Communion

I morse gick jag och tänkte på varför jag tyckte det var så olidligt på slutet igår. Den där känslan av panik, att jag bara inte orkade mer. Sådär så att jag bara ville gråta, och ändå vandrade jag vidare. Jag undrade varför jag kände så, vad det var upplevelsen ville säga mig.
   Och så kände jag igen den. Från när jag är alldeles för duktig på att stoppa undan saker, tills det bara inte fungerar mer. Tills jag känner att nu vill jag inte mer, nu kan jag inte mer, nu orkar jag inte mer. Och jag tänker på hur kroppen skriker till mig med blåsor, konstiga smärtor, en förkylning jag haft i några dagar nu, munsår, till och med en finne på hakan, den skriker att du måste sätta stopp för det nu.
   Sluta vara så stark jämt, sluta vara så duktig jämt, sluta se allt jobbigt som en utmärkt möjlighet att utvecklas. Släpp taget. Bryt ihop. Var besvärlig. Låt någon annan ta hand om det en stund.

Så jag släppte taget och tårarna rann, jag gav mig själv tillåtelse att inte alltid vara duktig och stark. Att ibland få vara liten och svag, luta mig mot andra.

Jag visste att jag skulle komma till Irache tidigt på morgonen, där har de en vinkran där man kan få gratis vin. Jag började tänka nattvard, eller mer kanske communion, gemenskap. Jag gick fram till kranen och vred om, ner i mitt snäckskal droppade fem droppar, sen var det slut. De som kom efter fick gå tomhänta därifrån.
   Jag gick och satte mig på en bänk i morgonsolen, med vinet och med ett litet bröd. Bredvid mig på bänken satt Jesus, vandraren med sina dammiga sandaler, han som alltid går stillsamt bredvid mig. Inga instiftelseord, inget offer, bara gemenskap. Du i Mig, Jag i Dig.

Lite senare kom jag till kyrkan i Monjardin. Jag brukar inte gå in i kyrkor jag bara går förbi, men den här kände jag mig dragen in i. Jag tog av mig ryggsäcken och satte mig längst fram, lät tårarna rinna. En äldre man var där inne, han visade mig var man kunde tända ljus och visade mig stolt deras silverkors som var över tusen år gammalt. Han tog mina händer och tittade på mig och sa att han tyckte att jag var en så vacker kvinna.
   Där stod jag svettig med tårar i ögonfransarna och röda kinder från solen. Vi stod så ett tag, så kysste han mig på båda kinderna. Han berättade att akustiken i kyrkan är väldigt fin och sen lämnade han mig ensam, stängde dörren efter sig.
   Så jag började sjunga, Jag är livets bröd och Må din väg gå dig till mötes. Sen kom det in andra pilgrimer tillsammans med mannen. Jag tog på mig ryggsäcken och gick strålande fram till honom och sa "Ja, det är verkligen fin akustik här inne" och kysste honom på båda kinderna. Så gick jag vidare, buren som alltid, även om jag ibland glömmer bort det.