På nyårsdagen var jag ute på cykeln i mörkret för att ta mig till Igelösa kyrka för att fira Nyårsmässa.
Det var verkligen kolsvart, det finns ju inga gatlyktor där ute.
Och min lilla lykta lyste bara upp en liten bit framför cykeln.
Jag tog det ganska lugnt, men tyckte ändå att det kändes lite småläskigt.
Dessutom blåste det ganska ordentligt och kom en del kastvindar då och då.
Det var ganska svårt att navigera eftersom jag bara såg så kort framför mig.
Men ibland såg jag ljus i fönster i något hus längs vägen i alla fall.
Men så, helt plötsligt, dök pilen på Odarslövs kyrka upp långt i fjärran.
En stor ljuspil på kyrktornet av lysrör.
Jesper Wachtmeister som har gjort konstverket som heter ”Uppåt”, vill gestalta ”människans rationella, emotionella och spirituella sidor som vänder sig mot himlen för att ställa frågor och söka svar”.
Det är fint tycker jag.
Jag hade inte tänkt på att pilen skulle vara där och blev så himla glad när jag såg den.
Jag cyklade och cyklade och pilen blev större och tydligare tills jag var framme vid kyrkan och kunde svänga av ner mot Igelösa.
Jag log när jag cyklade där och det kändes så fint att få cykla mot pilen.
Att kyrkan fick stå där som en fyr och signalera någon slags trygghet.
Ett väldigt konkret ljus i mörkret som lyste upp mitt hjärta.
Vi vänder oss ibland uppåt mot himlen för att söka svar.
Kanske är det inte riktigt så längre att vi förutsätter att Gud finns ”där uppe”.
Ofta pratar vi ju om Gud på andra sätt, som inom oss eller i allt omkring oss, men känslan kan ändå finnas kvar, att det är uppåt vi vänder oss till Gud.
Andra som söker svar ”där uppe” är astrologer, eller stjärntydare som de också kallats, som de som vandrade till Betlehem för att finna Jesusbarnet där.
Jag tycker själv att det är väldigt spännande med astrologi och vände mig lite nyfiket till en astrolog jag känner och frågade om stjärnan över Betlehem.
Det har skrivits lite om det här också och några förslag på vilka slags himlafenomen det kan ha varit har dykt upp, men inget som egentligen verkar särskilt troligt.
Och som min vän astrologen sa:
”Ett himlafenomen kan ju inte peka ut en särskild plats.
Det blir ju som att gräva vid regnbågens ände - typ.”
Man kan också tänka sig att var det ett så starkt ljussken på himlen under så lång tid som det tog för stjärntydarna att ta sig till Betlehem, så borde det blivit omnämnt i andra skrifter också.
Och något sådant har inte heller återfunnits.
Men ändå väljer författaren till Matteusevangeliet att berätta om stjärnan.
Kanske för att det är en så fin symbolisk bild.
Att ljuset på himlen får visa på var Ljuset fötts in i världen.
Det är också en stark symbolisk bild att färdas mot ljuset som lyser i mörkret.
Som fyren som lyser på ett stormigt hav och räddar skepp från att gå på grund.
Som ljuset som signalerar slutmålet efter en lång vandring.
Idag fick våra ljus på altaret till exempel signalera slutmålet för de pilgrimer som vandrade dit från Lunds domkyrka.
Jag har vandrat en del i livet och ofta är det ju mot ett konkret geografiskt mål man vandrar.
Men ännu mer kanske, brukar det längs vägen för mig i alla fall, dyka upp något annat slags inre mål.
Ibland kan det finnas med som en intention i början av vandringen, en fråga vi kanske vänt oss ”uppåt” för att ställa.
Men ofta märker jag att jag inte vet om det själv, förrän jag börjar se något slags mönster i mina upplevelser och tankar på vandringen.
Ofta är det någon slags insikt som landar i mig.
Ett ljus som går upp eller börjar lysa så mycket starkare i mig.
Eller ett svar som plötsligt uppenbarar sig.
Stjärntydarna vandrade mot ett heligt mål, de ville möta och överlämna gåvor till judarnas nyfödde konung.
Förmodligen fick de också med sig något tillbaka efter mötet med det lilla barnet men också säkert från själva vandringen.
Också på livets vandring har vi nytta av att ha den här öppenheten för vägledning som pilgrimen eller stjärntydaren har.
För att söka ljuset i vilken situation vi än hamnar i.
Och att erbjuda dem vi möter våra särskilda gåvor.
Och som fyrar lysa vägen fram också för varandra.
Och så låta ljuset få spridas, från hjärta till hjärta.
När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
(Matt 2:1-12)
Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Så säger Herren, Israels befriare, Israels Helige, till den som är föraktad och avskydd av alla, till härskarnas tjänare: Kungar skall se det och resa sig, furstar se det och falla på knä, därför att Herren är trofast, Israels Helige som utvalde dig.
(Jesaja 49:5-7)
Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
(2 Korinthierbrevet 4:3-6)
