Tillit och sårbarhet

Jag vaknade i morse till musik som strömmade ur en stereo på alberguet. De fortsatte spela medan vi gjorde oss i ordning och när det var dags att gå spelades Gabriellas sång. På svenska, på ett albergue i Spanien! Jag berättade det för mannen som jobbade där som sa att ”Ja, då var den just för dig idag.”

   När jag började vandra kom jag på att jag har den på min spellista i Spotify och började lyssna. Efter ett tag kom en annan låt som jag älskar, Bette Midlers, Wind beneath my wings. Och den här gången hörde jag den på ett annat sätt, jag hörde den till mig själv, från mig.

  

På den förra vandringen gick jag tillbaka mycket till hur det var när jag var yngre. Till när jag var hjärtsjuk som barn, och när jag opererades andra och sista gången som tolvåring. Hur jag blev en duktig flicka som brände ut mig och som alltid måste klara allting själv. Jag insåg att jag kopplat isär mig och då på vandringen, så integrerades själen med kroppen och huvudet igen.

   Men det har också funnits det jag inte helt har kunnat försonas med. Jag har kunnat se varför den lilla Ellen behövde skapa sig vissa överlevnadsstrategier och jag har kunnat förstå varför det ledde till att jag brände ut mig, jag har kunnat förstå varför det lett till vissa självdestruktiva beteenden, men jag har nog också haft en del ilska kvar gentemot henne, gentemot mig själv. Mycket ilska och en del förakt, tyckt att jag varit svag och feg och dum.

Så när jag hörde den här sången så blev det så tydligt, den Ellen som liksom hamnade i skymundan när en annan tog över, som stilla höll sig bakom, som inte krävde någon uppmärksamhet. Nu kan jag se att hon var den riktigt starka, med ett leende som dolde smärtan, som Bette sjunger. 

   Och när jag hörde henne sjunga, ”did you ever know that you’re my hero”, så brast det och tårarna började rinna. Den Ellen som alltid funnits där, som levt igenom allt utan att ge upp, det är hon som gör att jag kan flyga nu, den som fortsatt vågat vara sårbar, den som fortsatt vara naivt tillitsfull och kärleksfull, även när det verkat så idiotiskt.

   Och jag vill att hon ska veta att jag vet sanningen nu, att jag ser allt som varit, vad hon gjort och att jag vet att jag inte skulle vara något utan henne. Att jag kan flyga nu på grund av henne och att jag vill att hon ska flyga. Och jag är inte arg längre, jag ser inte ner på henne, jag tackar för allt hon gjort och varit och jag ska vara snällare mot henne nu.

Så när jag nu idag upptäckte en blåsa under ena tånageln (Hur sjutton får man en sån??), så beslutade jag mig för att inte gå längre för dagen utan njuta av solen istället. Så här sitter jag nu på ett härligt albergue där jag delar rum med sju andra härliga tjejer. Livet är gott!  

Bette Midler – Wind Beneath My Wings