Som hönan samlar sina kycklingar under vingarna

"Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.  Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.  Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn."
   När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ”Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner." (Matteusevangeliet 23:37-24:2)

Jesus har på en åsna ridit in i Jerusalem. Han är drygt 30 år gammal och har i alla fall ägnat de senaste åren av sitt liv åt att vandra runt och predika och hjälpa människor. Han har redan förutsett att han i Jerusalem kommer att dömas till döden av översteprästerna och de skriftlärda, korsfästas, dö och sen uppstå.
   Väl i Jerusalem gick han till templet och fann att det hade blivit en marknadsplats och han välte omkull försäljarnas bord ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus! Men ni gör det till ett rövarnäste.” Han undervisade i templet, men Fariséerna kom och försökte sätta dit honom med olika frågor. ”Hycklare” utbrast han, ”varför vill ni sätta mig på prov?”
   Jesus verkade minst sagt less på de skriftlärda och fariséerna och han sa till folket ”Gör allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” ”Ve er skriftlärda och fariséer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in.”

Åh, vad jag tror han måste varit trött på människorna som har så svårt att förstå, men framförallt tror jag mest han var sorgsen över det. Sorgsen över hur vi behandlar varandra och oss själva. ”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”
   Fastän det är himmelriket han erbjuder, så vill inte människorna. För sån är visst människans väg, fastän himmelriket erbjuds oss, så är vi oftast inte redo. Vi tror inte riktigt på det, det verkar för bra för att vara sant. Inte förtjänar väl jag att bli omfamnad på det viset. Nej, det där verkar inte vettigt, vad är det för fantasier?
 
De skriftlärda och fariséerna får ofta symbolisera de mest trögfattade, de som står i vägen och bråkar med Jesus. Varför var det just så svårt för de skriftlärda att förstå? De som borde vara de som visste mest. Ja, det frågar vi oss ju fortfarande idag. Hur de klokaste av människor i vårt samhälle, kan ha så slutna hjärtan.
   Jag tror det är för att vårt intellekt ofta ställer sig i vägen för oss. Framförallt när det gäller frågor som rör själen och det gudomliga och evigheten. Det där som det inte riktigt går att sätta ord på eller riktigt förstå. Det där vi inte kan bevisa utan som kräver tro och tillit.

Och där de obevisbara delarna av livet inte riktigt får komma till tals, tror jag istället att rädslan har lätt att ta plats. Rädslan för det vi inte förstår. För det som är annorlunda. Och här kommer Jesus hela tiden och utmanar. 
   Han vill att vi ska välja kärleken även när det för intellektet verkar fullständigt idiotiskt. Han ber oss ha tillit och slänga oss ut i livet. Älska vår nästa, våra fiender och oss själva. Vända upp och ner på alla våra föreställningar om verkligheten, för att nå det verkligt verkliga. 
   
”Här kommer inte att lämnas sten på sten, allt ska brytas ner” säger han och jag tror han menar mer än templet. Jag tror han menar att allt det som är det jordiska, allt det som är jordbundet, som är kopplat till intellektet, till kroppen, våra föreställningar om livet, våra rädslor, våra begränsningar, MÅSTE brytas ner, för att vi ska nå det där himmelriket. 
   Därför händer det ofta något med människor efter kriser i livet. När allt vi litat till har smulats sönder, när vi brutits ner och inte orkar mer, när ångesten slitit oss mitt itu och vi ändå har överlevt. Då kan något annat bryta igenom våra försvar och förvandla livet.
   
Och i dessa tider, när hatet mot de andra fortsätter att döda, är det viktigt att komma ihåg att dessa skriftlärda finns inom alla kulturer och religioner och de finns också inom oss alla. Och vi behöver alla låta våra barriärer brytas ner. Våga mötas och våga älska och älskas, också av Gud. 
   
Och jag tycker det är tryggt att veta att alla får vi plats där under hönans vingar. Och alla är vi välkomna! Efterlängtade! Även de trögaste av oss!

Pulserandet

Det där pulserande i livet.
   Pulsen, hjärtslagen, blodets forsande.

Helt plötsligt återkommer det.
   Efter en lång period av besvärande stillhet.
   Inte lugn, utan mer tomhet.

Nästan så jag glömt hur det kändes.
   När kroppen börjar längta igen.
   Verkligen känns.

Jag tror det är det nya hemmet.
   Jag tror det är barnet som blivit äldre.
   Jag tror det är lite mer egentid.
   Jag tror det är det nya jobbet.
   Och jag tror det är känslan av att vi kan få börja på nytt!

Att äntligen är det dags att börja få njuta av livet!
   Tillsammans!
   Vi närmar oss mållinjen.
   Snart är det bara vi och vårt!

Tacksamheten

Jag tänker mer på tacksamheten.
   Och formulerandet.
   Att få formulera mig igen.
   Kring tro!

Att varje vecka få en eller flera bibeltexter att utgå ifrån och formulera något klokt utifrån.
   Att varje vecka få följa kyrkoårets rytm och fördjupa mig i en tanke om livet.
   Vilken ynnest.

Helt plötsligt tvingas jag att påminna mig om allt det kloka och djupa som jag vet och glömt och inte ännu kommit på.
   Och det är mycket!
   Och det öppnar en värld jag tappat bort.

Den värld där jag får söka djupt och komma på och minnas och känna och erfara och spritta till.
   Och låta orden flöda och tankarna.
   Och ibland, ibland, komma bortom orden och bara känna in.
   Känna ut.
   Känna hem.

Vad orden kan känna mig hem ibland!
   Till friden.
   Tillbaka till tilliten.

Och jag tackar igen.
   För livet.
   För barnet.
   För kärleken.
   För ömheten.
   För att jag kan känna ömheten.
   De små nyanserna.

För hemmet.
   För det vackra.
   För solen och färgerna.
   För den gula cykeln.
 
För jobbet.
   För tron.
   För möjligheten att tända ett ljus och att sjunga en psalm.
   För att få välja psalmer.
   Binda ihop en röd tråd.
   Gestalta.
   Levandegöra.

Också för mig.
   Kanske mest för mig.
   Börja leva igen på ett nytt sätt.

Borra in näsan i barnets hår.
   Se honom plira med ögonen.
   Hur han kittlar mig på halsen.
   Fnissar.
   Kiknar.
   Självklart kryper nära och gosar in sig.

Så självklart tar för sig av mig.
   Ännu utan begränsningar.
   Tillitsfullt.
   Smittsamt.

Vågar jag också?
   Med Gud?
   Modern?
 









Kanske.

Tack!

Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!” Då sade han till dem: ”Gå och visa upp er för prästerna!” Och medan de var på väg dit blev de rena. 
   En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ”Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?” Och han sade till mannen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”
(Luk 17:11-19 )

Man kan tänka sig att Jesus är arg när han säger det här ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”.
   Som om de är otacksamma och att Gud inte gillar det. 
   Eller så kan man tänka sig att han inte är arg alls, utan kanske låter lite förvånad ”Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?”.    

”Din tro har hjälpt dig” säger han till mannen. 
   Att tro på att Gud har hjälpt honom att bli frisk och att ta sig tiden att vara tacksam för det, hjälper mannen. 
   Själva tackandet hjälper mannen! 
   För det händer något gott med oss när vi visar vår tacksamhet. 
   Och framförallt tror jag, när vi känner den.    

Att vara tacksam är att lägga fokus på det vi fått i livet som är gott. 
   På att livet är gott! 
   Och att tillåta sig att känna en glädje för det. 
   Istället för att gå och tänka på det vi inte fått, eller det vi oroar oss för. 
   De tankarna brukar ju kunna slinka igenom i alla fall. 
   Men att försöka göra det till en vana att fokusera på tacksamheten, det kan förvandla livet.    

Sen kanske det är lätt att vara tacksam om man blivit botad från spetälska eller någon annan hemsk sjukdom, men för oss andra då, där såna stora mirakel kanske inte händer varje dag. 
   Då tror jag det handlar om en inställning till livet där man ser också de små miraklen! 
   Alla de här små vardagliga miraklen. 
   Och när man börjar tänka på det, så är de faktiskt ganska många.

Jag hade en period i livet när jag tackade för det mesta.
   Det kunde vara att jag var tvungen att springa för att hinna med bussen och sen precis hann, då brukade jag vända upp ansiktet och säga ”Tack!”.
   Men det kan också vara att vara tacksam för människorna man har runt omkring sig, att solen skiner, att det är så vackert omkring oss, att jag mår bra, att jag har ett hem, att jag har kläder att sätta på mig.
   
Men jag tror också på att tacka för det som är utmaningar i livet. 
   Att tacka för svårigheterna och vad de kan föra med sig. 
   Inte för att det på något sätt är finare, att det gör mig till en bättre människa om jag klarar av att se det så. 
   Utan för att det nog faktiskt kan göra mig lite, lite lyckligare.    

Om jag tänker att det jag drabbas av i livet inte är något slags straff eller universums orättvisa, kan jag istället låta mig själv växa av erfarenheterna. 
   För jag kan inte undvika det svåra i livet. 
   Det går inte för någon av oss. 
   Och bara för att jag försöker göra något bra av det, innebär inte det att jag önskade in det i mitt liv. 
   Det innebär bara att jag försöker leva det här livet så gott jag bara kan.     

Idag tackar vi också särskilt för det som jorden ger oss. 
   Hur ofta tänker vi på att vara tacksamma för vad vi har att äta? 
   Vi har en jord som förser oss med så mycket näringsrikt och smakrikt, men vi tar det nog oftast för givet. 
   Vi förväntar oss mycket, men ger inte alltid så mycket tillbaka. 
   
Och den här obalansen börjar visa sig. 
   Vår jord mår inte så bra. 
   Och ibland kan det vara svårt att veta hur vi ska kunna leva på ett gott sätt i relation till den här jorden. 
   
En bra start tror jag är att börja visa tacksamhet och inte bara ta allt vi har för givet. 
   Att tänka till en extra gång, hur påverkar mitt konsumerande jorden. 
   Var har min potatis odlats? 
   Har mina äpplen behövt fraktas över halva jorden för att jag ska kunna få äta dem? 
   Hur har det påverkat jorden?   

Inte heller här tänker jag att Jesus är arg på oss och tycker att vi är otacksamma, men kanske är han också här lite förvånad. 
   Att vi fortfarande inte lever i större harmoni med livet, varandra och vår jord. 
   Så låt oss ta idag som en bra dag att börja! 
   Låt oss i tacksamhet möta varandra och den här vackra dagen.

Jag har Gud!

Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. 
   Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. 
   Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. 
   Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.
   (Psaltaren kapitel 73, vers 23 - 26)

Det här är en text som jag ibland använder på begravningar. 
   Kanske särskilt i de fall där den som dött har haft en kropp som brutits ner. 
   Som varit frustrerad över begränsningarna, över att inte kunna leva livet fullt ut. 
   Men som nu fått frid, fått slippa begränsningarna. 
   Jag hoppas det kan ge de anhöriga en bild av hur deras älskade nu är i en annan skepnad. 
   Fri och på väg där på härlighetens väg. 

När livet blir stressigt och fyllt av måsten tappar jag ofta kontakten med Gud. 
   Jag släpper den där handen. 
   Vilket ju är galet, för det är ju då jag behöver den som bäst. 

Men jag tror det är så vi fungerar ofta. 
   Vi tappar kontakten inåt när det är för mycket runt omkring. 
   Och då tappar vi även kontakten med det gudomliga inom oss. 
   
Och så försöker vi lösa allt enbart med våra jordiska jag. 
   Och så hastar vi vidare och vidare och vidare.
   Och missar att den där handen finns där utsträckt, hela tiden.
   Det är bara att ta den.

Och då!
   Då är vi där!
   Nu!
   Vi behöver inte vänta tills det här livet är över.
   Tills vi inte längre har den här jordiska kroppen.

Vi kan vandra där med Gud på härlighetens väg nu!
   Idag!
   Andas ut, ta ett djupt andetag!
   Känn in, lyssna!
   Ta handen och följ med.
   
Ibland tror jag att vi inte gör det för att vi har glömt bort att möjligheten finns. 
   Men ibland tror jag också att vi är för rädda för vad det skulle innebära. 
   Vad Gud skulle kräva av mig. 
   Vad jag skulle behöva avstå. 
   

Men då glömmer vi bort att vad Guds vilja framförallt är för mig, är kärlek. 

Frid, harmoni, lycka, kärlek. 
   Utan den där rädslan. 
   Rädslan för att vara ensamma, för att inte duga, räcka till, hinna, ha nog, bli av med, inte få. 
   Jag önskar att jag istället kunde tänka, ”Jag har Gud!”, och slappna av lite.

Nygammalt

Varit hemma med sjukt barn idag.
   Lite feber, men mycket energi i vågor, för att sen mest vilja sitta och amma framför Pippi.
   Själv är jag inte helt frisk heller, men mest en envis förkylning som inte släpper helt.
   Förmodligen för att jag pressat mig själv lite för hårt på senaste tiden.

Förskoleinskolning, flytt, nytt jobb, ovanligt intensiv jobbvecka, förberedelse av huset för försäljning.
 
Jag antar att skuldkänslorna över att vara ifrån mitt barn kommer släppa.
   Tids nog.
   Men det är en omställning.
   Stressen ligger som inplanterad.
   Så fort jag är ifrån honom känner jag att jag måste skynda mig, för snart kanske jag måste hämta honom.

Jag har flyttat in i lägenheten, men inte kunnat ta det steget vidare än.
   Måla, sätta upp tapeter, köpa nya möbler, konst.
   Saker är på plats, men fortfarande känns det temporärt.
   Först måste huset säljas.
 
Vi röjer i trädgården, målar, slipar, rengör, möblerar, stylar.
   Med stor önskan om att få det klart snabbt, så att vi kan få börja vårt nya liv!
 
Vi gläntar på dörren.
 
Tar en söndagspromenad på stan tillsammans, som om vi hade tid till det på riktigt.
   Favoritmarkerar möbler på Bukowskis onlineauktion, för att sen se dem köpas av någon annan.
   Tar nya elcykeln till jobbet, stannar längs landsvägen, tittar ut över fälten och andas in vidderna.
 
Lever ibland i längtan, men lyckas också ibland stanna upp och vara i det nya.
   Som om livet faktiskt har förändrats.
   För egentligen är det ju helt nytt och fortsätter att förändras varje dag.
   Imorgon kan till exempel bli den första dagen någonsin som jag vabbar.
   Bara en sån sak.