fredag 25 december 2020

Vattumannens tidsålder

Nu i dagarna har något unikt skett på himlen. 

   I måndags vid vintersolståndet, på 0 grader i Vattumannens tecken, möttes planeterna Saturnus och Jupiter. 

   De gör det ungefär vart 20e år, men riktigt såhär nära varandra har de inte varit på ungefär 800 år. 

   Vissa tror att det här mötet bildar stjärnan som de vise männen såg över Betlehem för över 2000 år sen när Jesus föddes.      

  

Vi vet inte exakt vilket år han föddes. 

   Men utifrån bibliska berättelser och andra historiska dokument, så har man försökt datera det. 

   Troligtvis är det inte precis år 0 som man trodde tidigare, utan någonstans däromkring. 

   Och år 8 fk möttes faktiskt Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken, så kanske var det då. 

   

Har du sett musikalen Hair? 

   Den framfördes första gången på 60-talet och blev sen film också? 

   Där sjunger de om The Age of Aquarius. 

   Vattumannens tidsålder. 

   Och när nu planeterna möttes i Vattumannen i måndags, så tror vissa att det är en del i att vi rör oss in i just Vattumannens tidsålder. 

   

De senaste 2000 åren har vi, enligt det här sättet att se det, befunnit oss i Fiskarnas tidsålder. 

   En tidsålder som sägs vara präglad av tron och religionernas makt. 

   Där kyrkan haft en central roll och ritualer och ramverk varit viktiga. 

   Att Jesus föddes precis i början av den tidsåldern, känns ju ganska passande. 

   Att Gud tog plats på jorden i ett litet barn som fick förkroppsliga mötet mellan det gudomliga och det mänskliga. 

   Och så paketerade vi människor allt det och skapade en religion. 

   

Så vad väntar oss nu då, i Vattumannens tidsålder? 

   Ja, de som tror på det här menar att tron kommer att ersättas av vetande. 

   Av fritt tänkande, nya idéer och ett annat slags samhällsengagemang som kommer mer från gräsrötterna. 

   Efterlängtade lösningar för en värld med klimatförstöring, viruspandemier, krig och fattigdom. 

   En tid av mer harmoni, kärlek och fred när vi inte kommer att vara lika styrda av yttre auktoriteter utan mer vända oss inåt. 

   Finna vår sanning i vårt inre. 

   Inte söka svaren om Gud i religionerna utan genom mötet i vår egen själ. 

    

Dagen du föddes, tändes en stjärna här på jorden. 

   En stjärna olik alla andra. 

   Precis som det lilla Jesusbarnet, föddes du helt unik och ditt vackra ljus kan aldrig ersättas av något annat. 

   Liksom Jesus har du både det gudomliga och det djupt mänskliga i dig. 

   Och får brottas med det vi alla brottas med, vår inkarnation, att vår själ fötts i en kropp och allt det för med sig. 

   Och jag tror vår mänskliga uppgift är just den, att integreras. 

   Att med Kristus som förebild, låta mänskligt och gudomligt förenas i oss och leva i oss och genom oss i vår värld. 

   

Så kanske kan den här tiden få vara lite magisk. 

   Kanske kan vi för en stund få tro på en Vattumannens tidsålder som kommer med lite mer kärlek, helande och fred till vår värld. 

   Som också gör att vi blir lite bättre på att lyssna inåt och leva vår sanning och låta det ljus som finns där inne i oss alla, stråla ut i världen.

 

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stodHerrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:1-20)


Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. (Jes 9:2-7)


Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. (1 Tim 3:16)

tisdag 15 december 2020

Nåden



Jag fattar att det är något som pågår.  

En slags inre kamp. 

Jag tänker ibland att det nog handlar om egot. 

Annars förstår jag inte. 


Identifiering, tror jag det handlar om. 

Var mitt ego binder upp mig.

Offret.

Den duktiga.

Den omtyckta. 


Jag tror jag jobbat med det här förut, det känns bekant. 

Men jag vet inte. 

Jag vet ingenting känns det som. 

Bara ett virrvarr av förvirring.


Och något som pockar på uppmärksamhet.

Något som känns mer och mer ohållbart.


Och ja, visst är det egot.

Jag paraderas mina dåliga sidor. 

Och det är på gott.

För det handlar om att se allt.

Allt som är jag.

För de är också jag! 


Och man kan gömma sig och man kan ignorera.

Men sen.

Sen kan man också inse att helt sann och närvarande kan man inte vara utan att se.


Och bejaka!  

Ja, det är också jag! 


Och så stå kvar.

När skammens vågor kommer.

När ångesten kommer.

När den djupa rädslan kommer.

"Nej, jag dog inte."


Och jag kan försöka låtsas allt jag vill.

Och jag kan jobba på allt jag orkar.

Men vissa saker kan varken jobbas bort eller ignoreras. 


Och en dag slår det mig. 

Nåden. 

Den där nåden.

Vart tog den vägen? 

När jag försöker prestera mig ur ångesten.

Och samtidigt predikar död och uppståndelse för killarna på fängelset.  


Predikar överlåtelse.

Att släppa taget. 

Överlämna sig till Gud. 


Så jag lutar mig tillbaka.

Säger, ”Okej". 

”Nu faller jag i din famn!”


Och tillåter mig att säga ”Jag vet inte”.

På frågan om vart jag är på väg.

Vad jag ska göra.

Hur jag ska lösa det. 

Jag släpper taget. 

”DU vet bättre.”

”Led mig!” 


söndag 25 oktober 2020

Stötestenen

I fängelset har vi startat en samtalsgrupp för en av avdelningarna. 
   Vi utgår ifrån Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa, som baseras på 12-stegsrörelsens steg.
   Men de har anpassats lite till att gälla inte bara den som brottas med ett missbruk av något slag, utan alla oss som har våra destruktiva mönster i livet eller problem vi inte kan lösa. 

Det var killarna själva som kom och efterfrågade en samtalsgrupp och jag kände att formen kanske kunde passa. 
   De är nu 6 killar som ses och vi kom i tisdags till det andra steget. 
   Det första steget handlar om att inse och erkänna sin maktlöshet
   Att jag inte kan kontrollera allt och har saker som jag själv inte kan klara av att hantera. 

Det andra steget handlar om tillit
   Att våga öppna sig för att det finns en lösning utanför mig själv. 
   Att det finns en kraft som är starkare än min egen som kan hjälpa mig. 
   
Och två av de frågor vi reflekterade över var: 
   Vem eller vad lever jag djupast för? 
   Och Vem eller vad är min högre kraft och vad betyder den för mig?

Och det fanns något som var återkommande i deras svar om vad som är viktigast i livet. 
   Och det var familjen. 
   Den saknade, efterlängtade, där tanken på den fick dem att orka, den de oroade sig för, var rädd att inte få träffa igen, kände skuld inför. 
   Familjen. 

Frågan om den högre kraften var svårare. 
   För vad är det som kan bära när det viktigaste brister? 
   När mina familjemedlemmar inte kan förlåta mig.
   När jag förlorat vårdnaden om mina barn.
   När jag inte vet om min familj som bor i Afghanistan eller Syrien fortfarande lever, för jag kan inte ha kontakt med dem. 

Och den frågan är nog svår för de flesta av oss. 
   Även för den som säger sig tro på en Gud, kan det vara svårt att lita till att den högre kraften faktiskt är något jag kan förlita mig på i livet. 
   Någon som bär.

Tillit krävs för att våga överlåta sig till den högre kraften. 
   Tillit som också krävs för att vara nära i en familj eller med människor i sin närhet.
   Att verkligen vara den man är, med alla sina brister och fel. 
   Att våga blotta sig, vara skör, uttrycka vad man vill och behöver, lita till att man är älskad. 
   Tilliten, oj den är svår. 

Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar individualitet, att vara sin egen lyckas smed. 
   Som ser till friheten, men kanske inte lika mycket till den potentiella konsekvensen av den, ensamheten. 
   Och många är vi som går igenom livet ganska ensamma. 
   Som sliter för att få ihop livspusslet.
   Som inte har så mycket av ett nät omkring oss. 
   Som inte direkt har någon att ringa när det känns hopplöst. 
   Som fastän vi inte sitter i en cell på ett fängelse, ändå kan känna oss så avlägsna från andra människor.

Och när jag funderar över vad en familj är så funderar jag också över vad en församling är. 
   För jag tänker att församlingen borde vara som en förlängning av familjen. 
   Är det mötesplatsen dit jag får komma och vara mig själv, med mina fel och brister? 
   Där vi lyfter varandra, ser till att leta fram det sanna och det fina och det varma och det trygga? 
   Är det här vi finner gemenskap? 
   Är det här vi gestaltar det Guds rike som Jesus säger finns inom oss och som jag tänker att vi är kallade att försöka sprida ut här i världen? 
   Känner du det så? 
   Du, du, du… jag? 

När jag höll på och separerade och kände mig väldigt ensam, funderade jag ibland över varför jag inte kände att jag kunde gå till min församling för att känna den där gemenskapskänslan jag så desperat längtade efter. 
   Varför har vi så svårt att skapa de rummen, också i kyrkan? 
   De finns, jag har hittat dem, men det har inte varit ofta. 

Och det är därför jag också älskar att vara fängelsepräst. 
   För där är vi, där möts vi. 
   Vi trasiga människor som behöver få dela vår sorg, vår osäkerhet, vår ensamhet, vår oro, vår skam. 
   Men också söka oss framåt tillsammans
   Hitta den där enorma kraften som faktiskt kan bära oss. 

Och när vi delar våra upplevelser och tankar i gruppen på fängelset, för jag delar också, så kan vi spegla oss i varandra. 
   Vi kan påminnas om att andra också brottas med svårigheter. 
   Känner sig maktlösa, eller kanske vågar känna tilliten som någon annan saknar. 
   Vi kan inspireras av varandra, men också känna tröst och hopp och gemenskap. 
   Jag är inte ensam. 
   Det finns andra. 
   Även när de som i vanliga fall gör livet värt att leva är långt borta och kanske kommer vara det för en väldigt lång tid. 

Och jag tror att vi så sällan möter det i kyrkan, för att det nog är svårare att hitta den där kraften om vi inte desperat söker den. 
   I det vardagsmysiga så är inte behovet av en Gud lika stort. 
   Och det är ju bara att gå tillbaka till källan, vilka var det som främst blev berörda av Jesus och hans förkunnelse? 
   Det var de utstötta, de med spetälska eller blödarsjukdomar, de ensamma och fördömda, kvinnorna, de i samhället som inte var i toppen. 
   Och det innebär inte att Gud inte är för alla! 
   Men det visar på att mötet ofta sker på riktigt när vi vågar vara blottade och sårbara, när vi vågar behöva varandra, för ingen av oss är perfekt eller osårbar. 

Så jag skulle vilja låta Jesus vara en stötesten för oss.
   En utmaning och påminnelse om att vi har ett jobb att göra i att skapa den här mötesplatsen där hans visdom får bli verklighet. 


När Jesus hade avslutat sina liknelser lämnade han trakten. Han kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk? Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och bor inte alla hans systrar här hos oss? Varifrån har han då allt detta?” Så blev han en stötesten för dem. Men Jesus sade till dem: ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem.” (Matt 13:53-57)

När den fjorton dagar långa bröllopsfesten var över som Raguel hade svurit att hålla för sin dotter, gick Tobias in till honom och sade: ”Låt mig ge mig av nu, för jag förstår att far och mor tror att de aldrig skall få se mig mer. Jag ber dig fader, att du låter mig resa hem till min far. Jag har redan berättat för dig hur det var med honom när jag for.” Raguel svarade: ”Stanna här, min pojke, stanna kvar hos mig, jag skall skicka folk till din far Tobit med underrättelser om dig.” - ”Nej, aldrig”, sade Tobias, ”jag ber dig att du låter mig resa härifrån till min far.” Då lät Raguel det bli så: Tobias fick ta sin hustru Sara och hälften av Raguels egendom, tjänare och tjänsteflickor, kor och får, åsnor och kameler, kläder, pengar och husgeråd. Han önskade dem lycklig resa och gav Tobias sin avskedshälsning: ”Lycka till, min pojke, lycklig resa! Må himlens herre låta allt gå väl för er, för dig och för din hustru Sara. Måtte jag få se era barn innan jag dör.” Och till sin dotter Sara sade han: ”Visa aktning för din svärfar och svärmor, min dotter, ty från denna stund är de dina föräldrar, alldeles som vi som gav dig livet. Gå i frid, min dotter. Måtte jag bara få höra gott om dig så länge jag lever.” Efter denna avskedshälsning lät han dem ge sig av. Så lämnade Tobias Raguels hus frisk och glad, och han prisade himlens och jordens herre, som råder över allt, för att hans resa hade gått lyckligt. Han prisade också Raguel och hans hustru Edna och sade: ”Måtte det lyckas mig att hedra dem så länge de lever.” (Tob 10:7-13)

Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mina böner, dag och natt. Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje. Jag har blivit påmind om den uppriktiga tro som finns hos dig och som fanns redan hos din mormor Lois och din mor Eunike; jag är viss om att den finns också hos dig. (2 Tim 1:3-5)

söndag 27 september 2020

Döden och Livet

När jag var i 25-årsåldern, funderade jag mycket över min tro och vad man ”behöver tro på” för att vara kristen. 
   Jag är uppvuxen i Svenska kyrkan. 
   Har gått på kyrkans förskola och varit med i Ansgars, kyrkans scouter, sen jag var liten.
   Jag konfirmerades och var ledare för barngrupper osv. 


Men så hade jag några år borta från kyrkan.
   Reste runt, mötte andra kulturer och religioner och började fundera.
   Tillslut ringde jag en präst jag hade mött när jag växte upp och frågade: 
   ”Måste jag tro på att Jesus uppstod rent fysiskt, eller räcker det med att jag tror på det symboliskt?” 
   
Han menade att man kunde se på det symboliskt, men tyckte också att jag borde ta kontakt med en präst på orten där jag bodde då för att prata vidare. 
   Så det gjorde jag. 

Under den här tiden hade jag bränt ut mig i IT-branschen och hade en utmattningsdepression och rörde mig ju i mitt eget mörker. 
   Efter en stilla dag i kyrkan, kände jag att jag inte ville gå hem. 
   Jag ville inte gå ut från det här varma omfamnande sammanhanget. 
   Ut i kylan och ensamheten igen, men det fick jag ju göra tillslut iaf. 

När jag kom hem satte jag mig i duschen hemma i mörkret och bara lät det varma vattnet omsluta mig. 
   När jag satt där och stirrade ut i mörkret så såg jag plötsligt små fladdrande vita ljus, som små vingar som rörde sig. 
   Jag tittade bort och tittade dit igen och tänkte att jag kanske höll på att få en hjärnblödning eller nåt, men de var kvar. 

Så blev det ett starkt vitt ljus i mitten som blev till Jesus hängande på korset. 
   Han hängde där med huvudet ner, men så lyfte han huvudet och tittade mig rakt i ögonen. 
   Sen började han lätta från korset och löstes liksom upp och så var de här små fladdrande vingarna där igen ett tag innan det blev mörkt. 

För mig blev det här ett svar på min fråga om uppståndelsen. 
   Att det inte spelar någon roll om den skedde fysiskt eller inte. 
   Den är! 


”Kan en som har dött få liv igen?” frågade Job. 
   Hur det är med den fysiska döden vet jag inte, men för mig har rörelsen genom döden till nytt liv varit avgörande. 
   När jag insåg att den är en naturkraft som jag också kan ha nytta av i livet, började jag mer medvetet använda mig av den. 

För mig innebär döden att släppa taget, att följa rörelsen ända till slutet. 
   Att inte kämpa emot, utan överlåta mig. 
   I tillit till det som bär rakt igenom döden och ut i nytt liv. 

Och jag insåg också att jag inte kan planera det här nya livet. 
   Det går inte att planera sig in i uppståndelsen. 
   Man måste bara släppa taget och falla dit. 
   Lita till att Gud bär. 
   Till att nåden bär. 
   Till att helt plötsligt faller man inte längre, det har vänt. 


Jag tänker att uppståndelsen kan handla om att få börja på nytt. 
   Att få lägga av sig det som varit och uppstå i ny gestalt. 
   Och det är inte något vi måste vänta på den fysiska döden för. 
   Det är något vi kan få göra varje ny dag och i varje stund. 
   Och vetskapen om att den här uppståndelsen är möjlig, gör att jag inte behöver hålla så krampaktigt fast i allt i livet. 
   Och inte vara så rädd för varken döden eller mörkret. 

Den ger mig också hopp när livet känns svårt. 
   Vetskapen om att allt är förgängligt och att allt är föränderligt. 
   Att energin kommer tillbaka efter en utmattningsdepression. 
   Att det går att känna glädje igen efter en stor sorg.
   Att det blir vår igen efter en lång vinter. 


På fängelset där jag jobbar aktualiseras också den här frågan hela tiden. 
   ”Får jag verkligen en ny chans av samhället när jag avtjänat mitt straff?” 
   ”Får jag hjälp att starta på nytt, när det kräver att jag bryter med allt och alla jag tidigare trott på och känt mig hemma med?” 
   ”Vem vill ge mig ett jobb när jag suttit i fängelse?” 

Och jag tittar in i 19-, 23- eller 35-åriga ögon och säger att förändring är möjlig! 
   För om det är något jag lärt mig i livet, så är det att som kristen är det något jag måste tro på!  
   Att förändring är möjlig! 
   Även om det inte alls blir som jag trodde. 
   Att uppståndelsen är möjlig! 
   Att det som verkar omöjligt helt plötsligt inte är det.
   
Att om jag försöker välja det som i mitt hjärta känns rätt, den väg som min själ vill gå, dit Gud längtar mig, så kommer livet mig också till mötes. 
   När jag inte flyr mörkret utan möter det i närvaro, då kan ljuset också få bryta fram så mycket snabbare. 
   När jag lyssnar till Jesus som säger också till mig: 
   ”Var inte rädd, tro bara!”


Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid — kan en som har dött få liv igen? — då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. (Job 14:13-15)


Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. (Mark 5:35-43)

onsdag 16 september 2020

Första predikan på fängelset

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)



För ett par veckor sedan, samtalade vi i en grupp på fängelset där jag jobbar, om ett bibelord som var ganska kort, men svårt. 

   ”Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem.” 

   Det konstaterades att det inte funkar så ute i världen. 

   Att man inte kan göra så, för då kan man råka riktigt illa ut. 


Och vi pratade om grupperingar, om familj och vänner, om vi och de. 

   Och det är ju så det ser ut runt om i världen. 

   Vi delar in oss i lag, i olika länder, utifrån olika politiska åsikter, efter språk, yrken, hudfärg, präst och konfident, intagen och plit, helt enkelt av en massa olika orsaker. 


Och det är inte konstigt. 

   Men det kan bli ett problem när vi låter de här grupperingarna definiera oss i mötet med varandra. 

   Ibland måste vi ju ha olika roller. 

   Men om vi inte också kan se varandras mänsklighet och värde där på djupet, så kan det bli ganska farligt.



Det Jesus säger är ju radikalt. 

   Han kommer med något helt nytt. 

   Något som skulle kunna vända upp och ner på allt. 

   Skapa fred och frid i världen och låta Guds rike ta plats här. 


Och ser vi oss runt i världen och i vårt eget samhälle så kan vi nog se att det måste till något riktigt radikalt för att det ska kunna hända. 

   Och det jag önskade att jag hade kommit på att säga i det samtalet vi hade, när jag funderade vidare på det hemma, är: 

   När det nu verkar så omöjligt och galet, varför tror du att Jesus säger så? 

   Kan du hitta något sätt som de orden skulle kunna fungera i ditt liv och göra det något bättre? 


I dagens bibeltext, så är det Paulus som försöker föra vidare Jesus sätt att tänka till människorna i Korinth. 

   Paulus som från början hette Saul och var en man som inte alls följde Jesus utan faktiskt förföljde honom, var ganska våldsam och ville döda både honom och hans anhängare. 

   Han fick sen en upplevelse på vägen till Damaskus. 

   Där Jesus som då hade dött och uppstått, talade till honom och frågade varför han förföljde honom. 

   Och han fick sen veta att Gud hade ett uppdrag för honom. 


Då förändrades allt för Saul och han blev Paulus.

   En man som gick runt och predikade om Jesus och om det här nya livet som han själv hade funnit. 

   Och jag tror att en del av hans trovärdighet när han pratade, faktiskt låg i att han själv också hade tillhört ”de andra”, ”motståndarna”, men nu predikade enhet, att se att vi alla är ett. 



Och om Saul kunde se vitsen i att förändra sitt sätt att vara efter att ha hört Jesus, så kanske vi i alla fall kan låta frågan ligga kvar och gro lite i oss. 

   Varför säger Jesus allt det här? 

   Vad är det han vet och förstår som jag kanske inte förstår? 

   Kan det här sättet att tänka faktiskt leda till något bättre i mitt liv? 


Något som hjälpt mig när jag ibland låser mig i mitt sätt att tänka och vara, är att fråga mig om det faktiskt fungerar för mig. 

   Leder mina handlingar och beslut mig mot det slags liv som jag längtar efter?  

   Om de gör det, så är det ju bra.

   Men om jag inte tycker det, så kanske jag kan vara lite mer öppen för att testa något nytt. 


Och kanske är det också lätt att fastna i att det inte spelar så stor roll vad just jag gör, för andra människor kommer ju ändå inte att förändra sitt sätt att vara. 

   Men kanske kan man testa. 

   Det behöver inte vara i de stora livsavgörande situationerna, men kanske i något mindre. 

   Testa och se vad som händer. 

   Kanske visar det sig att när du förändrar ditt sätt att vara, så gör andra det också. 

   Kanske har just du en möjlighet att verkligen påverka både ditt liv och andras genom ganska små förändringar. 


Att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. 

   Att försöka mötas och se djupare än till allt det här som delar upp oss.

   Se människan där inne. 

   Och då tror jag också att vi visar mer av den människa vi har här inne. 

   Och kanske kan vi då också se att vi alla egentligen är ett!



måndag 31 augusti 2020

Det brända kontraktets teologi

Jag hade en medvandrare i livet under en period. 
   En katalysator som drog igång mycket, vände upp och ner på mycket, tryckte på mina knappar och hjälpte mig att utvecklas. 
   Jättejobbigt var det! 
   Verkligen jättejobbigt! 
   Men otroligt givande. 

Kanske har du också haft någon sån person i ditt liv.
   Kanske har du varit den för någon. 
   Vi var det för varandra i alla fall. 

Vi utformade tillslut något som vi kallade ”det brända kontraktets teologi”. 
   För vi insåg att hur mycket vi än försökte styra upp livet och relationen, planera och sätta regler, så gick det inte. 
   Och framförallt, så var det inte syftet med relationen. 
   Det var inte en relation som skulle vara harmonisk och den var inte för alltid. 
   Den var för en tid när utveckling stod i fokus. 


Vi sökte båda väldigt medvetet Guds ledning i vad vi gjorde. 
   Vi hade båda ett kall som vi ville följa, där vi ville förstå mer av livet och det gudomliga och hur vi skulle kunna vara till tjänst för människor. 
   Vi försökte bryta igenom stelnade föreställningar, söka Kristus, ständigt leva oss igenom död till uppståndelse, fokusera på ljuset och kärleken, i allt. 
   Som arkeologer grävde vi fram djupt liggande skatter och sår i oss. 
   Försökte läka och hitta sätt att använda våra gåvor. 

För att kunna göra det här behövde vi ibland trycka på de jobbigaste knapparna hos varandra. 
   De riktigt jobbiga. 
   Som blottade våra grundrädslor, som rev upp de djupaste såren, som väckte den mest genomgripande ångesten. 

Och när det blev som jobbigast. 
   När vi inte orkade mer. 
   Försökte vi då sätta staket, värna, vaddera, mildra. 

Men snabbt blev det tydligt att allt det gjorde, var att hindra flödet. 
   Vi tappade den där gnistan, kontakten, känslan av mening. 
   Det kändes bara som att det hindrade Gud från att verka fritt i våra liv och genom oss. 

Så vi brände kontraktet! 
   Bestämde att det enda sanna var att överlåta oss till det vi ibland inte alls kunde förstå. 
   Vi brände kontraktet för att vi visste att vi aldrig kunde få till det perfekt själva. 
   För vi är bara människor. 
   Och Gud är så mycket större och livets alla möjligheter är så många fler än vi ens kunde föreställa oss.

Jesus uppmuntrade människor att följa lagar och regler, tills de behövde bryta mot dem. 
   Det är inte fel att vi bygger strukturer och normer.
   Vi får bara inte bli så låsta i dem att vi ser dem som absoluta sanningar som får gå före det som är bäst för människan. 

För när de formades var de kanske för människans bästa. 
   Men så förändrades livet, eller så tänkte man bara inte på de fall där de inte alls passade. 
   Och då måste man vara villig att tänka om, justera, utveckla. 


Paulus är ju tydlig, den som alltid följer lagen kan inte samtidigt följa Kristus! 
   För Kristus följer en annan slags lag, en gudomlig lag som för oss människor med vår längtan efter enkla lösningar, trygghet och kontroll, kan vara svår att ta till sig. 
   Men är det honom vi följer så får vi ju i alla fall försöka. 
   Och vi får nog framförallt öva oss i att tänka större!  

Ibland funderar jag över vad det innebär att vara kristen. 
   Om det innebär att vi tror att Kristus faktiskt har befriat oss, vad gör det med våra liv? 
   Vad borde det göra med våra liv? 
   Hur ofta glömmer vi inte bort nåden, att den är för oss. 
   Hur ofta glömmer vi inte att vi är oändligt älskade och att livet erbjuder så otroligt många möjligheter.

Det här var nog egentligen det vi funderade mest över, jag och min medvandrare. 
   Vad är befrielsen i den här stunden? 
   Var finns kärleken och ljuset? 
   Vilka val och handlingar gör livet sannare, mer kärleksfullt? 

Och då får vi komma ihåg att den kärlek som drev Jesus, var en helt annan än den romantiska. 
   Det är den kärlek som helt enkelt är livskraften, trots att den också drev honom rakt ner i döden. 
   För att den provocerar den som är fast i rädslan, den som försöker kontrollera. 
   Så hotande kan den vara att man känner att man måste förgöra den. 
   Men den är också så stark att den leder rakt genom döden och ut i uppståndelsen. 

Och för mig är inte uppståndelsen något abstrakt eller något som bara kan ske efter den fysiska döden.
   Nej, kärlekens rörelse genom döden till uppståndelsen, kan ske och sker när som helst. 
   Den sker varje gång jag släpper taget om något som begränsat mitt liv, något som inte varit sant. 
   Och fastän jag inte alls förstår hur det går till och fastän jag ofta inte vågar tro att det kommer hända den här gången också, så uppstår jag i ny gestalt. 

Det brända kontraktets teologi får mig att tänka ett varv till. 
   Att inte bara nöja mig med det som är utan fundera över vad jag verkligen tror är det bästa. 
   Eller kanske snarare känna efter var jag upplever att det sanna, kärleken och ljuset ligger. 

Ibland behöver man helt enkelt bryta med systemen! 
   De inre och de yttre. 
   De föreställningar om oss själva som begränsar oss i livet. 
   De ”såhär-har-vi-alltid-gjort” som ligger i vägen för det levande livet. 

Kanske är det för att man lever i en diktatur i Belarus. 
   Kanske är det för att man verkligen tröttnat på rasism och förtryck. 
   Kanske är det för att man ledsnat på att för lite görs för klimatet. 
   Kanske är det för att Gud kallar och man vet där djupt i sig att det är rätt. 

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.”
(Mark 2:23-28)

Alltså, bröder, är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. 
(Gal 4:31-31, 5:1-6)

onsdag 26 augusti 2020

Ordets görare

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jak 1:22-25)


När jag gick med min son till förskolan igår morse, så stannade han sin lilla springcykel vid kanten av gångvägen, pekade mot diket och sa med avsmak i rösten ”Skräp”! 
   Jag sa nåt som att ”Ja, tänk vad folk skräpar ner”. 
   Men han stod kvar och tittade på mig och så sa han ”Plocka upp det, vi har en soptunna på förskolan”.
   Ja, såklart! 

Han hittade nåt mer skräp längs vägen som jag också fick ta med och så visade han mig var soptunnan fanns. 
   Vi tycker nog alla att detär dumt att skräpa ner i naturen, men nej, jag plockar i vanliga fall inte upp allt skräp jag ser omkring mig. 
   Jag hör om dem som gör det, om både vuxna och barn som har med sig små påsar när de är ute och så samlar de skräp de hittar för att slänga. 
   Görare!


Sören Kierkegaard har skrivit: 
   "Saken är ganska enkel. 
   Det är mycket lätt att förstå Bibeln. 
   Men vi kristna är en hop listiga bedragare. 
   Vi låtsas inte kunna förstå den eftersom vi mycket väl vet att den stund vi förstår blir vi tvungna att leva som Bibeln lär. 
   Ta vilket ord som helst i Nya testamentet och glöm allt utom att lova dig själv att du ska omsätta det i handling. 
   Men gode Gud, säger du, gör jag det kommer hela mitt liv att bli förstört. 
   Hur ska jag någonsin komma någon vart i världen?”


Så ja, tänk om vi måste ta Bibeln på orden, om vi verkligen måste bli Ordets görare! 
   Jag har egentligen svårt att förstå varför vi annars vill vara kristna. 
   Om vi nu tror att Jesus talade om Guds rike och visade oss på vägen dit, varför lever vi inte mer som han sa? 

För jag tror dessutom att det är som det står i texten om spegelbilden. 
   Vi tror ju på orden, för att de klingar sant i oss, för att de känns sanna. 
   För att de någon gång i livet talat till oss om hopp, mening eller trygghet.
   Eller helt enkelt gett oss den där pirrande känslan i magen av att här anar jag något livsomvälvande. 

På samma sätt som vi ju vet att det såklart hade varit bäst om vi plockade upp det där skräpet vi hittade på marken. 
   Det är inte så svårt egentligen. 
   Men ändå går vi och låtsas som att vi inte riktigt ser det. 
   Eller inte har tid.
   Eller att det ändå skulle vara omöjligt att plocka upp allt skräp, för då skulle vi ju inte ha tid för något annat. 

Vi kan ju försöka lura oss själva, men djupt där i oss så vet vi ju. 
   Vi vet att vi skulle kunna om vi ville. 
   Om vi verkligen ville. 


Och jag undrar om det inte är detsamma när det handlar om att bli Ordets görare. 
   Vi vet att vi skulle kunna göra så mycket mer, om vi bara ville. 
   Och om vi bara vågade. 
   För ofta går de där orden ju emot vårt samhälles sunda förnuft, mot rationella förklaringsmodeller och kulturella normer. 

Men kanske är det också därför vi verkligen behöver vår kyrkas gemenskap.
   För att tillsammans uppmuntra varandra att våga.
   Tillsammans våga låta Ordet bli levande i våra liv, i vår gemenskap. 

Så att vi alla kan spegla oss i dem och känna igen oss själva på djupet. 
   Känna att ja, det här är jag, det här står jag för och det känns bra i mig. 
   Och kanske känns det för stort, alldeles för stort och totalt ogörbart. 

Men kanske kan det gå om man görsom Kierkegaard föreslår och väljer ett ord ur Bibeln och provar att leva efter det. 
   Kanske kan det förvandla livet tillräckligt. 
   Och då menar jag verkligen leva efter det. 
   Är det ”Sanningen ska göra er fria”, så är det så, och är det ”Älska era fiender”, så är det så. 


Och det är ju jättesvårt! 
   Verkligen!
   Det är en enorm utmaning. 

Men jag är faktiskt helt övertygad om att om jag gjorde det lite mer, så skulle livet också bli bättre. 
   Jag tror faktiskt det. 
   Inte nödvändigtvis enklare.
   Verkligen inte enklare, men sannare. 
   Jag skulle i min kärna känna mig mer hel tror jag. 

För jag tror ju att de här orden, Ordet, det glada budskapet, Evangeliet, kommer med djupa sanningar om hur vi människor skulle kunna leva Guds rike här på jorden. 
   Om vi vågade vara lika radikala som Jesus och höra hans ord och också göra dem. 
   Då skulle det förvandla inte bara oss utan också den värld vi lever i. 

Om jag inte trodde det, hade jag ju inte varit kristen.