes på sitt kors eller sittandes på en tron med krona på huvudet? Nej, det går inte. Jag kan inte! Den Jesus jag känner uppmanar mig att lämna kyrkorummet, att möta människor, att vara där de är.
Eller kanske öppna upp kyrkorummet på ett annat sätt, bjuda in människor på ett annat sätt. Jag möter pilgrimer där inne, våra ögon möts, vi ler, hälsar, ryggsäckarna avslöjar oss. Jag möter en kyrkans man, han ser mig inte. Utanför katedralen finns två moderna skulpturer, två spädbarn, vända mot varandra. Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar