Tecken

När man vandrar ser man många tecken. Man får budskap och vägledning. Människor säger saker som blir tydliga svar på det man går och grubblar på, kanske får du något av någon eller så ser du något skrivet längs vägen. Naturen ger dig också tecken, genom fåglar, stenar i form av hjärtan, pinnar i form av kors eller regnbågar när du särskilt behöver dem, en vattenkälla att sitta och äta frukost vid när du upplever en känslomässig torka.
   Att leva sitt liv med tecken på en längre vandring är enkelt, alla gör det och alla tror på det. Du är inte konstig. Att fortsätta göra det när man kommer hem är svårare.

Igår fick jag en liten lapp av min mormor, den är från hennes mamma som också hette Ellen, som jag. Ett bibelord för vägen, "Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom." Eller som det står i den nya översättningen, "Lägg ditt liv i Herrens hand. Lita på honom, han kommer att handla."
   Ja, jag ser det som ett tecken. Jag befaller min väg åt Gud, jag lägger mitt liv i Guds hand, jag litar på att Gud bär mig och leder mig, jag litar på att Gud handlar genom de människor jag möter, genom naturen och genom mig för andra.
   Så i morse när jag gick genom hallen såg jag att ett kort ramlat ner från min ikonvägg, en 3D-bild av Jesus. Kanske vill den följa med tänker jag, som en påminnelse om det brinnande hjärtat, om hans brinnande hjärta. Hjärtat som brinner för mig och som låter mig brinna för andra. Kärlekens kraftfulla budskap.

Så det blir det budskap jag tar med mig: 

Befall din väg åt kärleken och förtrösta på kärleken!