söndag 31 maj 2020

Törst

När jag skulle cykla hem från jobbet härom dagen, så stannade jag vid en affär för att handla lite mat. 
   När jag kom ut, satt det en kvinna med en rullator utanför på en bänk. 
   Hon hade fulla matkassar på rullatorn och frågade mig åt vilket håll jag skulle gå. 
   Jag pekade åt hållet dit jag skulle cykla, och hon skulle åt andra hållet. 

”Vad synd" sa hon.
   ”Jag känner mig inte riktigt säker och skulle bara vilja få lite sällskap på vägen”. 
   ”Men jag kan gå med dig”, sa jag och så gick vi. 
   Hon log och så sa hon när vi gick att hon hade bett till Gud om en ängel som kunde hjälpa henne ”och så kom det en präst!". 
   "Jag blir alldeles full i skratt”, skrockade hon. 
   ”Ja, ibland svarar Gud direkt!” sa jag glatt. 
   Och hon svarade att ”Det gör Gud alltid när jag ber!”.

Det här kunde ju vara en berättelse om bönesvar, men för mig var ju det här mötet något annat. 
   En påminnelse om att Gud verkar. 
   Att vi människor tillsammans kan uppleva Gud. 
   Och att jag kan få uppleva Gud genom en annan människas bön. 
   Inte bara genom en bön till Gud, utan till mig. 
   
En enkel fråga, kan du vandra med mig en bit. 
   Inte bära hennes kassar, bara vandra med en bit. 
   Hålla sällskap, skapa lite trygghet. 
   Och genom att vandra med henne en liten bit, fick jag en påminnelse om att Gud finns. 
   Här och nu. 

Vi behöver nog alla våra bekräftelser. 
   På just det sätt som vi är mottagliga för. 
   På vårt språk. 

Men jag tänker också på kvinnans svar till mig: 
   ”Gud svarar alltid när jag ber!” 
   Att det handlar om inställning och vad vi förväntar oss. 
   Att den som tror att Gud verkar nog ser Gud verka mer. 
   Jag är ju sån också, jag ser tecken överallt, får små hälsningar, bevis. 
   Men det innebär ju också att jag, liksom den här kvinnan, agerar som om Gud kan verka. 
   Hon satt inte bara där på bänken och väntade på att någon skulle komma och fråga henne om hon behövde något. 
   Hon frågade mig om hjälp när jag gick förbi. 

Och jag tänker att den där törsten som Jesus talar om, att han inte pratar om att släcka den. 
   Att man inte ska dricka det han erbjuder för att släcka sin törst. 
   Man dricker och dricker och dricker och fortsätter att vara törstig och fortsätter att vilja dricka och det i sin tur skapar flödet. 
   Att fortsätta törsta gör att jag fortsätter att söka Gud överallt och i mitt sökande skapar jag också plats för Gud att röra sig. 
   Mitt sökande efter Gud här och nu är ju en levande tro som också skapar liv omkring mig. 
   Och i mig. 

Berättar du om Gud? 
   Om hur du möter Gud? 
   Hur Gud verkar i ditt liv? 

Vi gör ju sällan det. 
   Såklart är det lättare för en främmande människa att säga något sånt när jag kommer med prästkragen på. 
   Men jag fick också känslan att hon kanske var någon som kunde säga något sånt till andra också.
   Eller inte. 
   Men ska det behövas en krage för att människor ska vilja nämna Gud? 

Och hur pratar vi om Gud, när vi nu gör det? 
   Pratar vi i språk som människor förstår? 
   Pratar vi med ord som betyder något? 
   Pratar vi opersonligt och i teologiska termer, liksom distanserat OM Gud? 
   Eller med inlevelse utifrån vår egen upplevelse! 
   LEVER Gud i våra ord? 

För att prata om Gud behöver ju faktiskt inte ens innefatta ordet Gud. 
   Men kanske borde vi berätta mer om hur vi upplever livet när Gud är närvarande i det. 
   På vilka sätt det gör livet bättre, eller i alla fall sannare och mer levande. 
   För mig blir det i alla fall det. 
   
Kanske förändrar det inte mycket av det konkreta i livet, men säkert förändrar det hur jag upplever livet. 
   Kanske handlar Guds närvaro inte främst om att förändra det som är. 
   Utan att förändra mig i mitt sätt att uppleva det som är.  

Och så från kvinnan jag mötte. 
   Genom mig och dig. 
   Blåser Anden vidare.
   Lyfter, stiger, fladdrar till bland löven. 
   Tar en snäv gir och slungas ner bland människor igen. 
   Blåser vidare och vidare.
   Skapar törst och skapar liv… 


När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” (Apg 2:1-11)

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad. (Joh 7:37-39)

torsdag 21 maj 2020

Varför står ni och ser mot himlen?

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” (Apg 1:6-11)


Jag har lärt mig någon gång att när man letar i minnet efter något, så vänder man ofta blicken nedåt.
   Medan om man söker efter en ny tanke, en ny förståelse, så vänder man omedvetet blicken uppåt. 
   Jag tänker på det när frågan kommer: 
   ”Varför står ni och ser mot himlen?” 

Jag tänker att de som står kvar på marken och tittar upp i skyn, undrar vad som ska komma. 
   Jag tror ju inte att det är många runt Jesus som egentligen förstod vad han menade. 
   Och kanske kan vi det inte än idag. 
   Kanske kan vi inte riktigt ta till oss hans ord och forma någon slags verklig sanning av dem. 
   Kanske kan vi bara möta orden med blicken vänd uppåt.
   Sökandes efter någon slags ny förståelse av livet. 


Jag tror de anade, liksom vi, att han kom med något nytt. 
   Och att för att förstå, måste vi vara villiga att helt vända upp och ner på vårt sätt att se på livet.
   Jesus sätt att förstå livet går sällan ihop med våra. 
   Det är ju också därför vi har så svårt att leva utifrån hans idéer.

Vi samlas som hans kyrka, men hur ofta vänder vi inte blicken nedåt.
   I försök att minnas vad som står i en skrift.
   Vad som sagts av en tidigare troende. 
   Vilka ordningar som skapats. 
   

Minnas vad vi lärt oss att tro.
   Snarare än att med blicken uppåtvänd öppna oss för det som är totalt nytt för oss. 
   Öppna oss för den uppståndne. 
   För kontakten med den som fortfarande lever och lever för alltid. 
   Inte bara där någon annanstans, utan också i oss. 
   Blicken uppåt leder inte bara mot himlen, den leder också djupare in i oss själva! 

Och det gäller ju inte bara tron. 
   Det gäller ju livet i vårt samhälle också. 
   Vi vänder blicken nedåt och minns hur vi förväntas att uppföra oss. 
   Vad vi förväntas göra och tänka. 
   Vi minns strukturer vi borde försöka upprätthålla och vägar vi förväntas gå. 

Men nu är allt nytt. 
   Våra gamla sätt att tänka fungerar inte längre. 
   Det är nog egentligen länge sen de gjorde det. 
   Men nu har vi fått en unik möjlighet att bli uppmärksamma på det. 
   På att det åter igen är dags att lyfta blicken. 
   Öppna oss för nya tankar, nya sätt att förstå livet, nya sätt att leva. 


Vi har en möjlighet att lyfta blicken och se något nytt också i oss själva. 
   Hur vill jag verkligen leva, vad tycker jag är viktigt? 
   Blicka ut i rymden och in i ditt inre universum. 
   Upplev din oändlighet och evighet. 
   
Du är en del av den vackra världen, tro inte att du är mindre än det! 
   Blicka mot himlen, men förstå också att himmelriket redan finns där i ditt inre. 
   Blicka uppåt, inåt och blicka sedan utåt. 
   Låt det himmelrike du kan finna i dig, få spridas ut i vår värld. 


onsdag 13 maj 2020

Anders Tegnell och Salomo

I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.” Salomo svarade: ”Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?” Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. Gud sade: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.” (1 Kung 3:5-14)


Jag tänkte på Anders Tegnell, när jag läste texten om Salomo. 
   Fast han kanske inte är så ung och oerfaren. 
   Eller jo, oerfaren att stå framför TV-kamerorna nästan varje dag. 
   Och svara på frågor och vägleda hela vårt land igenom den här krisen. 
   Kanske ber han också till Gud om ett lyhört sinne och förmågan att skilja mellan gott och ont. 
   Eller så gör han inte alls det. 

Men oavsett så tänker jag att Anders Tegnells sätt att arbeta också är ett sätt som glädjer Gud. 
   Han söker inte uppmärksamhet för egen vinning skull.
   Han försöker bara ta reda på så mycket han kan för att kunna ta så kloka beslut som möjligt i hur vi ska navigera den här krisen. 
   Kanske har han rätt, kanske har han fel, jag vet inte. 
   Men jag känner mig i alla fall övertygad om att han, liksom alla de han arbetar med, gör så gott de kan. 
   Och det är väl kanske allt man kan begära. 

Vi är många som kan känna oss oerfarna nu. 
   Som trevar oss fram i helt nya situationer och under helt nya förutsättningar. 
   Och det kommer nog fortsätta under en lång tid. 
   Vi ställs inför nya utmaningar.
   Måste kanske förändra våra värderingar, våra prioriteringar, våra planer. 
   Kanske kan vi inte ens göra nya planer på samma sätt längre. 
   För vi vet inte hur det kommer utveckla sig. 
   Livet. 

Kontrollförlust. 
   Kanske ett av Guds mest kraftfulla verktyg för att få oss att släppa taget och öppna oss mer för ledning. 
   Inte så att jag tror att Gud önskar oss kaoset.
   Det är bara en del av livet.
   Men när det kommer, så tror jag att Gud finns där med oss. 

Vi är så vana vid att förstå, kunna ta steg för att åtgärda, göra planer. 
   Men i såna här situationer, måste alla planer vara flytande. 
   Inga klara svar går att få. 
   Hur lång tid? 
   Hur många?
   Vet inte! 
   Allt vi kan göra, är att utgå ifrån det vi har och det vi vet och göra det bästa av det. 

Och kanske är det så vi borde försöka leva mer, även när livet känns lite mer normalt. 
   För det gör oss mer närvarande här och nu. 
   Det gör att vi kanske uppskattar det vi har lite mer. 
   Och det kanske inte är så dumt att vi måste omvärdera några av våra prioriteringar och värderingar. 
   För jordens skull är det nog inte så dumt och inte för människan heller tror jag. 

Jag pilgrimsvandrar ju en del och en av övningarna med att vandra jag har upplevt, är att lära sig att följa. 
   Att vara lyhörd för signaler, känslor, tecken, ledning. 
   Att inte alltid veta vägen framåt i förväg.
   Hur långt jag kommer gå idag, vilka jag kommer möta, var jag kommer sova nästa natt? 
   
Det kan kännas ovant i början och skapa lite oro. 
   Men sen släpper det och ger istället en känsla av lugn. 
   I att jag inte behöver ägna så mycket energi åt att försöka planera allt. 
   För det är ändå omöjligt. 
   För jag kan inte veta när det kommer dyka upp ett virus, eller en tsunami eller för den delen alla de små sakerna i livet som påverkar vår väg framåt. 

Så jag ber med Salomo: 
   ”Ge din tjänare ett lyhört sinne!” 
   Och så vandrar jag vidare genom livet. 

söndag 10 maj 2020

Med Etty Hillesum

I fredags cyklade jag hem från jobbet. 
   Mellan lysande gula rapsfält och sådär illigt gröna lövträd.
   Solen sken och himlen var blå. 
   Luften var frisk när den fyllde mina lungor. 
   Det var bara ren njutning. 

Då är det svårt att tänka sig att det finns små virus som härjar. 
   Men det är också svårt att tro att kvinnor misshandlas.
   Att barn dör i krig eller på flykt.
   Att arbetare för väldigt liten lön riskerar sina liv för att vi ska kunna köpa billiga kläder.
   Och att jordens lungor skövlas. 

Det är verkligen inte lätt att få ihop verkligheten. 
   Att ta in den i sin fullhet. 
   Så vi gör oftast inte det. 
   För det går inte riktigt att leva så. 

För när jag cyklar där på vägen, så behöver jag få vara bara där. 
   För en stund så behöver världen få vara solsken och rapsfält och vinden i håret. 
   För hur ska man annars orka? 
   Hur skulle man orka om verkligheten bara var härjande virus, andnöd, smärta, rädsla och lidande?

När jag cyklade där kom jag att tänka på min favoritmystiker, Etty Hillesum. 
   Hon tyckte också om att cykla. 
   Etty var 28 år, judinna och hon skrev i sin dagbok i hemlandet Polen under andra världskriget: 
   ”I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. 
   Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. 
   Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet.” 


Etty har ett lite annorlunda sätt att förhålla sig till sin tillvaro. 
   Hon är anställd vid det Judiska Rådet i Amsterdam dit människor kommer för att hitta en trygg utväg ur Holland. 
   Hon möter desperata människor med dödsångest hela dagarna och hon skriver: 
   ”Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten, så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. 
   Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. 
   Det finns plats för allt i ett enda liv. 
   För en gudstro och för en undergång i elände.”

Det kan tyckas konstigt att jämföra människors situation i koncentrationslägren, med vår här i Sverige. 
   Men syftet är inte att jämföra. 
   Syftet är att göra det som Etty önskade, orsaken till att hon skrev.
   Hon skriver: 
   ”Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under söndergångna fötter och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som ett enda kraftfullt helt och jag accepterar det som en helhet. 
   Jag skulle vilja leva länge för att en dag kunna beskriva det här förloppet. 
   Och om det inte blir mig förunnat, nåja, då kommer någon annan att fortsätta mitt liv, ta vid där mitt blev avbrutet, och därför måste jag leva så bra och så säkert som möjligt intill mitt sista andetag, så att de som kommer efter mig inte måste börja om helt från början och inte få det så besvärligt.”

Etty skrev i sin dagbok för att vi ska kunna lära av henne.
   För att hennes erfarenhet och djupa andliga arbete ska kunna hjälpa oss i hur vi möter livets svårigheter. 
   Etty bestämmer sig för att inte hata. 
   Hon kan förundras över bödlarna och känna medlidande med dem. 
   Men de kan inte tvinga henne att sjunka till hatets låga nivå. 
   Hon bekymrar sig dock över människans svårigheter i att hantera lidandet. 

Hon skriver: 
   ”Detta är det svåraste lidandet för de flesta: 
   att de är andligen så totalt oförberedda, därför drunknar de i elände redan innan de ännu sett ett arbetsläger. 
   Med den inställningen är vår katastrof komplett. 
   Dantes Inferno är en lättsinnig operett i jämförelse med detta. 
   Man går för långt i sin ängslan för vad som kan hända med denna olycksaliga kroppen, och låter själen, den bortglömda själen skrumpna någonstans i ett hörn. 
   Man lever fel, man uppför sig inte värdigt. 
   Man har för lite historisk insikt. 
   Jag hatar ingen. 
   Jag är inte bitter. 
   Om man låter sin människokärlek slå ut i full blom inom sig så växer den ut i det omätliga.”

Etty beskriver sitt eget förhållningssätt till lidandet och livet. 
   Men också en människokärlek som är det kraftfullaste och mest ovillkorliga ”du skall älska din nästa som dig själv” som jag har mött. 
   Men Etty utvecklas också mycket i sin relation till Gud.    Anita Goldman har i boken Guds älskarinnor skrivit om Etty. 
   Och hon menar att under de extraordinära omständigheter Etty levde, så kunde hennes Gud inte vara den bibliske allsmäktige Guden som man ber till
   Istället blev Gud den man måste be för
   Det finns en tröst i att tala till Gud, men Gud kan inte rädda och hjälpa. 
   Om Etty hade bett Gud om det minsta lilla, hade hon riskerat att förlora honom. 
   Det är inte Guds men människornas ansvar när helvetet snarare än paradiset härskar på jorden, skriver Goldman. 

Igår var det 75 år sen andra världskriget avslutades. 
   Då hade Etty Hillesum dödats i Auschwitz. 
   Vad vi vet från hennes texter, fortsatte hon att se på världen och människorna i den på samma kärleksfulla sätt, ända till slutet. 
   De sista orden i hennes dagbok var: 
   ”Jag ville gärna vara ett plåster på många sår.” 

Så vad kan vi lära av Etty? 
   Hur kan vi bäst hedra hennes minne och samtidigt få ett lite bättre liv? 
   Kanske genom att leva så kärleksfullt och närvarande som vi kan, så att vi får bidra med så mycket gott i världen som vi kan. 
   Och då låta vår människokärlek växa så att den tar över allt. 

Och så låter jag Etty avsluta min predikan. 
   Hon skriver: 
   ”När jag står i ett hörn av lägret med fötterna planterade på Din jord, ansiktet vänt mot Din himmel, då händer det att tårarna strömmar ner för kinderna, sprungna ur en gripenhet och en tacksamhet som söker utlopp. 
   Jag kämpar inte med Dig, Gud, mitt liv är ett enda samtal med Dig. 
   Kanske kommer jag aldrig att bli någon stor konstnärinna, det är ju det jag egentligen vill, men jag är redan helt omsluten av Dig, min Gud.


Så säger han som är hög och upphöjd, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger de försagda mod, ger de modlösa kraft. Jag skall inte ständigt hålla räfst, inte vredgas för evigt — då skulle livsanden förgås, de levande väsen jag skapat. (Jes 57:15-16)

Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek. Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: 'Du skall älska din nästa som dig själv.' Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra. Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Gal 5:13-18)

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. (Joh 17:9-17)

onsdag 15 april 2020

Ständig ljuvlighet


En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön. 
Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten. 
Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. 
Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, 
ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven.
Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, 
ständig ljuvlighet i din högra hand. 
(Ps 16:6-11)



Jesus har uppstått och är fortsatt uppstånden. 
Han är här med oss idag! 
   
Vad betyder det? 
Jag vet inte riktigt! 
Mer än det jag själv kan uppleva. 
   

Hur jag upplevt att han vandrat bredvid mig på mina pilgrimsvandringar. 
Hur han kärleksfullt skrattat åt mig när jag inte förstått. 
Förstått att jag är så innerligt älskad. 
   


Han satt en gång bredvid mig på en bänk i Irache i Spanien. 
Där finns en vinkran på en vingård vid ett kloster, där man kan få gratis vin. 
Jag kom dit en morgon, efter att ha vandrat och gråtit och känt mig ensam 
och funderat över nattvarden, kommunionen, gemenskapen. 


Jag gick fram till kranen med mitt snäckskal, 
ett sånt där pilgrimsmusselskal som pilgrimer ofta bär med sig, 
och vred om kranen. 
Fem droppar droppade ner i skalet, sen var det slut. 
Jag vred lite mer, men det kom inget. 

Det kom flera personer bakom mig, 
som med sina tomma flaskor i händerna tittade besviket på kranen. 
Här ska det ju alltid finnas vin. 
Så gick de vidare. 
   

Jag gick och satte mig på en bänk i parken. 
Med snäckskalet med de fem dropparna vin 
och till det ett litet kex jag hittade i ryggsäcken. 
Bredvid mig satt Jesus, med sina dammiga sandaler. 

Jag kände så tydligt, det behövdes inga instiftelseord, 
det fanns inget offer, det fanns bara gemenskap. 
Så jag sa det enda som kändes meningsfullt: 
”Du i Mig, Jag i Dig!”. 


Antingen kan vi stanna i besvikelsen över det vi förlorar. 
Eller så kan vi se att väldigt lite av det vi upplever som viktigt, 
egentligen är nödvändigt. 
När vi skalar av mer och mer, så är varken brödet eller vinet viktigt.
Det viktiga är mötet och det kan ingen ta ifrån oss! 
Genom tid och rum möter han oss här, när vi än behöver honom. 

Jesus lämnar oss inte där i dödsriket utan visar oss alltid mot livet. 
Han uppmuntrar alltid det som är liv 
och sträcker ut sin hand mot oss, 
full av ljuvlighet.

tisdag 14 april 2020

Mot Emmaus

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” (Joh 20:19-23)

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet. (Luk 24:13-35)


Jag inser när jag läser texterna att jag upplever allt så totalt annorlunda nuförtiden. 
   Jesus andades på dem! 
   Det kan man ju inte göra! 
   Inte kan vi bryta bröd och dela med varandra heller. 
   Så hur ska vi då känna igen Jesus? 
   Om vi inte får ta del av honom. 
   Om han inte kan öppna våra ögon genom att bryta brödet för oss? 

Den goda nyheten är ju att han redan andats på oss, den heliga Anden andas redan i oss. 
   Och vi behöver inte att han bryter brödet för att vi ska kunna se honom. 
   Vi kan se honom verka överallt i alla fall. 

Vi kan se honom i undersköterskan som tar sig tid att sitta med en gammal sjuk farfar och hålla telefonen mot hans öra så att han får prata med sin familj. 
   Vi kan se honom i intensivvårdsläkaren som drar på sig sin rymddräkt för att åter igen intubera någon som knappt kan andas själv. 
   Vi kan se honom i lokalvårdaren som ser till att hålla lokalerna helt rena. 
   Vi kan se honom i förskolepersonalen som fortsätter att krama våra barn när de slagit sig. 
   Vi kan se honom i busschauffören som fortsätter att köra oss till jobbet. 
   Vi kan se honom i medmänniskan som ser vår sorg och smärta och frågar ”Vad har hänt?”. 
   Trots att vi alla vet vad som pågår. 


Vi vet när vi mött Jesus i varandra, det känns. 
   Det är den där varma känslan av att ha blivit omhändertagen, sedd, lyssnad på, helad och upprättad. 
   Och kanske ser vi honom inte ens. 
   Men vi kan ändå känna hur han vandrar bredvid oss på vår väg genom livet. 
   Sitter där bredvid oss i soffan när vi ensamma tittar på Jesus Christ Superstar på TV. 
   Faller på knä med oss i trädgården, när vi rensar bort ogräsen i våra rabatter. 
   Går bredvid oss när vi sick-sackar genom mataffären. 

Visst kan vi längta efter det fysiska mötet. 
   Att få samlas runt matbordet, gamla som unga. 
   Att få krama varandra. 
   Bryta bröd tillsammans. 
   
Men kanske kan vi istället se det här som en möjlighet att ytterligare utforska hur Jesus finns i våra liv. 
   Kanske kan det till och med vara en gåva. 
   För oss som måste lämna våra invanda mönster. 
   Våra bekväma sätt att möta Gud. 
   Att möta vår vardag. 
   Att möta andra människor. 
   Vi måste bli mer kreativa och flexibla, mer återhållsamma, men också mer frimodiga.


Den här tiden som för många är lite som en ofrivillig retreat, i stillhet, i tystnad. 
   Vad ser vi när vi behöver spendera ännu lite mer tid med oss själva. 
   Vad vill jag förändra? 
   Vad kan jag låta dö bort och lämna plats för något nytt att få uppstå? 

Vilka vanor och ovanor ser jag tydligare nu? 
   Vilka relationer och sammanhang ser jag tydligare nu? 
   Som jag vill stärka eller kanske lämna. 
   Vilka inre små barn ser jag i mig själv som länge behövt lite mer uppmärksamhet och kärlek? 
   Vilka bindningar är jag redo att släppa, för att befria både den jag bundit och mig själv? 
   Ser jag Jesus som vandrar där bredvid mig, hela tiden? 

Och vi får komma ihåg vad han sa: 
   ”Som Fadern sänt mig, sänder jag er.” 
   Det handlar inte bara om var vi möter Jesus, utan hur andra möter Jesus genom mig. 
   Och genom dig! 
   När det är svårare än vanligt att mötas, att bli sedd och lyssnad på, vad kan du göra? 
   Vad kan jag göra? 
   Vad kan vi som kyrka göra? 


fredag 10 april 2020

Vid korset

Så står vi då här vid korset. 
   Just nu, finns bara det. 
   Just nu, finns bara mörkret och döden. 
   
Jesus har dött. 
   Han har i tillit vandrat mot korset. 
   Han har förlikat sig med sitt öde, men ändå avslutades hans liv i ett rop till Gud. 
   ”Varför har du övergivit mig?” 

Orden kommer ursprungligen från psaltarens 22:a psalm, där David ropar: 
   ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 
   Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta. 
   Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten men finner ingen ro."
   Kanske kan vi känna igen oss i de orden. 

Kanske har författaren till Matteusevangeliet lagt orden i Jesu mun, kanske sa han dem verkligen. 
   Vi kan inte veta det. 
   Men kanske är det inte så viktigt. 
   Kanske är det viktiga att det är högst mänskligt att ropa efter Gud när vi känner oss förtvivlade och rädda.

En av våra mest älskade psalmer är 289 Guds kärlek är som stranden
   Där finns raderna: 
   ”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. 
   Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” 

När jag läste texten om Jesus som hänger där på korset, så kände jag som ett tryck över bröstet. 
   Den drabbade mig på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. 
   Den kollektiva oron som finns runt oss, ovissheten, kanske framförallt ovissheten, drabbar mig. 
   Får det att knyta sig i mig. 


Med ovissheten kommer också bristen på kontroll. 
   Jag har ingen kontroll över det som sker. 
   Totalt utelämnad till livets stora svepande rörelser. 
   Såsom livet ju alltid är, bara att det vanligen inte är så påtagligt som nu. 

Påsken har i år fått en djupare dimension. 
   Lidande och död har alltid funnits runt om i världen. 
   Men vi har varit förskonade från större kollektivt lidande i vårt samhälle. 
   Men nu har vi ett virus som snabbt spritt sig över jorden. 
   Och med det kommer också rädslan. 

Jag har känt mig ganska lugn mitt i allt. 
   Trygg med att vi alla gör så gott vi kan med att tvätta händerna och hålla avstånd.
   Att vi bor i ett land som inte drabbats av panik, utan har en strategi som känns vettig. 
   Ett land med en bra sjukvård och goda resurser. 

Men allt eftersom tiden går, så nöts jag liksom ner. 
   Av det konstanta tänkandet på att hålla avstånd. 
   På var jag har händerna. 
   På hur det känns i kroppen. 
   Och så då oron för de i min närhet som är sjuka. 

Vi lider på olika sätt, av olika orsaker. 
   Kanske hänger du där uppspikad på korset och väntar på döden. 
   Kanske har du fallit ner på knä bredvid och gråter. 
   Vad vi vet, är att vi inte är ensamma här, hur ensamt det än kan kännas. 
   Vi har inte blivit övergivna! 

För det finns någon som hängt där före oss. 
   Som dött på det korset men som lever vidare. 
   Som viskar i vårt inre: 
   Rädslan kommer inte att döda dig, hur stark den än kan kännas. 
   Sorgen kommer inte heller att döda dig. 
   Kanske kommer den fysiska döden att drabba dig, men livet är så mycket starkare. 
   Livet kommer att fortsätta, ljuset kommer att lysa, skratten kommer att klinga igen och tillsammans kommer vi att sörja de vi förlorat.  


Kristus lever i allas våra hjärtan.
   Livets ljus strålar där inne och även om den fysiska kroppen dör, kan det ljuset aldrig slockna. 
   Nu, precis som alla andra dagar, är tiden inne att låta det ljuset lysa. 
   Se att dörren till ditt fängelse inte är låst.
   Öppna den. 
   Bjud in dina nära och kära att lindra din oro genom sin närvaro även om den inte kan vara fysisk. 
   Låt ditt ljus hitta nya kreativa vägar att lysa upp ditt liv och världen omkring dig. 

Att stå vid korset, kan också vara en möjlighet att öva sig i överlåtelse. 
   I att släppa kontrollen som ändå bara är en illusion. 
   Att försöka släppa på rädslan och oron för vad som kanske skulle kunna hända. 
   Och det är inte lätt just nu när vi ständigt matas med ny information om antal smittade, antal avlidna, kurvor ritas, det gissas om prognoser och vi väntar på nästa rapport. 
   
Men kanske kan vi idag bara stanna upp framför korset. 
   Låta det få påminna oss om att vara här och nu, medan vi kan. 
   För vi vet ingenting om morgondagen. 
   Här och nu, finns varken det som hände igår eller det som kommer att hända imorgon. 
   Här och nu, är vi fulla av liv, fulla av ljus och det räcker för nu.


På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.” Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.” På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: ”Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner. (Matt 27:32-56)

Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. (1 Pet 3:18-19)

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna. (Jes 53:1-12)