onsdag 26 februari 2020

Askonsdag

De sade till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör också fariseernas, men dina, de äter och dricker.” Jesus svarade: ”Inte kan ni väl få bröllopsgästerna att fasta så länge brudgummen är hos dem? Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.” Han gav dem också en liknelse: ”Ingen river ut en bit ur ett nytt plagg och sätter den på ett gammalt. För dels rivs då det nya sönder, och dels passar inte lappen från det nya på det gamla. Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då sprängs säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda. Nej, nytt vin skall hällas i nya säckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre.” (Luk 5:33-39)

Ibland får vi för oss att vi är som det trasiga plagget som behöver lagas. 
   Att vi kommer till kyrkan för att vi är trasiga människor. 
   Att det är det vi ska förstå, vår trasighet. 
   Men jag tror inte att vi är så trasiga, någon av oss. 
   Jag tror att vi är strålande! 

Strålande själar som göms där under lager efter lager av krav och oläkta sår och skuld och skam och rädslor och besvikelser. 
   Vi må vara krackelerade och lappade i oändlighet. 
   I våra försök att duga och passa in och ta oss fram i livet. 
   Men det är bara i ytterlagren. 

Det vi har glömt bort, är att där innanför, finns en strålande själ som är alldeles fullkomlig. 
   Som lever i en nära relation till det gudomliga. 


Påsken är för mig en tid att påminnas om det.
   Att påminnas om hur döden och uppståndelsen alltid är verksamma i våra liv. 
   Och fastetiden.
   Vandringen fram mot korset och ljuset i tunneln. 
   Är en möjlighet att fördjupa sig lite mer i vilka de här lagren är som både skyddar och hindrar oss från att nå in till vår kärna, men också ut till andra människor. 
   Och kanske börja plocka ner dem och släppa fram det där ljuset som finns där inne i oss.

Lärjungarna hade Jesus med sig. 
   De levde med den evige Kristus bland sig. 
   Uppenbarelsen av det gudomliga, även om de nog inte alltid klarade av att uppfatta det. 
   Men han var där och kunde påminna dem, hjälpa till att öppna dem, stötta, ifrågasätta, problematisera och förenkla. 
   Hjälpa dem att uppleva både sin djupa mänsklighet och sin egen gudomlighet i hans spegling. 

Och som Jesus påpekade, är det såklart betydligt enklare med den här relationen när han går bredvid en i fysisk person. 
   Så även lärjungarna, behövde nog jobba på sin relation med det gudomliga när Jesus var borta. 


Man ska inte fasta för att man borde, utan för att man behöver! 
   Så fort det religiösa blir ett tvång, tror jag det förlorar sin kraft. 
   Fastan är en möjlighet, ett erbjudande, ett förslag från någon som upplevt fastan som välgörande i den andliga processen. 
   Den mäter inte din religiositet. 
   Den är inte ett test på om du har god karaktär. 
   Den är inte menad att visa att du är duktig. 

Den är menad att öka kontakten med det gudomliga och med ditt eget inre. 
   Om den vägen känns bra för dig. 
   Om det känns rätt för dig, kan du välja att fasta under den här tiden. 
   Att ändra något i din vardag som för dig närmare Gud och dig själv. 
   Vad det nu kan vara i just ditt liv. 

Det är lätt att fastna i sina mönster. 
   Att tycka det är ganska skönt och bekvämt där innanför skyddsmurarna man mödosamt byggt upp. 
   Det kan vara smärtsamt och förvirrande att plocka ner dem. 
   Att blotta sitt hjärta, sitt jag, sin längtan, sin strålglans. 
   Men det är då han säger:
   ”Jag är med dig, jag vandrar här på samma väg som du. 
   Mot korset, mot ljuset! 
   Vi går tillsammans!” 

Och när man väl nått dit in. 
   När man väl upplever enheten, upplevelsen av uppståndelsens förvandlande kraft, då tror jag det är svårt att gå tillbaka till att inte veta. 
   Då har man liksom skiftat verklighet och Kristus lever i en. 
   Då går det inte längre att gömma den där strålande själen. 

Och då tror jag inte att det är lika läskigt längre. 
   För allt det som skrämmer oss nu, allt det vi oroar oss för och måste skydda oss från, jag tror det är icke-frågor när man lever i den verkligheten. 

Jag har inte hittat dit än, men ibland tror jag att jag gläntar på dörren. 
   Och jag är lite nyfiken på vad den här fastetiden har att ge. 
   Jag är lite nyfiken på vem som gömmer sig där inne i mig. 
   Och vad som skulle hända om hon fick ta plats mer här ute på utsidan också. 

Så kanske kan vi gå tillsammans.
   Kanske kan vi hjälpas åt att se inåt, också i varandra. 
   Söka efter det där strålande ljuset. 
   Kristus som lever i oss alla.



Kom ihåg, o levande själ, att din fysiska människa är stoft och åter skall bli till stoft.

söndag 23 februari 2020

Nylivsdrömstider

Födelsedagstider

                  Nymånetider

                                                   Nylivsdrömstider
 
Tro

                          Liv

                                                                                                                      Närvaro

          Närhet
                                     
                                                               Delad verklighet

                                                                                                         Längtan

                                          Hopp

                                                                                                                                                  Glöd

                                                                                                                                  Blickar

                                                                        Beröring

                Rörelse

                                                          Kreativitet

                                                                                              Omsorg

Kärlek

                                  Transcendens

                                                                                                                 Tillit

         Mod

                                                                     Gud          

                                                                                                                                         Centrum

                  Uppståndelse

                                                                                Färger

                                                  Energi

                                                                                                      Ljus
                         
                            Skönhet

  Balans

                                                                                                                                          Attraktion

                                                           Harmoni

                                                                                                                         Levande

                            Varande

                                                                           Omslutande

        Älskande

                                                                                                  Lycklig

                                            Fridfull

                                                                                                                                     Badande

                Flygande

                                                                  Rusande

                                                                                                             Stillhet

                            Lekfull

                                                                                  Hoppfull

                                                                                                                                           Frid

                                                           Älskad

                                                   Känsla

  Hälsa

                                                                                                       Kroppslighet

                                   Ande

                                                                                                                       Lust

                                                                     Helighet

                                                                                                                                            Är

                Drömmar

                                           Vilja

                                                                                        Överflöd

                                                                 Hem

                                                                                                                  Ro

                                    Flöde

       Extas
                                       
                                                  Strålglans

                                                                                                                             Vänskap

                         Mening

                                                                              Betydelsefullt

                                                                                                                   Välmående

              Blomstrande

                                                              Kraftfullt

                                                                                                                                     Tjänande

Utvecklande

                                       Utvidgande

                                                                                                 Älskat barn

                     Partner

                                                                        Vi

                        Förälskad

      Vila

                                                                                                                          Människor
                              Växande

                                                        Natur

                                                                                        Grönska

        Himmelrike

                                                               Under

                                                                                                                                          Magiskt

                                            Öppet

                                                                                                            Enhet 

                         Själsligt

                                    Gudomligt

                                       

torsdag 13 februari 2020

I Begynnelsen


I begynnelsen vandrade vi över de stjärnbeströdda himlavalven.
Lekte oss fram mellan färg, form och ljus. 

Visst hade vi funnits långt innan dess, alltid.
Men låt oss kalla det begynnelsen, för det var början på något. 
För oss, för ett vi, för ett ett, för ett allt.
Början på en längtan efter något. 
Fortfarande inte riktigt formulerat.


"Är det form kanske?"
Funderade Längtan och svepte frånvarande med sina fladdrande vingar. 
"Eller former, flera stycken, relationer." 
Tankarna blåstes fram som såpbubblor som hen slungade ut i mörkret. 
 "Relationer med känslor, känslor, känslor. 
Levande liv. 
Levande lekande liv. 
I relation till." 


Längtan snurrade ett varv, skvätte stjärnor omkring sig när hen tog fart och virvlade sig vidare i en spiral inåt för att slutligen släppa taget och låta sig slungas ut, ut.
"Ja, i relation till, vill jag vara."
Hen tittade på sina spridda atomer. 
"Fortfarande ett. 
Fortfarande allt. 
Hur blir jag flera? 
Hur blir jag något som inte är jag?"


"Det kräver att jag glömmer", insåg Längtan.  
"Minns jag att jag är ett, så går det inte. 
Så jag måste glömma, glömma allt detta."

Och i samma sekund visste hen att det var värt det. 
Att det var dags.
Att det måste ske för Längtan var så stark.
Längtan efter mötet.


Och någonstans började det pyra och bubbla. 
Och energin samlades och från alla håll strömmade stjärnor och himlakroppar till för att bidra med sin energi, för i allt fanns Längtan.
Och ett glödande klot bildades och det växte och växte i bröstet på Längtan och det kändes som hen skulle spricka.


Men mer visste hen, mer måste till. 
Tills det var så olidligt mycket av allt att det inte gick att hålla ihop längre. 
Och trycket ökade och energin strömmade mot kärnan i en rasande fart. 
"Snart, snart, snart."
Och det dånade och allt vibrerade och hen kände att Längtan började bli ohållbar.
"Men Längtan efter vad?"
Längtan började behöva en annan att riktas mot.
"Vem, vem, vem?"

Och så brast allt.


Ljuset splittrade allt och slungade allt ut igen. 
Slungade allt bort och ut och åt olika håll.
Överallt Längtan sökandes riktning.










 Splittring, glömska, förvirring, "Vem är jag?"

söndag 2 februari 2020

Ljuset

Vi pratar ofta om det där ljuset i mörkret. 
   Det är nog en av de vanligaste symbolerna vi pratar om i kyrkan, ljuset. 
   Som lyser i mörkret, som mörkret inte har övervunnit. 
   Ljuset som är Kristus, Herren. 
   Som även när vi sitter i mörkret och inte hittar ut, hittar oss. 

Men vad betyder det då? 
   Vi säger det om och om igen som om det är en sanning, men vad betyder det? 
   Hur fungerar det? 
   När jag är där i mörkret i mitt liv, på vilket sätt är Kristus ljuset som lyser upp mitt liv igen? 

Jag har sett honom en gång, som ett bokstavligt ljus i mörkret. 
   Det är nästan 20 år sen.
   Jag var utbränd och sjukskriven och brukade gå till en församling i Malmö där de hade en stilla dag som jag var med på. 

När dagen var slut ville jag inte gå hem. 
   Jag ville inte gå ut genom dörrarna, ut från gemenskapen, ut i kylan. 
   Jag ville stanna där inne i den omslutande värmen. 
   Men jag var ju tvungen att gå hem. 

Jag bodde själv och när jag kom hem så satte jag mig i mörkret i duschen. 
   Bara känslan av varmt vatten som forsade över mig i ett badrum utan fönster som därför blev helt kolsvart. 
   Så såg jag framför mig som små vita vingar som fladdrade. 
   Jag tänkte att nu får jag en hjärnblödning eller nåt. 

Jag tittade bort och tittade tillbaka och de var kvar. 
   Så bildades i mitten ett starkare vitt ljus som blev ett kors där Jesus hängde. 
   Hans huvud var nedböjt, men så sakta, reste han det upp och tittade mig rakt i ögonen. 
   Sen lättade han från korset och upplöstes i luften ovanför. 
   Vingarna fladdrade runt igen ett tag tills de försvann och det blev mörkt igen.

Jag hade tagit kontakt med församlingen för att jag funderade över det här med uppståndelsen. 
   Om jag måste tro på att Jesus verkligen uppstod för att kunna kalla mig kristen. 
   De präster jag samtalade med sa nej, det går att tro på den symboliskt också. 
   Och här fick jag liksom mitt svar på den frågan. 
   
Min upplevelse av det jag såg och kände, var att det inte spelade någon roll. 
   Det enda viktiga var upplevelsen av uppståndelsen. 
   Av ljuset som lös där i mörkret och att Jesus lämnade korset och upplöstes. 

Gjorde den här upplevelsen något för min utbrändhet? 
   Nej det tror jag inte, jag var sjukskriven i ett par år till efter det faktiskt. 
   Gjorde den att jag fick hopp om livet igen? 
   Nja, det hade jag nog redan innan. 

Men det är klart att det kändes betydelsefullt. 
   Att det gav mig en upplevelse av att en dimension till var aktiv i mitt liv. 
   Att det fanns ”någon” eller något i mig, som ville ge mig en upplevelse av det gudomliga och någon slags symbolisk upplevelse av uppståndelsen. 

Jag har alltid haft en tro på Gud, så det var inte så att upplevelsen gav mig en. 
   Men jag bär med mig upplevelsen som något slags bevis på att det här gudomliga också kan bryta igenom den här barriären vi har mellan det vi kan ta på och det vi inte kan. 
   Det som vi kan se och det som vi inte kan se.
   Det som vi kan bevisa och det som vi inte kan bevisa. 
   
För mig var det ett bevis på det transcendentala och att det också innefattade mitt liv. 
   Att jag har tillgång till det gudomliga och att vad som helst kan hända. 
   En händelse i livet som visar på att det finns öppningar mellan de här verkligheterna. 

Någon annan kanske skulle beskriva det som önsketänkande eller fantasier eller nåt sånt. 
   Ja, kanske var det det, men då tänker jag också att det inte spelar så stor roll. 
   För det som spelar roll är ju min upplevelse av det och att det gav mig något positivt i livet. 

Måste man då få konkreta uppenbarelser av Kristus som ljuset i mörkret för att tro. 
   Nej, men man kanske inte ska stänga sig för möjligheten heller. 


Vi kan prata om ljuset i mörkret och vi kanske till och med upplever det, men i andra fall kanske vi inte gör det. 
   I andra fall kanske vi inte alls får en vision när vi är utbrända. 
   Och uppenbarligen är det många, många människor som inte orkar eller kan ta sig ur mörkret och till och med väljer att avsluta sina liv.
   Det är inte alltid så lätt att se det där ljuset och att vi pratar om det som så självklart gör det nödvändigtvis inte lättare. 
   Ibland kan det säkert göra det svårare, varför ser jag det inte? 

Man skulle kunna tro att en sån upplevelse som jag hade skulle göra mig immun mot nedstämdhet och mörker, men det gör det ju inte heller. 
   Att jag minns att jag upplevt nåt sånt gör ju ingen skillnad när jag är där på botten. 
   Så ljusets kraft är något annat. 


Att jag inte ville gå från kyrkan handlade ju om att få vara i ett sammanhang där jag inte kände mig så ensam. 
   Liksom människor möttes tillsammans med apostlarna för att be, dela en måltid och helt enkelt dela liv med varandra, så betyder ju våra rum för gemenskap något. 
   Våra relationer, att vi verkligen ser varandra, möts, delar bröd med varandra, det betyder något. 
   Det borde betyda något. 


Hanna och Symeon tjänade Gud dag och natt. 
   Gamla var de och äntligen fick de det möte de längtat så efter. 
   Det måste funnits en stark tro hos dem, som gjorde att de återkom, dag efter dag till templet. 

Och upplevelsen av det lilla barnet, kanske gav dem den frid de längtat efter. 
   Men även innan dess tror jag de upplevde en mening i sina liv. 
   Gemenskapen, upplevelserna, delandet, tron. 
   Jag tror de upplevde Kristus även innan det mänskliga mötet med Jesusbarnet skedde. 


Kristus finns här, oavsett om vi ser honom eller inte. 
   Han finns i ögonen på människorna du möter, han finns i händerna som sträcks ut för att hjälpa, han finns i ljusen som tänds, i orden av tröst och upprättelse, i kramen. 
   Är vi öppna för det, kan han finnas överallt! 
   Och det viktigaste kanske är att förstå att han framförallt kan finnas i dig och i mig när vi möter andra människor. 


När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.  När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom. (Luk 2:22-40)
Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Alla människor bävade: många under och tecken gjordes genom apostlarna. De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. (Apg 2:42-46)

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. (Mika 7:7-8)

söndag 26 januari 2020

Profetiskt uppdrag

Jag fick vara en av sex inledningstalare på en ekumenisk träff med Lunds kristna råd. 
   Där uppgiften var att beskriva vad jag och vi i vår församling/tradition uppfattar som angeläget kring kyrkans och den kristnes profetiska uppdrag.
   Det här var mitt tal.

Svenska kyrkan har ju en historia som statskyrka. 
   Och vi har också ett arv av att tänka att vi ska vara en folkkyrka, som på något sätt finns till för alla, kan nås av alla och ”ägs” av alla.
   Troende som icke-troende, vilket ju är lite speciellt för ett religiöst samfund. 

Även om vi idag inte längre är en statskyrka, lever vi fortfarande med upplevelsen av att vara traditionsbärare i vårt samhälle. 
   Många icke-troende kommer fortfarande till oss för dop, vigslar och begravningar och våra kyrkor blir ofta mötesplatser vid stora kriser i samhället. 
   Och ibland kan jag i alla fall undra om vi är mer av en svensk traditions- och kulturbärare, snarare än Kristi kropp i världen. 

Men kanske har vi också en möjlighet här, kanske kan vi lära oss något av folkkyrkotanken. 
   Vill vi fortsätta verka i den traditionen, så handlar det till exempel om gemenskap, att se till alla människor som lever och rör sig inom våra församlingars gränser. 
   Att skapa mötesplatser och predika enhet, helande och respekt för varandras olikheter. 
   En spännande och viktig uppgift i vårt mångkulturella samhälle. 

Våra kyrkorum har också en tradition av att locka människor till stillheten. 
   När vi bombarderas med information och åsikter om hur vi bör vara, vad vi ska välja, vad vi ska köpa och hur vi ska se ut, tror jag att vår uppgift som kristna handlar om att visa på en annan verklighet. 
   Vara en röst i samhället som sätter den inre människan främst, som lyfter fram anden och själen.
   Som låter människan ha sitt djupaste värde i att helt enkelt vara och inte i hur mycket vi producerar eller konsumerar. 
   Och som uppmuntrar till att lyssna inåt efter den egna sanningen och att lyssna efter Guds röst. 

När många människor upplever en tomhet och en avsaknad av mening kan vi vara de som visar på vikten av helighet och mystik. 
   Av att inte behöva veta allt. 
   Av lekfullhet och naivitet. 
   Av att tro gott om människor och att våga trotsa rädslor och leva lite mer i tillit. 

Tillit till att Gud verkar i allas våra liv och att vi alla är skapade till Guds avbilder. 
   Att varje människa i sin kärna har ett brinnande ljus av det gudomliga. 
   Låt oss vara de som söker efter och relaterar till ljusen i de människor vi möter. 
   Och envist står fast vid att det där ljuset finns där inne i alla och är värt att söka efter. 

Att vara profetisk tror jag handlar om att vara en kraft i världen som försöker tolka in Guds vilja för oss i våra vardagliga och samhälleliga liv. 
   Som värnar vår skapelse, reagerar över orättvisor, när människovärdet förminskas, men som inte stannar vid att vara upprörda, utan visar på ett annat sätt att vara. 
   Hur vi lever de här värdena som vi tror är så viktiga. 

Som inte stänger in det gudomliga ljuset, utan låter det stråla, som försöker leva i sanningen så gott det går och som lever ut hoppet, kärleken och nåden både mot oss själva och varandra. 
   Och det här tror jag kommer så mycket lättare, när vi själva lever mer i samklang med vår inre sanning, med en närvaro i vår själ. 

Och tillbaka till folkkyrkotanken. 
   Jag läste i en text nyligen, men kan tyvärr inte komma ihåg var eller vem som sa det, att det viktiga är inte om de vi möter är kristna utan att vi är kristna. 
   Vi är inte kallade att hjälpa, se, upprätta, bjuda in bara de som delar vår tro. 
   Vi är kallade att strunta i vad de tror och hur de lever och bara vara människor mot varandra. 
   De slags människor som Jesus försöker lära oss att vara. 

Att följa Jesus, är kanske helt enkelt att vara den som visar på livet. 
   Som alltid visar på livet. 
   Som i alla sammanhang kan fråga, vad är gott för själen i den här stunden? 
   Vad öppnar upp för ljuset i det här sammanhanget? 
   Och sen göra det! 


Bön
Gud, hjälp oss att öppna våra hjärtan för varandra och den värld vi lever i. 
   Hjälp oss att vila i vår egen skörhet och sårbarhet och att förstå att vi är burna och älskade även när vi inte själva orkar tro det. 

Gud, hjälp oss att lysa ditt sanningens ljus, där det finns mörker. 
   Gör oss lite mindre tvärsäkra och lite mer öppna för att lyssna och försöka förstå varandra. 
   Förstå också att du verkar överallt, även där vi inte kan se det.

Gud, hjälp oss att vårda heligheten och lämna plats för mystiken. 
   Ge oss mod, uthållighet, nyfikenhet och medmänsklig värme så vi kan leva vår tro och fortsätta sprida ditt rike här på jorden. 
Amen

lördag 11 januari 2020

De nästa 10

100110 stod jag i Storkyrkan i Stockholm och prästvigdes.
   Det är 10 år sen nu! 
   Redan innan jag vigdes, visste jag att om jag någonsin hamnar i konflikt mellan vad jag upplever att Gud vill och vad kyrkan vill, så är det Gud som är min chef.
   Och konstigt hade det väl varit annars, tänker jag.
   Eftersom kyrkan är vår mänskliga konstruktion, i något slags försök att samla människor som tror ungefär likadant om den här Gud.

En mötesplats där vi får be och söka och mötas och vara och falla isär och läkas ihop. 
   I bästa fall.

Foto: Lasse Lychnell

Jag har många gånger under åren känt frustration över kyrkan som institution, men aldrig tvivlat på mitt kall.
   Jag har dock insett att det i princip är omöjligt, i alla fall för mig, att följa mina löften fullt ut.
   De går nämligen inte ihop.

Och jag lever ibland med känslan att jag fegar.
   Jag har tänjt gränserna där jag tyckt det passat, men inte på allvar tagit steget fullt ut.
   Inte på allvar alltid stått upp för den här Gud, som var den som kallade mig redan när jag var liten.
   Som är den som gett mig mina gåvor.
   Som gett mig en plattform att verka på. 
   Och ändå tvekar jag.
   Ändå håller jag tillbaka.

Och jag längtar.


Efter en kyrka med människor som lever sin tro och låter Gud verka i världen. 
   En kyrka som låter Anden verka och Kristus drabba oss. 
   Och jag har funderat mycket över den kyrka vi skapat.
   Om vi verkligen tar vårt uppdrag på allvar eller om vi tappat bort oss någonstans längs vägen.
   "Kyrkan är Guds folk, Kristi kropp, ett tempel av levande stenar, där Kristus är hörnstenen."
   Står det i inledningen till löftena i prästvigningens ordning. 
   
Foto: Anna littmarck

Att vi inte klarar av att vara Kristi kropp fullt ut, är ju fullkompligt rimligt. 
   Men jag undrar ibland om vi ens försöker. 
   Eller om vi hittat en bekväm lagomnivå för vad vi tycker vi kan begäras göra och vara. 
   Men vågar vi påstå att vi är Kristi levande kropp? 

Den där kroppen som ska finnas kvar här i världen, efter att någon (Gud) älskat, lidit, dött och uppstått för att visa oss vad livet verkligen handlar om. 
   Förkroppsligande sanningen och ljuset och nådens kärlek. 
   Lever vi det eller har vi fastnat i organisation, administration och statistik?
   Och visst behöver vi förhålla oss till alla de här världsliga förutsättningarna och omständigheterna, men som kyrka tänker jag ju också att vi ska vara förebilder i att INTE fastna i sånt. 


Ibland bränner det till. 
   Ibland öppnar vi upp våra kyrkor för frusna människor som får sova i dem. 
   Ibland driver vi frågor i vårt samhälle som faktiskt gör skillnad.
   Ibland når vi människor som faktiskt upplever befrielsens Gud genom oss. 
   Ibland.

Men hur ofta är vi inte en ganska snäll och bekväm kyrka med vacker musik?
   Och jag raljerar, jag vet. 
   Det görs väldigt mycket gott i våra församlingar.
   Men i det stora hela. 
   Jag saknar, i det stora hela. 

Och jag blir lite sorgsen ibland när jag känner att kyrkan inte är den som uppmuntrar mig att våga leva ut Gud fullt ut, kyrkan är snarare den som gör mig orolig att göra fel. 
   Och jag undrar, om jag nu ska "förverkliga min kallelse med Kristus som förebild", vilket jag sagt Ja till i mina prästvigningslöften, kan jag göra det och samtidigt "följa vår kyrkas ordning”, som det står i samma fråga?

I olika tider i vår kyrkas historia har beslut tagits om vilken gemensam väg vi ska gå. 
   Detta påverkar vilka ord, ramar och ordningar vi använder oss av. 
   De definierar vår Svenska kyrka och den kristendom vi bekänner oss till. 

Foto: Kristina Strand Larsson

På vägen har vi valt bort en massa!
   Om man nu till exempel skulle hitta en fortsättning på bönen Vår Fader i Vatikanens hemliga arkiv, som handlar om Moder Jord, borde vi inte se till att använda den? 
   Om man vill bort från den patriarkala dominansen i kyrkan, borde man inte alltid ha alternativ till de manliga benämningarna på Gud i handboken? 
   Och det kan verka vara småsaker, men det spelar roll att det gudomligt kvinnliga inte har någon naturlig plats i vår religion! 
   Och det är bara ett av de områden där jag saknar.

Jag har sagt Ja till att ”vara präst och utöva detta så, att Guds vilja blir förverkligad i världen”.
   Oj, vad jag tror att Gud vill mer för oss och med oss! 
    För Gud är ju så mycket större och våra försöka att boxa in Gud och oss själva, tror jag mest hindrar Anden från att verka. 

Men kanske har jag också underskattat kyrkan. 
   Jag hoppas det.
   Kanske är den mer förändringsbenägen än jag tror.
   Kanske är den mer genomsyrad av Anden än jag ser. 
   Kanske är det bara jag som inte vågat tro på kyrkan. 
   Inte litat till att mitt Ja, var precis det Ja som det skulle vara, mitt i den ständigt pågående, kanske ändå väldigt livgivande konflikten i mitt inre.

Så jag ser med nyfikenhet fram emot de nästa 10 åren. 
   Hur Gud vill använda mig då! 
   Och jag vilar i några ord från bönen från vår vigning:
   
Foto: Christer Forsell

"Du utser bland oss tjänare åt ditt evangelium 
för att människor skall komma till tro, 
kyrkan förnyas och skapelsen återupprättas. 
Av dig tar vi emot dem som nu vigs till präster.

Ge dina präster uthållighet i försoningens tjänst. 
Gör dem lyhörda och hängivna. 
Ge dem frimodighet och kraft, 
det tålamod de behöver, 
och bevara dem i din närhet. 
Ge dem uppmuntran och glädje i arbetet. 
Låt dem fördjupas i tron, hoppet och kärleken."
Amen

Och jag fortsätter "sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett".