Den jävla ensamheten

Jag skriver inlägg efter inlägg som jag sen inte lägger upp.
   När jag tittar tillbaka på de opublicerade, så handlar de mycket om ensamhet.
   Om det jag brottas med, men inte vågar/vill blotta.

Det handlar också mycket om tro.
   Om vad det är för kyrka vi har skapat oss.
   Om relationen till Kristus!
   Ja, Kristus, inte Jesus, utan Kristus, den uppståndne.
   Den som fortfarande lever, bortom döden i evigheten.
   Men så flödande lever och verkar genom alla dem som öppnar sig för den kraften.

Jag läste nåt om Clara och Katarina, två kyrkor som drar människor på ett annat sätt än andra inom Svenska kyrkan.
   Man kan fundera över varför, men just idag känner jag att det är för att där utgår vi ifrån vår brustenhet, den behöver aldrig förklaras.
   Sen behöver vi inte mötas bara genom den, men den får alltid finnas.
   Tillsammans med heligheten såklart.
   Den djupaste mänskligheten och gudomligheten får mötas.

Jag går en kyrkoherdesutbildning som också väcker tankar.
   Hörde en kommentar om att ett problem med kyrkans arbetslag är att vi ser oss för mycket som en familj och för lite som en arbetsplats.
   Jag höll med och tyckte det var en intressant iakttagelse.
   Men nu börjar jag undra om det inte är tvärt om.

Vad är det att vara kyrka?
   Att vara församling?
   Måste det inte börja ur en gemenskap, en mötesplats för bedjande och levande människor.
   Där vi tillsammans utforskar livets dimensioner och söker oss fram till Guds rike.

Gör ni det i din församling?
   Upplever du det så med dina kollegor?
   Får du hjälp att hela din brustenhet?
   Får du lov att sjunga ut din livsglädje?
   Får du plats med allt det som är du?

Det är klart att vi inte är en vanlig organisation, en vanlig arbetsplats.
   Kristus ska ju leva genom oss.
   Få ta plats där vi samlas.

Och då behöver vi också verktyg för att hantera det, och det är väl vårt uppdrag!
   Att inte bara bli en samling människor som beklagar oss över hur svårt livet är eller som ältar, eller fastnar.
   Hur blir vi en gemenskap som hjälper varandra till växt och utveckling, till accepterande och frid?
   När vi alla brottas med samma saker, den grå hösten, julstressen, småbarnsåren, knakande relationer, verklighetsflykt, bristande självkänsla, prestationsångest, fyll på vad du tycker passar...
 
När jag sitter hemma och gråter, vaknar jag upp till den absurda insikten att jag har det bästa jobbet, som handlar om det största och djupaste och fullaste i livet, med en arbetsgivare som är självaste Gud, och ändå sitter jag hemma och gråter.
   Och jag rör mig alldeles för sällan bland de här största, djupaste och fullaste områdena i jobbet.
   Och jag tänker på alla människor som sitter hemma och gråter.
   Som är ensamma.
   Som är trötta.
   Som saknar hopp.
   Som vill hitta mening.
   Som vill bidra.
   Som vill dela.
   Som vill få nå ut med allt det som är de.
 
Varför är inte alla våra församlingar naturliga mötesplatser dit människor vänder sig för gemenskapens värme och tröst.
   En plats dit man bara kan gå och få vara.
   Och sitta kvar en stund.
   Inte behöva gå hem när gudstjänsten är över.
   Inte så vi kan sitta tillsammans och gråta.
   Jo, kanske en stund det också.
   Men sen kan vi kanske hitta vägar fram genom livet som gör att vi tillsammans ser ljuset.
   En plats där vi alla kan få stråla med våra olika gåvor, mötandes varandra, delandes.
   Där vi slänger bort hierarkierna och ordningarna och bara möts i Anden.
   I kroppen och i själen och i att bara låta det flöda.
   Där nyfikenhet och kreativitet får finnas.
   Där människors upplevelser och livsberättelser får finnas.
   Där Gud får finnas!

Och jag står snart inte ut längre.
   Med det totalt meningslösa i att skapa gudstjänster för några få, där jag ständigt måste använda ordet Herre, när människor brottas med sina liv, gråter, sliter, funderar och vill en massa annat.
   När jag vill en massa annat.
   För jag hör dem, de som vill!
   Och jag hör dig, där inne i mitt inre som också skriker efter mer.

Eller är det bara jag?
   Är det bara jag som inte hittat rätt?
   Är det bara jag som inte vågar?
   Är det bara jag som längtar?
   Är ni andra redan där?
   Får ni det ni behöver?

För jag står inte ut med mig själv längre heller, när jag inte gör vad jag kan för att förändra det här!
   Om inte kyrkan är mötesplatsen för allt det som rör livet, varför finns vi då?
   Tar vi verkligen vårt uppdrag som Kristus kropp i världen på allvar?

Jackie Arklöv och Sackaios

Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.” Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.” Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus —han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” (Lukasevangeliet kapitel 19, vers 1-10)

”De gav mig en till chans och det har jag aldrig gett någon, och då började jag skämmas över mig själv!” 
   Nåt sånt sa Jackie Arklöv i en intervju efter att ha tillbringat tid i Klosterprojektet på Kumla för några år sen. 
   Jackie Arklöv som några av er kanske minns som en av polismördarna i Malexander. 

Jag har tidigare jobbat som fängelsepräst och även innan det var jag väldigt intresserad av Klosterprojektet på Kumla dit interner fick komma på retreater i stillhet och tystnad för att leva klosterliv under en tid och titta inåt. 
   Så jag skrev mina uppsatser under studierna i både etik och religionspsykologi om kvinnor och män i fängelse och deras upplevelser. 
   Då stötte jag också på det här citatet av Jackie Arklöv. 
   Och det har blivit kvar hos mig.    

För det säger så mycket om det man gjort på Kumla, det man gör inom fängelsesjälavården i stort och även i hela vår kyrka. 
   Vi säger "Jag ser bortom allt du gjort, in i dig, ser vem du är, ser att du är ett älskat barn av Gud och det behandlar jag dig som". 
   Du är inte dina handlingar! 
   
Och du har alltid ett val, hur du vill fortsätta ditt liv. 
   Det är aldrig försent! 
   Aldrig! 
   Hur illa det än gått! 
   Det är aldrig försent! 

Och jag vet av egen erfarenhet att det händer något med människor när man möter dem så. 
   Det är en annan människa som kommer fram. 
   Den som är där innanför, ibland väldigt långt innanför.

Jackie Arklöv beskriver också det som händer med Sackaios i dagens text.
   Att det handlar om att följa ett gott föredöme. 
   Att det är vad som förvandlar människor. 

Inte när vi straffar dem. 
   När vi aldrig låter dem glömma vad de gjort. 
   Utan tvärt om. 

I en undersökning som man gjorde inom kriminalvården i Kanada om vad som minskade risken för återfall hos kriminella, visade det sig att hot om straff ÖKADE risken för återfall. 
   Det bidrar bara till den negativa spiralen. 
   Det som däremot minskade risken absolut mest, var nya positiva bekantskaper och föredömen. 

Att få möta människor som handlade på helt andra sätt. 
   Som hade helt andra slags liv.
   Som visade på vilket slags liv som är möjligt! 
   Också för den som aldrig varit i närheten av det. 

   
För hur sjutton ska man ens förstå att man har ett val om man aldrig sett något annat. 
   Om man aldrig blivit inbjuden. 
   Om alla runt omkring en lever på samma sätt.

Jesus lärde ut en del genom det han sa, men det mesta av hans undervisning kom ju ur hur han betedde sig.
   Vilka han talade med, vilka han åt hos, vilka han kallade att följa honom, hur han slutligen red in i Jerusalem mot korset och uppståndelsen. 
   Han lärde ut med sitt liv.    

Kan vi ta in det och inte bara lyssna till en man som hette Jesus, utan också kanske inspireras av hur han levde, vad han gjorde?
   Hur kan vi vara goda föredömen?
   Hur kan vi ge människor en möjlighet att vara sina bästa jag?
   Se längre, se dit in, kanske försöka se utan att döma.
   Hur svårt är inte det.
   
Som präst och kanske särskilt fängelsepräst, så har det här varit väldigt enkelt. 
   Jag har gått in i möten med människor i mitt arbete, helt rent. 
   Utan förutfattade meningar, utan att veta varför de sitter i fängelse, vad de gjort, med intentionen att se människan där inne. 
   Som privatperson är det ju betydligt svårare.    

Som privatperson önskar jag ju att jag skulle klara av det oftare, men det är klart att jag också ibland står där i gruppen ”Alla som såg det mumlade förargat”. 
   Tyvärr. 
   Men vi är väl inte mer än människor. 
   
Det är väl därför vi behöver påminnas om att vi är okej ändå. 
   Om vi nu är Jackie Arklöv, Sackaios, Ellen eller någon annan. 
   Det är okej. 
   Det är okej att vi är människor. 
   Att vi inte alltid klarar av att vara som Jesus.    

Men. 
   Men! 
   Vi kan faktiskt försöka hjälpas åt att peppa varandra att vara lite mer så? 
   Att möter vi Jackie Arklöv eller Sackaios eller vår granne vi inte gillar eller handläggaren på försäkringskassan eller vårt ex eller personen vi är i konflikt med just nu eller oss själva i spegeln när vi inser att ”Skit också det är ju jag”, så kan vi försöka göra som Jesus. 
   Tänka ”Jag fattar att det här inte är du, att det här är den du blev, för att du behövde det, för att din mamma blev arg på dig när du stolt kom hem och berättade att du köpt en tröja på billigaste rean och hon tyckte att du borde stulit den (för övrigt en sann historia från fängelseprästtiden)”.    

Kan vi försöka omfamna våra inre Sackaios och i öppenhet se på dem vi möter och förstå att deras väg hit, förmodligen inte har varit den enklaste. 
   Kanske klarar vi ibland att låna Jesus blick och genom den hjälpa till att göra världen lite bättre. 
   Ge andra människor och oss själva en till chans. 

Asparagus

Jag fick med mig en växt ner från min mamma när jag var i Stockholm senast.
   En Asparagus.
   Hon har haft den på altanen på landet under sommaren och nu har den fått flytta in i mitt mörka kök.

Jag visste inte alls om den skulle trivas.
   Men sen började den skjuta skott.
   Och fler skott.
   Och långa skott.
   Och de blir bara längre och längre.
   Ända upp i taket når ett av dem nu.

Jag är lite nyfiken på vad det ska bli av dem.
 
Det är nåt förunderligt hoppingivande i att se dem sträcka sig mot ljuset från fönstret och upp mot taket.
   Vidare och vidare.
 
Enligt Feng Shui så ligger den delen av mitt kök i hörnet som har med hälsa och familj att göra.
   Här får man gärna ha grönt och träelement.
 
Innan jag flyttade in tänkte jag mig att måla ett träd på väggen som jag sen kunde hänga familjefoton i.
   Men där behövdes istället ett par skåp för förvaring.
   Och som tur var hittade jag två gröna vitrinskåp på Erikshjälpen.

Men här fick jag ändå mitt träd.
   Och jag måste se det som ett gott tecken att det växer så det knakar!
   Ett gott tecken på att livet kan stråla fram även i det mörkaste mörkret.

Klimatstrejk

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde igår.
   Och jag insåg att den perfekt sammanfattade dagens evangelietext. 
   Liksom sammanhanget som den kom ifrån. 

Greta Thunberg har nog de flesta i det här landet hört talas om vid det här laget.
   En 16-åring som tagit det som sin uppgift att upplysa oss runt om i världen om det som klimatforskare inte verkar nå fram med.
   Att vi behöver agera ordentligt, nu, för att ha en möjlighet att påverka de klimatförändringar som kommer att påverka oss på så mycket värre sätt framöver.
   
Hon talade i veckan inför kongressen i USA. 
   Där höll hon enbart ett väldigt kort anförande på under en minut och sa att ”Jag vill inte att ni ska lyssna på mig, jag vill att ni ska lyssna på forskarna.” 
   Hon har den unika chansen att tala inför USAs kongress, men väljer att istället lämna över en forskningsrapport till dem. 

Jag tänker att det hon säger är att sluta fokusera på mig och fokusera istället på det jag säger. 
   I en tid när de flesta vill synas och höras och göra sig kända för diverse viktiga och oviktiga orsaker, är det väldigt uppfriskande. 
   Och Greta har verkligen fått världens uppmärksamhet och hon använder den för att släppa fram andra ungdomar och för att mobilisera folk över hela världen.
   

Man gissar att över 4 miljoner människor i 5000 olika aktioner i 156 olika länder över världen gav sig ut och demonstrerade tillsammans i fredags. 
   För att en flicka från lilla Sverige, började sitta utanför Sveriges riksdag och klimatstrejka för ett år sedan. 
   För att hon envist och utan att backa, stått på sig om att vi behöver få fler att lyssna. 

Varje enskild människa kan göra skillnad, men det är först när vi är enade som det verkligen händer något. 
   Och det var ju det här Jesus visste också. 
   Och Paulus för den delen. 
   Det handlar inte om att sätta oss själva främst och leva ett liv som innebär att främja den egna tillvaron.
   Det är först när vi slutar fokusera på enbart oss själva, som vi verkligen lever. 
   
Jesus levde inte för sin skull. 
   Han ägnade inte sin tid åt att försöka skapa sig ett namn eller bygga sig en plattform eller tjäna pengar. 
   Han gav äran till Gud och gjorde det som behövdes för att hjälpa människor till frälsning. 

Men att leva för andras skull, innebär inte att ge upp sig själv.
   Det innebär att ha en mening i livet som är större än jag själv, som är större än min egen välgång, som innebär att vara en del av något större. 
   För det gör något med oss, det öppnar upp livet. 

Greta har också pratat om det, hur hennes klimatstrejkande påverkat hennes eget liv.
   Hur hon innan hon började var deprimerad och ensam och hur hon nu mår så mycket bättre. 
   Vi är relationella varelser och trots att vi är världens ensammaste folk, behöver även vi andra människor. 
   En känsla av att höra till och att vara del av något. 
   Att få bidra, få andra människor att må bättre. 

Jag tror också att det handlar om en känsla av att faktiskt göra något.
   Att inte bara stå bredvid och se livet rusa förbi. 
   För oss som kommit en bit i livet är det kanske inte lika akut, vi har vår horisont som kanske inte känns så dyster. 
   Men för den som är ung idag och som börjar inse att klimatet snabbt förändras med ordentliga konsekvenser bara inom några år, så är läget ett annat. 
   Det är deras liv det handlar om, deras framtid. 

På fredag är nästa storstrejk!
   Återigen kommer människor runt om i världen, att ge sig ut på gator och torg och försöka få de som har makten att göra de stora förändringarna, att lyssna. 
   För det är fantastiskt att så många miljoner människor säger ifrån, men det spelar ingen roll om det inte också leder till konkreta förändringar i hur vi lever, vad vi äter, hur vi tar oss fram och vad vi släpper ut. 
   Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. 

Och jag tror att förutom de konkreta resultat som kan uppstå som skulle påverka oss alla positivt, så gör det här något annat med oss också.
   När vi världen över går samman med samma mål, enas vi också på andra sätt. 
   När vi inser att vi drar åt samma håll, oavsett om vi bor i Sverige, USA, Mauritius, Tyskland, Brasilien, Australien, Ryssland, Turkiet eller något av de andra länder där människor engagerat sig, tror jag att vi kommer närmare varandra! 
   
Då tror jag att vi börjar se oss själva i varandra. 
   Och att det här inte bara handlar om oss utan alla människor på vår jord. 
   För vi är alla ett! 
   Vi är en mänsklighet! 

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:1-5)

Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. (Luk 22:24-27)

Dejta

Att våga dö och låta få uppstå.
   En genomgående rörelse i livet och så väldigt nödvändig.
   Jag återkommer till den hela tiden.

Att släppa taget utan en plan.
   Bara med vetskapen om att man måste gå hela vägen.
   Så vi lät det dö.
 
I sorg och ångest och en del ilska lossnade fästena.
   Vi lät oss dö.
   Och vi flyttade isär.

Och så började vi prata.
   Och så började vi känna.
   Och så bestämde vi oss för att börja dejta - varandra.

För när alla måsten och borden och det vardagliga nötet försvann, försvann också hindren för känslorna att flöda.
   När vi slutade kämpa, kunde något få ta plats utan ansträngning.
   Det som alltid funnits där, men blivit instängt.

När vi slutade anpassa oss, kunde vi se varandra på nytt.
   Se oss själva på nytt.
   När vi trasslade loss oss kunde vi mötas igen.

Våra olika sätt att göra får finnas utan att irritera.
   Våra olika sätt att ladda batterierna får tillgodoses utan att störa och störas av den andra.
   Vi får börja om på nytt.
 
Vi får uppvakta varandra.
   Vi får längta efter varandra.
   Vi får älska varandra.

Vad som händer sen vet vi inte.
   Men också det är en befrielse.
   Nu räcker för nu.

Kristallborgen

"På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!’ Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund.  Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.  Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand.  Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort.” När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:22-29)

I helgen hade jag ett dop och när det var dags för själva dophandlingen så gjorde jag som jag brukar och sa att alla barn kunde komma fram så de kunde titta lite närmare. 
   När jag döpt klart gick de och satte sig. 
   Alla utom en pojke som stod kvar vid mig och frågade allvarligt ”Var är Jesus?”. 
   Jag sa att jag tänker att han är överallt och så började han titta sig omkring i kyrkan och så sa han att ”Jag ser honom inte!”. 
   Vi tittade runt i kyrkan och på altaret hittade vi honom på ett krucifix, men så sa jag att där är han ju inte kvar, på korset. 

Pojken gick och satte sig och så sa jag högt till alla att jag fick en så spännande fråga ”Var är Jesus?”.
   Och så kunde jag så väldigt passande visa på Kristusljuset vi hade mitt i gången, som jag tände dopljuset på och jag kunde säga att vi gör det för att påminna oss om Jesus som sa ”Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”.
   Abstrakt och svårt att förstå sig på för ett barn, men också kanske för en vuxen. 

Teresa av Ávila är ett helgon som levde på 1500-talet i Spanien. 
   Hon hade en vision av själen som en vacker kristallborg med sju olika boningar. 
   I de olika rummen i de olika boningarna kan vi möta oss själva, vår själ och vår ande och förbereda oss för mötet med Gud och vår egen gudomlighet. 
   Genom att vandra genom de olika boningarna och besöka de olika rummen, kan vi få mer och mer kunskap om vår själ och bygga oss en ännu fastare borg inom oss. 

För precis som Jesus försökte få människorna att förstå att de inte stod vidare stadigt när de var så beroende av bekräftelsen och ville bli belönade för sina goda handlingar, ville Teresa också få människor att förstå att det inte är det yttre, jordiska självet som är vår djupaste identitet. 
   Det är istället det inre gudomliga självet som är vårt sanna jag och det är den insikten som transformerade den jordiske Jesus till den evige Kristus. 
   Men för att själva komma dit behöver vi både utforska vår inre borg och se till att vi grundar oss i den så vi står stadiga i den. 

(Bösmöllan, där vi hade glädjen att få fira gudstjänst i helgen!)

Men vi ska inte heller gömma oss i den och vända oss bort från världen. 
   Det handlar om att leva mitt i världen, mitt i det här jordiska livet, men med en medvetenhet om att både livet och vi själva är så mycket större än det vi kan se med våra ögon. 
   
I kyrkan hittade vi Jesus i krucifixet på altaret. 
   Där kunde vi se hans ansikte och hans kropp, en avbildning av den historiske Jesus. 
   Men vi kan inte stanna där. 
   Vi behöver titta vidare mot Kristusljuset! 
   
Mot den mer abstrakta dimensionen som kan ge oss en aning om att det ljuset också lyser inom oss. 
   Genom oss. 
   Och ju mer vi börjar identifiera oss med det ljuset, desto mer kan det få ta plats, genom oss, i den här världen. 

Min lille läromästare

Jag känner mig ledsen, arg och alltför lätt utbytbar.
   Förmodligen helt normala känslor efter en separation.
 
Jag hanterar det inte alltid så bra som jag skulle önska.
   Ilskan tar överhanden och jag vill få upprättelse, förståelse eller bara skada.
   Sen återfår jag förståndet och tänker att det nog är bra ändå, det som hänt och att jag nånstans vet att jag omöjligt kan få den förståelse jag önskar.

Jag är i skärgården med sonen och han tar med mig ut efter middagen.
   "Vi ska rensa!" säger han.
   Det visar sig att det handlar om att bryta av småkvistar från smala tallstammar.

Så vi går där i tystnad och bryter och bryter, små döda kvistar som gör den lilla talldungen risig.
   Och jag inser att han gett mig en möjlighet att rensa också i mig.
 
Min terapeut föreslog att jag skulle gå ut i skogen och slå på en stubbe och skrika ut min ilska, men det har inte blivit av.
   Jag tänkte på det nyss.
   Och nu står jag här och bryter symboliska kvistar.

Tänker att jag bryter av alla våra bindningar.
   Alla de som jag inte vill ha kvar.
   Alla de som håller mig tillbaka från att gå vidare.

Alla de som binder min smärta.
   Min sorg, min ilska, min frustration, alla mina försök och alla mina besvikelser.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ett tag.
   "Nej!" svarar han!
   Jag ler och vi bryter vidare.

"Är vi klara nu?" frågar jag efter ytterligare ett tag.
   "Nej!" svarar han igen!
   Vi fortsätter.

När vi går där säger jag till honom:
   "Du är klok du! Det är bra att jag får rensa!"
   "Tack!" säger han... "Tack!" och så rensar han vidare.

När han tröttnat hittar han änden till tvättlinan som hänger från trädet.
   Han börjar leka med den.
   Snurrar den runt träden.

Så plötsligt säger han till mig där jag sitter bredvid på marken:
   "Nu är ditt träd fast, du måste ta loss det!"
   Och jag ler igen, ja visst är mitt träd fast!

Så lyfter han lätt av linan och jag inser, det är bara en illusion.
   Trädet är egentligen inte fast, jag är egentligen inte fast.
   Så lätt går det faktiskt att haka av linan från krokarna den fastnat på.

Så backar han bort och drar ut linan så långt det bara går och irriteras när den fastnar.
   Vi hjälps åt att lossa den från trädstammar och grenar.
   Men tillslut så går det inte mer.

För den måste också få fortsätta sitta fast.
   Få fortsätta bära tvätt.
   En del av linan har faktiskt en funktion och då får den fortsätta vara fäst.

Jag tänker att han är min lille läromästare denne pojke på 2 år och 8 månader.
   Att utan att veta någonting om vad jag går igenom så verkar han veta precis vad jag behöver.
   Och kanske är han klokare än jag förstår.
   Kanske var vi alla så en gång, lyhörda för själens desperata rop på hjälp.

Bryter igenom

Det pågår ett skifte.
   Ett fördjupande och ett förlösande.
   En befrielse från begränsningar och en insikt om att nu kan vad som helst hända.

Då räcker det inte att skrapa på ytan.
   Då måste allt vändas ut och in.
   Och jag inser att den djupaste smärtan också är en välsignelse som bränner mig ut på andra sidan.

Jag vandrar upp på berget, ser ut över det glittrande havet.
   Andas in den klara havsluften och andas ut min distans från alltet.
   Smälter in i vattnet och ljuset och stenen och träden.

Tittar ut över alltet och drar sen in blicken till den närmaste omgivningen.
   Ser plötsligt de blå blommorna som tittar fram i klippskrevorna.
   Sätter mig ner och ser de intensivt röda växterna som strålar ut sin kontrast mot den grå stenen.

Plockar en av varje och tittar vidare.
   Ser de illigt gröna ljungskotten.
   De silvergrå döda grenarna.

Födelse och död, sorg och glädje.
   Livets intensitet.
   Hur snabbt det kan skifta, men också hur det som tidigare blåste omkull mig för ett bra tag, nu bedarrar så mycket snabbare.

Ilskan som blossar upp, frustrationen, viljan att skada, hur den vrider sig och krampar i min kropp.
   Friden när det bara släpper.
   Fnisset som kan dyka upp mitt i allt när jag tittar på det som händer.

Hur surrealistiskt det är.
   Hur jävla korkat det är.
   Så grymt och dumt att det nästan blir lustigt.

Och hur det hjälper mig att släppa taget.
   Inse det sköna i att jag kan välja bort dumheterna.
   Jag behöver inte längre försöka förstå eller hantera, analysera och förklara.
 

Jag kan bara släppa! 

Jag har märkt på senaste tiden att jag har en ny röst i mig.
   Som påminner mig om att jag inte behöver må dåligt.
   Att jag kan välja.
 
Olyckligtvis har jag fortfarande den delen som väljer att stanna kvar i smärtan en stund och vältra mig.
   Men förvånansvärt ofta klarar jag att ta klivet ut.
   Förvånansvärt snabbt hittar jag lugnet igen.

Förundras över vacker spräcklighet.
   Känner stabiliteten i berget under mig.
   Hoppar lätt från klippa till klippa.

Den gula blomman vars färg bryter igenom allt.
   De små skira vita blommorna som ser ut att kunna trasas sönder när som helst.
   Men som verkar förvånansvärt tåliga.

Det som skulle kunna bryta ner.
   Att istället låta det bryta upp.
   Bryta igenom.

Vinden friskar på och jag håller ut armarna.
   Låter luften blåsa rakt igenom mig, genom mina perforeringar.
   Blåsa bort allt det som klibbat sig fast i mina skrymslen.

Och så purpur och lila.
   De högre sfärerna.
   Överblicken och de större perspektiven.

Jag har gjort det här förr.
   Låtit den heliga vreden få bränna bort bindningen.
   Släppt mina hämningar och vräkt på med allt som jag hållit tillbaka så länge.

Även då kom skrattet när jag slungades ut på andra sidan.
   Insikten om galenskapen jag lämnade bakom mig när jag slutade tro på den.
   Slutade tro på den sanning som inte är min.

De trötta dagarna

Härom kvällen fick jag tillslut panik när klockan närmade sig 22.30, Linus fortfarande inte kunde somna och jag inte kunde sluta gråta för jag var så trött.
   Fick ta en paus, gå på toaletten och gråta ut en stund, torka tårarna, krypa ner i sängen med honom igen och säga att jag älskar honom så himla mycket och efter några minuter så sov han.

Det är svårt att inte ha släktingar i närheten när man har en intensiv 2,5-åring.
   Det är svårt att få ihop en separation med att leta ny lägenhet och förbereda den här lägenheten för försäljning och ha ett barn som börjar kräkas vid 4 på natten och sen ha gäster som kommer och sover över och så jobba kväll och sen ha gökotta och så gå till lekparken och leka i 2 timmar och så och så och så...

Och sen vaknade vi vid 6 igår och sen byggde vi tågbana och körde tåg, jag grät igen, vi byggde hinderbana av soffkuddarna i vardagsrummet och klättrade på, jag hade ångest och kände mig som världens sämsta mamma över att barnet som redan fått hål i tänderna vägrar låta tänderna borstas, vi lekte med lera, hoppade i sängen, gömde oss för monster och badade badkar och mycket mer och allt jag ville var att sova och inte somnade han när det var dags att sova middag heller.

Och jag påminner mig om att hur jag känner i stunden inte är hur jag kommer känna om en stund som kommer alldeles snart.
   Att den här tiden i livet inte kommer vara för alltid heller.
   Att så fort jag är lite mer utvilad så tycker jag inte att det är lika fruktansvärt jobbigt att tåget till tågbanan inte kommer upp för bron så jag måste putta det varje varv och att det stannar och börjar åka baklänges stup i kvarten så Linus blir arg och att han inte ville äta köttbullarna till lunchen och hällde ut äppeljuicen på mattan och att magkatarren gör sig påmind igen.
 
Och allt jag vill är ju bara att hålla om honom och skydda honom från allt det här kaoset som han hamnat i.

Och idag var det pilgrimsvandringsjubileum och vi vandrade några stycken till Lunds domkyrka och där utanför hade jag lite tid över, så jag gick ett varv i labyrinten som jag inte provat tidigare och jag vandrade och tänkte på livets vindlingar och jag gick ut i solen och in i skuggan och tänkte att så är det ju i livet också och när vi sen firade mässa, föll jag ner på knä på stentrappan framför altaret efter nattvarden och tittade på Jesus på korset som hängde där och så sa jag att nu får du visa mig vägen framåt, för nu vet jag inte riktigt hur jag ska få ihop det.

Och jag vet ju att det bästa jag kan göra är att bara acceptera.
   Acceptera det som är.
   Att jag inte orkar.
   Att jag inte riktigt får ihop det.
   Och att det är okej.

Moder Jord

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” 
Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma.Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.Och utsätt oss inte för prövning.” (Luk 11:1-4)

Ord gör något med oss. 
   Jesus visste det. 
   Han använde ordet Fader, eller egentligen pappa, om Gud, för att visa på att relationen mellan Gud och människan är så nära som en relation mellan en förälder och ett barn kan vara. 
   Gud är inte någonting någon annanstans, distanserat från oss, utan någon som har ett särskilt nära band till var och en av oss. 

Men ord kan också cementera en bild av något och istället för att öppna upp kan den begränsa.
   Gud har kommit att bli mannen Gud för många, Fadern, Herren. 
   Och trots att vi säger att ”Nejdå, Gud är inte en man”, så studsar vi ändå till när någon benämner Gud som hon och vi har svårt att låta de kvinnliga orden för Gud få plats på samma självklara sätt i vår kyrka. 

Ibland brukar jag föreslå att man kan be till Vår Moder istället för Vår Fader och många som provat brukar komma tillbaka till mig och säga att det hände något med bönen då. 
   De olika stroferna kändes annorlunda när de var riktade till en mor. 
   Såklart lägger vi in våra egna upplevelser av våra mammor och pappor i orden. 
   Såklart få de också färga vår bild av Gud. 
  
Kanske blir det då ännu viktigare att själva välja vilka ord vi vill använda om Gud. 
   Att medvetandegöra sig om vad det är jag lägger in i orden jag använder.
   Vem är Gud för mig när jag själv får känna efter, vilket ord passar mig bäst?
   Och kanske kan det skifta.
   Ena dagen är det modern jag vill vända mig till, andra fadern, sen det högst opersonliga ”kärleken som finns i allt”, Livskraften eller Skaparen, Kycklingmamman eller Krukmakaren.
   Vem behöver jag att Gud är för mig idag?
   
Ma Oftedal skriver: 
   ”1928 publicerades den första boken av Esseernas fredsevangelium, en översättning av ett gammalt arameiskt manuskript som forskaren Edmond Bordeaux Szekely hade funnit i Vatikanens hemliga arkiv. 
   Här kan vi läsa den ursprungliga bönen som Jesus lärde oss, allmänt kallad Fader Vår. 
   Förmodligen var det vid kyrkomötet i Nicea i början på 300-talet som bönen redigerades och kyrkans makthavare förbjöd all annan tolkning av gudsbegreppet, än Fader/Son/Helig Ande. 
   All annan tolkning bestraffades och de ursprungliga manuskripten gömdes i vatikanens milslånga arkiv.” 
   Så här lyder den ursprungliga bönen vars andra hälft helt enkelt togs bort.

"Fader vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn. 

Tillkomme ditt rike. 

Ske din vilja såsom i himmelen, så och på Jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss idag; 

och förlåt oss våra skulder 

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. 

Och inled oss inte i frestelse, 

utan fräls oss ifrån ondo, 

ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

Moder Jord, helgat varde ditt namn. 

Tillkomme ditt rike. 

Ske din vilja i oss som i dig; 

sänd oss varje dag dina änglar 

och förlåt oss våra skulder, 

när vi gottgör våra skulder mot dig.

Och inled oss icke i sjukdom, 

utan fräls oss i från ondo, 

ty Jorden är din och kroppen och hälsan. 

Amen”

Att vi har en kyrka som så tydligt valt att be till den manliga guden, har såklart satt sina spår. 
   Det är vissa värden som höjts upp och andra som glömts bort. 
   För det handlar inte om att bara plocka bort ord, det handlar om att helt välja bort att se halva gudomligheten. 

Stämmer det här, så riktade sig Jesus bön både till Fadern i himmelen och till Moder Jord.
   Och våra böner spelar roll. 
   När vi ber sätter vi ord på vår längtan och vår vilja. 
   Är det då inte dags att också börja be till Moder Jord? 
   Och vad är det egentligen vi har tappat när vi slutat be till Moder Jord? 

Vår planet Tellus, har fått sitt namn efter den romerska gudinnan Tellus. 
   Tellus mater eller Terra mater kallades hon, Moder jord på latin. 
   I grekisk mytologi hette motsvarande gudinna Gaia. 
   Hon var jordens, moderlighetens och fruktbarhetens gudinna. 

När jag var gravid så reflekterade jag över det faktum att vår Skapare är en manlig gud, trots att det är vi kvinnor som skapar nytt liv i våra kroppar.
   Jag tyckte det kändes jättekonstigt. 
   Det var en sån enormt stark kvinnlig kraft jag upplevde av att kunna bygga en ny människa i min kropp. 

Gud är inte man eller kvinna, men våra försök att beskriva Gud, är ofta det.
   Mycket för att vi har ett behov av att ge Gud attribut som vi kan känna igen oss i. 
   Vi behöver kunna identifiera oss med Gud, för att kunna uppleva Gud som verklig. 
   Det är ju också därför som Jesus kallar Gud för pappa. 

Men borde vi då inte också få uppleva Gud Modern som skaparen? 
   Eller hur allt det som är jordiskt och kroppsligt också är gudomligt? 
   För det hänger ju ihop. 
   När vi börjar göra det kvinnliga och jordiska gudomligt så påverkas vår syn på kvinnor och det som tillhör det kvinnliga livet, men också jorden. 

Vår Moder jord mår inte särskilt bra och om vi tog det på allvar, att Gud inte bara bor där uppe i himlen, utan också i vår jord, så kanske vi skulle behandla henne annorlunda.
   Och kanske skulle vi behandla kvinnor annorlunda. 

Idag är det Bönesöndagen, men också Mors dag och valdag.
   En dag som ger oss möjligheten att aktivt värna vår Moder jord och kvinnors rättigheter med våra röster.
   Men också en dag att använda vår röst i bön.

Moder Jord, helgat varde ditt namn. 

Tillkomme ditt rike. 

Ske din vilja i oss som i dig; 

sänd oss varje dag dina änglar 

och förlåt oss våra skulder, 

när vi gottgör våra skulder mot dig.

Och inled oss icke i sjukdom, 

utan fräls oss i från ondo, 

ty Jorden är din och kroppen och hälsan. 

Amen

Separationer och illusioner

Separationer blottar så många illusioner.

   I ett beslut så förändras allt.

   Samtidigt är det svårt att i en enskild stund se en enda skillnad.

   Vad fanns som inte egentligen var en konstruktion i ditt eller mitt huvud?

Idéer om en verklighet vi skapade. 

   Som vi försökte förhålla oss till. 

   Bilder, föreställningar, tankemönster. 

Och där mitt i, en massa möten, stunder, nu, fyllda av liv och kärlek.

Har vi egentligen förlorat något, eller bara tagit olika steg framåt?

   Bestämt oss för att inte bry oss lika mycket om den andras steg.

   Bestämt oss för att sluta försöka gå i takt.

   När vi egentligen har helt olika rytm. 

Släppt taget.

   Slutat kämpa emot verkligheten. 

   Dragit bort etiketterna vi satt på varandra.

Det är bara i minnet av då och i drömmarna om vad som skulle kunnat vara som sorgen finns. 

Av längtan tog vi steg framåt tillsammans.

   Nu leder längtan oss från tillsammansskapet. 

   

Med en önskan att vi ska kunna vårda det gemensamma föräldraskapet.

För mycket må vara illusioner. 

Men han är det inte. 

Samtycke

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne. (Luk 1:26-38)

I dagarna har en ny våg sköljts över oss. 

   Med påminnelser om mäns våld mot kvinnor. 

   Hur mäns makt över kvinnor upprätthålls av en kultur och ett samhälle som inte förmår skydda kvinnor. 

   Utan lämnar dem där i sin sårbarhet, smärta och ångest. 

I ljuset av det här förändras bibeltexten för mig! 

   

En ängel Gabriel dyker upp hos en ung oförberedd flicka, troligen är hon 12-13 år. 

   Hon har redan trolovats med en man. 

   Inte trolovat sig, utan trolovats, bortlovats. 

   Ängeln kommer helt plötsligt in till henne utan att be om lov och talar om att Herren är med henne. 

   Hon blir, ganska förståeligt, förskräckt. 

Men ängeln lugnar henne. 

   ”Var inte rädd. 

   Jag är bara här för att tala om för dig att Herren Gud har bestämt att du ska få en son. 

   Och Herren Gud har också bestämt hans namn." 

   Vilken ära! 

   "Och han kommer kallas den Högstes son.” 

   Ja, Marias son hade ju inte varit lika kraftfullt förstås. 

   ”En son som dessutom ska få Davids tron och härska över Jakobs hus. 

   Coolt va!” 

”Hur ska det gå till när jag inte har haft någon man” undrar en lätt förvirrad ung flicka.

   ”Helig Ande ska  k o m m a   ö v e r   d i g.

   Och den Högstes  k r a f t   s k a   v i l a   ö v e r   d i g.” 

   Kan ni se det framför er? 

Och som den väluppfostrade flicka Maria är, svarar hon såklart: 

   ”Jag är Herrens tjänarinna. 

   Må det ske med mig som du har sagt.”

Jag antar att det betyder att Herren Gud har fått samtycke att invadera en ung flicka. 

   Inte för att han frågade henne. 

   Samtycke att använda hennes kropp för att sätta en ny man på tronen. 

Jag är inte vidare förtjust i Herren Gud. 

   Gud älskar jag, men den där Herren. 

   Och det är ju inte Gud. 

   Jag tror ju inte att det är Gud. 

   Jag tror det är människors berättelser om en Gud som tjänat männen väl. 

   Berättelser som vi fortsätter att berätta och fortsätter att lyssna på och inspireras av. 

Vi kan imponeras över Marias djupa tillit. 

   Hur den här unga flickan accepterar sitt öde. 

   Men vi kanske också måste fundera över om det alltid är en så sund förebild. 

   Både för oss kvinnor, och er män. 

It’s a mans world, känns det ganska mycket som när jag läser den här texten. 

   Kvinnokroppen trolovas till Josef. 

   Används av Herren Gud. 

   För Jakobs hus och Davids tron. 

   Och för att Jesus ska få liv. 

   Och vad lär vi oss av det? 

Vi kvinnor lär oss att ställa upp. 

   Acceptera. 

   Känna oss viktiga för att vi får användas till något större. 

   Vi får lära oss att öppna oss. 

   Inte tycka det är konstigt när någon utan lov kommer in i vårt hem, in i vår kropp. 

   Behaga och vara till lags. 

   Att inte ifrågasätta eller säga ifrån. 

   Inte ställa krav eller vara till besvär. 

   Vi lär oss att glädjas åt uppmärksamheten. 

   Och att någon tycker att vi är värdiga, åtråvärda. 

Och vi kan tyvärr se vart det leder oss. 

   Fortfarande, 2000 år senare.

   Så vad gör vi? 

   Hur ändrar vi på det här? 

   Kanske börjar vi med att i alla fall ifrågasätta de bilder och roller vi matas med. 

   Både som kvinnor och män.

Men så kom faktiskt Jesus också, med en ny syn på mänskligt liv. 

   Han försökte vända upp och ner på våra föreställningar. 

   Han var inte intresserad av att sitta på Davids tron.

   Av att förminska kvinnor.

   Jesus kom med något nytt. 

   Han ville något nytt för oss. 

   Att vi ska se varandra i ögonen som jämlikar. 

   Att vi ska upprätta varandra. 

Och Marias Ja är det ju inget fel på. 

   Det är ju inte fel att hon känner tillit. 

   Att hon tar emot det här uppdraget från Gud. 

   Att hon låter den här gåvan växa i sin kropp. 

Och det är inte fel att kvinnor älskar och tror gott om sina män. 

   Kärleken är inte problemet och det är inte kärleken som gör ont. 

   Det är skruvade illusioner om ägande och makt och mäns uppblåsta egon som inte tål att avvisas som är problemet. 

   Och här behöver vi befria både kvinnor och män.