onsdag 16 september 2020

Första predikan på fängelset

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)



För ett par veckor sedan, samtalade vi i en grupp på fängelset där jag jobbar, om ett bibelord som var ganska kort, men svårt. 

   ”Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem.” 

   Det konstaterades att det inte funkar så ute i världen. 

   Att man inte kan göra så, för då kan man råka riktigt illa ut. 


Och vi pratade om grupperingar, om familj och vänner, om vi och de. 

   Och det är ju så det ser ut runt om i världen. 

   Vi delar in oss i lag, i olika länder, utifrån olika politiska åsikter, efter språk, yrken, hudfärg, präst och konfident, intagen och plit, helt enkelt av en massa olika orsaker. 


Och det är inte konstigt. 

   Men det kan bli ett problem när vi låter de här grupperingarna definiera oss i mötet med varandra. 

   Ibland måste vi ju ha olika roller. 

   Men om vi inte också kan se varandras mänsklighet och värde där på djupet, så kan det bli ganska farligt.



Det Jesus säger är ju radikalt. 

   Han kommer med något helt nytt. 

   Något som skulle kunna vända upp och ner på allt. 

   Skapa fred och frid i världen och låta Guds rike ta plats här. 


Och ser vi oss runt i världen och i vårt eget samhälle så kan vi nog se att det måste till något riktigt radikalt för att det ska kunna hända. 

   Och det jag önskade att jag hade kommit på att säga i det samtalet vi hade, när jag funderade vidare på det hemma, är: 

   När det nu verkar så omöjligt och galet, varför tror du att Jesus säger så? 

   Kan du hitta något sätt som de orden skulle kunna fungera i ditt liv och göra det något bättre? 


I dagens bibeltext, så är det Paulus som försöker föra vidare Jesus sätt att tänka till människorna i Korinth. 

   Paulus som från början hette Saul och var en man som inte alls följde Jesus utan faktiskt förföljde honom, var ganska våldsam och ville döda både honom och hans anhängare. 

   Han fick sen en upplevelse på vägen till Damaskus. 

   Där Jesus som då hade dött och uppstått, talade till honom och frågade varför han förföljde honom. 

   Och han fick sen veta att Gud hade ett uppdrag för honom. 


Då förändrades allt för Saul och han blev Paulus.

   En man som gick runt och predikade om Jesus och om det här nya livet som han själv hade funnit. 

   Och jag tror att en del av hans trovärdighet när han pratade, faktiskt låg i att han själv också hade tillhört ”de andra”, ”motståndarna”, men nu predikade enhet, att se att vi alla är ett. 



Och om Saul kunde se vitsen i att förändra sitt sätt att vara efter att ha hört Jesus, så kanske vi i alla fall kan låta frågan ligga kvar och gro lite i oss. 

   Varför säger Jesus allt det här? 

   Vad är det han vet och förstår som jag kanske inte förstår? 

   Kan det här sättet att tänka faktiskt leda till något bättre i mitt liv? 


Något som hjälpt mig när jag ibland låser mig i mitt sätt att tänka och vara, är att fråga mig om det faktiskt fungerar för mig. 

   Leder mina handlingar och beslut mig mot det slags liv som jag längtar efter?  

   Om de gör det, så är det ju bra.

   Men om jag inte tycker det, så kanske jag kan vara lite mer öppen för att testa något nytt. 


Och kanske är det också lätt att fastna i att det inte spelar så stor roll vad just jag gör, för andra människor kommer ju ändå inte att förändra sitt sätt att vara. 

   Men kanske kan man testa. 

   Det behöver inte vara i de stora livsavgörande situationerna, men kanske i något mindre. 

   Testa och se vad som händer. 

   Kanske visar det sig att när du förändrar ditt sätt att vara, så gör andra det också. 

   Kanske har just du en möjlighet att verkligen påverka både ditt liv och andras genom ganska små förändringar. 


Att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. 

   Att försöka mötas och se djupare än till allt det här som delar upp oss.

   Se människan där inne. 

   Och då tror jag också att vi visar mer av den människa vi har här inne. 

   Och kanske kan vi då också se att vi alla egentligen är ett!



måndag 31 augusti 2020

Det brända kontraktets teologi

Jag hade en medvandrare i livet under en period. 
   En katalysator som drog igång mycket, vände upp och ner på mycket, tryckte på mina knappar och hjälpte mig att utvecklas. 
   Jättejobbigt var det! 
   Verkligen jättejobbigt! 
   Men otroligt givande. 

Kanske har du också haft någon sån person i ditt liv.
   Kanske har du varit den för någon. 
   Vi var det för varandra i alla fall. 

Vi utformade tillslut något som vi kallade ”det brända kontraktets teologi”. 
   För vi insåg att hur mycket vi än försökte styra upp livet och relationen, planera och sätta regler, så gick det inte. 
   Och framförallt, så var det inte syftet med relationen. 
   Det var inte en relation som skulle vara harmonisk och den var inte för alltid. 
   Den var för en tid när utveckling stod i fokus. 


Vi sökte båda väldigt medvetet Guds ledning i vad vi gjorde. 
   Vi hade båda ett kall som vi ville följa, där vi ville förstå mer av livet och det gudomliga och hur vi skulle kunna vara till tjänst för människor. 
   Vi försökte bryta igenom stelnade föreställningar, söka Kristus, ständigt leva oss igenom död till uppståndelse, fokusera på ljuset och kärleken, i allt. 
   Som arkeologer grävde vi fram djupt liggande skatter och sår i oss. 
   Försökte läka och hitta sätt att använda våra gåvor. 

För att kunna göra det här behövde vi ibland trycka på de jobbigaste knapparna hos varandra. 
   De riktigt jobbiga. 
   Som blottade våra grundrädslor, som rev upp de djupaste såren, som väckte den mest genomgripande ångesten. 

Och när det blev som jobbigast. 
   När vi inte orkade mer. 
   Försökte vi då sätta staket, värna, vaddera, mildra. 

Men snabbt blev det tydligt att allt det gjorde, var att hindra flödet. 
   Vi tappade den där gnistan, kontakten, känslan av mening. 
   Det kändes bara som att det hindrade Gud från att verka fritt i våra liv och genom oss. 

Så vi brände kontraktet! 
   Bestämde att det enda sanna var att överlåta oss till det vi ibland inte alls kunde förstå. 
   Vi brände kontraktet för att vi visste att vi aldrig kunde få till det perfekt själva. 
   För vi är bara människor. 
   Och Gud är så mycket större och livets alla möjligheter är så många fler än vi ens kunde föreställa oss.

Jesus uppmuntrade människor att följa lagar och regler, tills de behövde bryta mot dem. 
   Det är inte fel att vi bygger strukturer och normer.
   Vi får bara inte bli så låsta i dem att vi ser dem som absoluta sanningar som får gå före det som är bäst för människan. 

För när de formades var de kanske för människans bästa. 
   Men så förändrades livet, eller så tänkte man bara inte på de fall där de inte alls passade. 
   Och då måste man vara villig att tänka om, justera, utveckla. 


Paulus är ju tydlig, den som alltid följer lagen kan inte samtidigt följa Kristus! 
   För Kristus följer en annan slags lag, en gudomlig lag som för oss människor med vår längtan efter enkla lösningar, trygghet och kontroll, kan vara svår att ta till sig. 
   Men är det honom vi följer så får vi ju i alla fall försöka. 
   Och vi får nog framförallt öva oss i att tänka större!  

Ibland funderar jag över vad det innebär att vara kristen. 
   Om det innebär att vi tror att Kristus faktiskt har befriat oss, vad gör det med våra liv? 
   Vad borde det göra med våra liv? 
   Hur ofta glömmer vi inte bort nåden, att den är för oss. 
   Hur ofta glömmer vi inte att vi är oändligt älskade och att livet erbjuder så otroligt många möjligheter.

Det här var nog egentligen det vi funderade mest över, jag och min medvandrare. 
   Vad är befrielsen i den här stunden? 
   Var finns kärleken och ljuset? 
   Vilka val och handlingar gör livet sannare, mer kärleksfullt? 

Och då får vi komma ihåg att den kärlek som drev Jesus, var en helt annan än den romantiska. 
   Det är den kärlek som helt enkelt är livskraften, trots att den också drev honom rakt ner i döden. 
   För att den provocerar den som är fast i rädslan, den som försöker kontrollera. 
   Så hotande kan den vara att man känner att man måste förgöra den. 
   Men den är också så stark att den leder rakt genom döden och ut i uppståndelsen. 

Och för mig är inte uppståndelsen något abstrakt eller något som bara kan ske efter den fysiska döden.
   Nej, kärlekens rörelse genom döden till uppståndelsen, kan ske och sker när som helst. 
   Den sker varje gång jag släpper taget om något som begränsat mitt liv, något som inte varit sant. 
   Och fastän jag inte alls förstår hur det går till och fastän jag ofta inte vågar tro att det kommer hända den här gången också, så uppstår jag i ny gestalt. 

Det brända kontraktets teologi får mig att tänka ett varv till. 
   Att inte bara nöja mig med det som är utan fundera över vad jag verkligen tror är det bästa. 
   Eller kanske snarare känna efter var jag upplever att det sanna, kärleken och ljuset ligger. 

Ibland behöver man helt enkelt bryta med systemen! 
   De inre och de yttre. 
   De föreställningar om oss själva som begränsar oss i livet. 
   De ”såhär-har-vi-alltid-gjort” som ligger i vägen för det levande livet. 

Kanske är det för att man lever i en diktatur i Belarus. 
   Kanske är det för att man verkligen tröttnat på rasism och förtryck. 
   Kanske är det för att man ledsnat på att för lite görs för klimatet. 
   Kanske är det för att Gud kallar och man vet där djupt i sig att det är rätt. 

En sabbat tog han vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: ”Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?” Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus — det var när Evjatar var överstepräst — och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” Och Jesus sade till dem: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.”
(Mark 2:23-28)

Alltså, bröder, är vi inte barn till en slavinna utan till den fria kvinnan. Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen. Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden. Ty vi väntar oss i vår ande att genom tron vinna den rättfärdighet som är vårt hopp. I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på omskärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek. 
(Gal 4:31-31, 5:1-6)

onsdag 26 augusti 2020

Ordets görare

Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut. Men den som har blickat in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och håller sig till den och inte glömmer vad han hört utan verkligen gör något, han blir salig genom det han gör. (Jak 1:22-25)


När jag gick med min son till förskolan igår morse, så stannade han sin lilla springcykel vid kanten av gångvägen, pekade mot diket och sa med avsmak i rösten ”Skräp”! 
   Jag sa nåt som att ”Ja, tänk vad folk skräpar ner”. 
   Men han stod kvar och tittade på mig och så sa han ”Plocka upp det, vi har en soptunna på förskolan”.
   Ja, såklart! 

Han hittade nåt mer skräp längs vägen som jag också fick ta med och så visade han mig var soptunnan fanns. 
   Vi tycker nog alla att detär dumt att skräpa ner i naturen, men nej, jag plockar i vanliga fall inte upp allt skräp jag ser omkring mig. 
   Jag hör om dem som gör det, om både vuxna och barn som har med sig små påsar när de är ute och så samlar de skräp de hittar för att slänga. 
   Görare!


Sören Kierkegaard har skrivit: 
   "Saken är ganska enkel. 
   Det är mycket lätt att förstå Bibeln. 
   Men vi kristna är en hop listiga bedragare. 
   Vi låtsas inte kunna förstå den eftersom vi mycket väl vet att den stund vi förstår blir vi tvungna att leva som Bibeln lär. 
   Ta vilket ord som helst i Nya testamentet och glöm allt utom att lova dig själv att du ska omsätta det i handling. 
   Men gode Gud, säger du, gör jag det kommer hela mitt liv att bli förstört. 
   Hur ska jag någonsin komma någon vart i världen?”


Så ja, tänk om vi måste ta Bibeln på orden, om vi verkligen måste bli Ordets görare! 
   Jag har egentligen svårt att förstå varför vi annars vill vara kristna. 
   Om vi nu tror att Jesus talade om Guds rike och visade oss på vägen dit, varför lever vi inte mer som han sa? 

För jag tror dessutom att det är som det står i texten om spegelbilden. 
   Vi tror ju på orden, för att de klingar sant i oss, för att de känns sanna. 
   För att de någon gång i livet talat till oss om hopp, mening eller trygghet.
   Eller helt enkelt gett oss den där pirrande känslan i magen av att här anar jag något livsomvälvande. 

På samma sätt som vi ju vet att det såklart hade varit bäst om vi plockade upp det där skräpet vi hittade på marken. 
   Det är inte så svårt egentligen. 
   Men ändå går vi och låtsas som att vi inte riktigt ser det. 
   Eller inte har tid.
   Eller att det ändå skulle vara omöjligt att plocka upp allt skräp, för då skulle vi ju inte ha tid för något annat. 

Vi kan ju försöka lura oss själva, men djupt där i oss så vet vi ju. 
   Vi vet att vi skulle kunna om vi ville. 
   Om vi verkligen ville. 


Och jag undrar om det inte är detsamma när det handlar om att bli Ordets görare. 
   Vi vet att vi skulle kunna göra så mycket mer, om vi bara ville. 
   Och om vi bara vågade. 
   För ofta går de där orden ju emot vårt samhälles sunda förnuft, mot rationella förklaringsmodeller och kulturella normer. 

Men kanske är det också därför vi verkligen behöver vår kyrkas gemenskap.
   För att tillsammans uppmuntra varandra att våga.
   Tillsammans våga låta Ordet bli levande i våra liv, i vår gemenskap. 

Så att vi alla kan spegla oss i dem och känna igen oss själva på djupet. 
   Känna att ja, det här är jag, det här står jag för och det känns bra i mig. 
   Och kanske känns det för stort, alldeles för stort och totalt ogörbart. 

Men kanske kan det gå om man görsom Kierkegaard föreslår och väljer ett ord ur Bibeln och provar att leva efter det. 
   Kanske kan det förvandla livet tillräckligt. 
   Och då menar jag verkligen leva efter det. 
   Är det ”Sanningen ska göra er fria”, så är det så, och är det ”Älska era fiender”, så är det så. 


Och det är ju jättesvårt! 
   Verkligen!
   Det är en enorm utmaning. 

Men jag är faktiskt helt övertygad om att om jag gjorde det lite mer, så skulle livet också bli bättre. 
   Jag tror faktiskt det. 
   Inte nödvändigtvis enklare.
   Verkligen inte enklare, men sannare. 
   Jag skulle i min kärna känna mig mer hel tror jag. 

För jag tror ju att de här orden, Ordet, det glada budskapet, Evangeliet, kommer med djupa sanningar om hur vi människor skulle kunna leva Guds rike här på jorden. 
   Om vi vågade vara lika radikala som Jesus och höra hans ord och också göra dem. 
   Då skulle det förvandla inte bara oss utan också den värld vi lever i. 

Om jag inte trodde det, hade jag ju inte varit kristen.
 

söndag 7 juni 2020

Avsked

Jag cyklar ju mycket! 
   Överallt faktiskt eftersom jag inte har körkort. 
   Och ibland så kommer såna gångtunnlar som man svischar igenom. 
   De är ofta mörka. 
   Särskilt nu när solen skiner utanför. 

Jag cyklade igenom en härom dagen och insåg att jag varje gång tänker att jag inte ser hur marken ser ut i den. 
   Det är för mörkt. 
   Jag saktar inte ner utan kör bara vidare, in i mörkret. 
   Och hoppas att det inte finns någon grop eller stora stenar eller annat som kan störa min väg och kanske till och med få mig att krascha. 
   Varje gång jag inte ser tunnelns golv, så tänker jag det. 
   Men jag saktar sällan in. 

Min pappa sa till mig en gång, när jag hade tänkt sluta på mitt jobb för att pilgrimsvandra och kanske skriva en bok, att det är som när man ska hoppa mellan isflak i vattnet. 
   Man måste känna sig för med foten och se om nästa isflak håller, man kan inte bara hoppa. 
   Men jag visste redan då och är ännu säkrare nu, att jag inte är sån. 
   Jag hoppar! 
   Och det är inte för att jag är särskilt risktagande, jag gör det inte totalt omdömeslöst. 
   Jag har faktiskt både tänkt och känt efter, bara på andra sätt. 

Men främst har det nog att göra med min Gudstro och syn på livet! 
   Och det handlar inte om att jag tror att Gud ser till så att det aldrig kommer att ligga en stor sten där i tunnelns mörker, det kan det fortfarande göra. 
   Det handlar inte heller om att jag ”efteråt”, skulle kunna säga till Jesus, ”Om du var där, hade jag aldrig kraschat!”. 
   Men det handlar om upplevelsen av att ha en grundinställning av tillit i livet. 
   Och på samma sätt som jag cyklar genom tunnlarna, försöker jag lita till min känsla av åt vilket håll jag ska gå. 
   Och att då inte tveka, utan gå, göra, hoppa. 

Och det är mycket hoppande nu! 
   Jag har fått ett nytt jobb, som fängelsepräst, ett jobb jag inte ens haft en ordentlig intervju inför. 
   Så då behövde jag en bostad, på en ny ort, så jag har köpt ett radhus som jag inte hunnit se på grund av Coronan. 
   I en stad jag faktiskt aldrig ens varit i. 
   Men allt känns rätt. 
   Det finns ingen oro i mig. 
   Konstigt nog kanske. 

Men jag flyttar ju närmare min familj, min släkt, mina gamla vänner. 
   Och jag följer mitt kall. 
   Faktiskt ett ursprungligt kall. 
   Innan jag blev präst kände jag att fängelsepräst var vad jag ville bli och nu får jag bli det igen. 
   Det var också min första tjänst efter pastorsadjunktsåret. 


Men att flytta, byta jobb, starta något helt nytt, handlar för mig också om ett slags epokskifte. 
   Där jag kan göra bokslut, sätta punkt, se över det som varit och rensa, för att skapa plats för det nya. 
   Och ser jag mig om, så sker de här processerna överallt nu. 
   Det är så många jag möter som också går igenom stora livsförändringar. 
   Liksom vårt samhälle, så många andra samhällen världen över och också vår kyrka. 


Vi får en möjlighet att verkligen se över våra strukturer, värderingar och levnadsmönster. 
   Lever vi på ett sätt som leder till mer liv?
   För vårt samhälle, för vår värld, för våra medmänniskor och oss själva? 
   Vilka gamla stelnade sätt att göra saker på eller vara behöver vi bryta med? 
   Var behöver vi mer kärlek, mer medmänsklighet, mer omtanke? 
   Mer rättvisa och mer jämlikhet? 

På vilka sätt kan vi behöva vara föraktade obekväma hörnstenar i våra omgivningar. 
   När och var är det viktigt att vi står upp för ljuset och kärleken? 
   Står upp för att stå kvar i tillit, att göra de nödvändiga förändringarna, men inte utifrån rädsla, utan utifrån kärlek. 
   Alltid utifrån kärlek. 


På andra sidan gångtunneln skiner solen igen, men väldigt ofta gör den ju inte alls det. 
   Men ändå handlar det om att fortsätta cykla, fortsätta hoppa, fortsätta stå kvar och fortsätta leva. 
   En gång hoppade jag också hit. 
   Ner till Skåne, till något okänt, som också ledde mig till Torns församling. 
   Den första tjänst som dök upp när jag sökte efter en halvtidstjänst i Lund. 
   Som om det var meningen. 

Och när det nu är dags att hoppa vidare, så är det ju inte för att jag specifikt vill lämna församlingen, utan för att vägen helt enkelt kallar mig vidare. 
   För att jag svarar ”Ja!” på frågan ”Tror du detta?”.
   Till den Gud som är Skaparen som jag vet ville och vill våra liv. 
   Gud som är Befriaren som kom för att tala om för oss att vi alla är fria, fria att leva våra liv utifrån den tillit vi fötts in i även när det verkar omöjligt. 
   Och så Gud som är Livgiverskan som blåser rakt in i mig och vidare ut genom mig, genom oss alla, vidare och vidare. 


Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.” (Joh 11:18-27)

Nästa dag samlades de högsta styresmännen samt de äldste och de skriftlärda i Jerusalem. Översteprästen Hannas var där liksom Kajafas, Jonatas och Alexandros och alla av översteprästerlig släkt. De lät föra fram apostlarna och frågade dem: ”Genom vilken kraft eller i vems namn har ni gjort detta?” Då fylldes Petrus av helig ande och svarade dem: ”Ni äldste och folkets ledare, när ni i dag ställer oss till svars för en välgärning mot en sjuk och vill höra hur han har blivit botad, då skall ni veta, ni alla och hela Israels folk, att det skedde genom nasarén Jesu Kristi namn. Tack vare honom som ni korsfäste och som Gud har uppväckt från de döda står den här mannen frisk framför er. Jesus är 'stenen som föraktades av' er 'husbyggare men blev till en hörnsten'. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” (Apg 4:5-12)

Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt. (1 Mos 18:1-8)

söndag 31 maj 2020

Törst

När jag skulle cykla hem från jobbet härom dagen, så stannade jag vid en affär för att handla lite mat. 
   När jag kom ut, satt det en kvinna med en rullator utanför på en bänk. 
   Hon hade fulla matkassar på rullatorn och frågade mig åt vilket håll jag skulle gå. 
   Jag pekade åt hållet dit jag skulle cykla, och hon skulle åt andra hållet. 

”Vad synd" sa hon.
   ”Jag känner mig inte riktigt säker och skulle bara vilja få lite sällskap på vägen”. 
   ”Men jag kan gå med dig”, sa jag och så gick vi. 
   Hon log och så sa hon när vi gick att hon hade bett till Gud om en ängel som kunde hjälpa henne ”och så kom det en präst!". 
   "Jag blir alldeles full i skratt”, skrockade hon. 
   ”Ja, ibland svarar Gud direkt!” sa jag glatt. 
   Och hon svarade att ”Det gör Gud alltid när jag ber!”.

Det här kunde ju vara en berättelse om bönesvar, men för mig var ju det här mötet något annat. 
   En påminnelse om att Gud verkar. 
   Att vi människor tillsammans kan uppleva Gud. 
   Och att jag kan få uppleva Gud genom en annan människas bön. 
   Inte bara genom en bön till Gud, utan till mig. 
   
En enkel fråga, kan du vandra med mig en bit. 
   Inte bära hennes kassar, bara vandra med en bit. 
   Hålla sällskap, skapa lite trygghet. 
   Och genom att vandra med henne en liten bit, fick jag en påminnelse om att Gud finns. 
   Här och nu. 

Vi behöver nog alla våra bekräftelser. 
   På just det sätt som vi är mottagliga för. 
   På vårt språk. 

Men jag tänker också på kvinnans svar till mig: 
   ”Gud svarar alltid när jag ber!” 
   Att det handlar om inställning och vad vi förväntar oss. 
   Att den som tror att Gud verkar nog ser Gud verka mer. 
   Jag är ju sån också, jag ser tecken överallt, får små hälsningar, bevis. 
   Men det innebär ju också att jag, liksom den här kvinnan, agerar som om Gud kan verka. 
   Hon satt inte bara där på bänken och väntade på att någon skulle komma och fråga henne om hon behövde något. 
   Hon frågade mig om hjälp när jag gick förbi. 

Och jag tänker att den där törsten som Jesus talar om, att han inte pratar om att släcka den. 
   Att man inte ska dricka det han erbjuder för att släcka sin törst. 
   Man dricker och dricker och dricker och fortsätter att vara törstig och fortsätter att vilja dricka och det i sin tur skapar flödet. 
   Att fortsätta törsta gör att jag fortsätter att söka Gud överallt och i mitt sökande skapar jag också plats för Gud att röra sig. 
   Mitt sökande efter Gud här och nu är ju en levande tro som också skapar liv omkring mig. 
   Och i mig. 

Berättar du om Gud? 
   Om hur du möter Gud? 
   Hur Gud verkar i ditt liv? 

Vi gör ju sällan det. 
   Såklart är det lättare för en främmande människa att säga något sånt när jag kommer med prästkragen på. 
   Men jag fick också känslan att hon kanske var någon som kunde säga något sånt till andra också.
   Eller inte. 
   Men ska det behövas en krage för att människor ska vilja nämna Gud? 

Och hur pratar vi om Gud, när vi nu gör det? 
   Pratar vi i språk som människor förstår? 
   Pratar vi med ord som betyder något? 
   Pratar vi opersonligt och i teologiska termer, liksom distanserat OM Gud? 
   Eller med inlevelse utifrån vår egen upplevelse! 
   LEVER Gud i våra ord? 

För att prata om Gud behöver ju faktiskt inte ens innefatta ordet Gud. 
   Men kanske borde vi berätta mer om hur vi upplever livet när Gud är närvarande i det. 
   På vilka sätt det gör livet bättre, eller i alla fall sannare och mer levande. 
   För mig blir det i alla fall det. 
   
Kanske förändrar det inte mycket av det konkreta i livet, men säkert förändrar det hur jag upplever livet. 
   Kanske handlar Guds närvaro inte främst om att förändra det som är. 
   Utan att förändra mig i mitt sätt att uppleva det som är.  

Och så från kvinnan jag mötte. 
   Genom mig och dig. 
   Blåser Anden vidare.
   Lyfter, stiger, fladdrar till bland löven. 
   Tar en snäv gir och slungas ner bland människor igen. 
   Blåser vidare och vidare.
   Skapar törst och skapar liv… 


När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” (Apg 2:1-11)

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. (Joh 7:37-39)

torsdag 21 maj 2020

Varför står ni och ser mot himlen?

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:6-11)


Jag har lärt mig någon gång att när man letar i minnet efter något, så vänder man ofta blicken nedåt.
   Medan om man söker efter en ny tanke, en ny förståelse, så vänder man omedvetet blicken uppåt. 
   Jag tänker på det när frågan kommer: 
   ”Varför står ni och ser mot himlen?” 

Jag tänker att de som står kvar på marken och tittar upp i skyn, undrar vad som ska komma. 
   Jag tror ju inte att det är många runt Jesus som egentligen förstod vad han menade. 
   Och kanske kan vi det inte än idag. 
   Kanske kan vi inte riktigt ta till oss hans ord och forma någon slags verklig sanning av dem. 
   Kanske kan vi bara möta orden med blicken vänd uppåt.
   Sökandes efter någon slags ny förståelse av livet. 


Jag tror de anade, liksom vi, att han kom med något nytt. 
   Och att för att förstå, måste vi vara villiga att helt vända upp och ner på vårt sätt att se på livet.
   Jesus sätt att förstå livet går sällan ihop med våra. 
   Det är ju också därför vi har så svårt att leva utifrån hans idéer.

Vi samlas som hans kyrka, men hur ofta vänder vi inte blicken nedåt.
   I försök att minnas vad som står i en skrift.
   Vad som sagts av en tidigare troende. 
   Vilka ordningar som skapats. 
   

Minnas vad vi lärt oss att tro.
   Snarare än att med blicken uppåtvänd öppna oss för det som är totalt nytt för oss. 
   Öppna oss för den uppståndne. 
   För kontakten med den som fortfarande lever och lever för alltid. 
   Inte bara där någon annanstans, utan också i oss. 
   Blicken uppåt leder inte bara mot himlen, den leder också djupare in i oss själva! 

Och det gäller ju inte bara tron. 
   Det gäller ju livet i vårt samhälle också. 
   Vi vänder blicken nedåt och minns hur vi förväntas att uppföra oss. 
   Vad vi förväntas göra och tänka. 
   Vi minns strukturer vi borde försöka upprätthålla och vägar vi förväntas gå. 

Men nu är allt nytt. 
   Våra gamla sätt att tänka fungerar inte längre. 
   Det är nog egentligen länge sen de gjorde det. 
   Men nu har vi fått en unik möjlighet att bli uppmärksamma på det. 
   På att det åter igen är dags att lyfta blicken. 
   Öppna oss för nya tankar, nya sätt att förstå livet, nya sätt att leva. 


Vi har en möjlighet att lyfta blicken och se något nytt också i oss själva. 
   Hur vill jag verkligen leva, vad tycker jag är viktigt? 
   Blicka ut i rymden och in i ditt inre universum. 
   Upplev din oändlighet och evighet. 
   
Du är en del av den vackra världen, tro inte att du är mindre än det! 
   Blicka mot himlen, men förstå också att himmelriket redan finns där i ditt inre. 
   Blicka uppåt, inåt och blicka sedan utåt. 
   Låt det himmelrike du kan finna i dig, få spridas ut i vår värld.