Döden och Livet

När jag var i 25-årsåldern, funderade jag mycket över min tro och vad man ”behöver tro på” för att vara kristen. 
   Jag är uppvuxen i Svenska kyrkan. 

   Har gått på kyrkans förskola och varit med i Ansgars, kyrkans scouter, sen jag var liten.

   Jag konfirmerades och var ledare för barngrupper osv. 

Men så hade jag några år borta från kyrkan.

   Reste runt, mötte andra kulturer och religioner och började fundera.

   Tillslut ringde jag en präst jag hade mött när jag växte upp och frågade: 

   ”Måste jag tro på att Jesus uppstod rent fysiskt, eller räcker det med att jag tror på det symboliskt?” 

   

Han menade att man kunde se på det symboliskt, men tyckte också att jag borde ta kontakt med en präst på orten där jag bodde då för att prata vidare. 

   Så det gjorde jag. 

Under den här tiden hade jag bränt ut mig i IT-branschen och hade en utmattningsdepression och rörde mig ju i mitt eget mörker. 

   Efter en stilla dag i kyrkan, kände jag att jag inte ville gå hem. 

   Jag ville inte gå ut från det här varma omfamnande sammanhanget. 

   Ut i kylan och ensamheten igen, men det fick jag ju göra tillslut iaf. 

När jag kom hem satte jag mig i duschen hemma i mörkret och bara lät det varma vattnet omsluta mig. 

   När jag satt där och stirrade ut i mörkret så såg jag plötsligt små fladdrande vita ljus, som små vingar som rörde sig. 

   Jag tittade bort och tittade dit igen och tänkte att jag kanske höll på att få en hjärnblödning eller nåt, men de var kvar. 

Så blev det ett starkt vitt ljus i mitten som blev till Jesus hängande på korset. 

   Han hängde där med huvudet ner, men så lyfte han huvudet och tittade mig rakt i ögonen. 

   Sen började han lätta från korset och löstes liksom upp och så var de här små fladdrande vingarna där igen ett tag innan det blev mörkt. 

För mig blev det här ett svar på min fråga om uppståndelsen. 

   Att det inte spelar någon roll om den skedde fysiskt eller inte. 

   Den är! 

”Kan en som har dött få liv igen?” frågade Job. 

   Hur det är med den fysiska döden vet jag inte, men för mig har rörelsen genom döden till nytt liv varit avgörande. 

   När jag insåg att den är en naturkraft som jag också kan ha nytta av i livet, började jag mer medvetet använda mig av den. 

För mig innebär döden att släppa taget, att följa rörelsen ända till slutet. 

   Att inte kämpa emot, utan överlåta mig. 

   I tillit till det som bär rakt igenom döden och ut i nytt liv. 

Och jag insåg också att jag inte kan planera det här nya livet. 

   Det går inte att planera sig in i uppståndelsen. 

   Man måste bara släppa taget och falla dit. 

   Lita till att Gud bär. 

   Till att nåden bär. 

   Till att helt plötsligt faller man inte längre, det har vänt. 

Jag tänker att uppståndelsen kan handla om att få börja på nytt. 

   Att få lägga av sig det som varit och uppstå i ny gestalt. 

   Och det är inte något vi måste vänta på den fysiska döden för. 

   Det är något vi kan få göra varje ny dag och i varje stund. 

   Och vetskapen om att den här uppståndelsen är möjlig, gör att jag inte behöver hålla så krampaktigt fast i allt i livet. 

   Och inte vara så rädd för varken döden eller mörkret. 

Den ger mig också hopp när livet känns svårt. 

   Vetskapen om att allt är förgängligt och att allt är föränderligt. 

   Att energin kommer tillbaka efter en utmattningsdepression. 

   Att det går att känna glädje igen efter en stor sorg.

   Att det blir vår igen efter en lång vinter. 

På fängelset där jag jobbar aktualiseras också den här frågan hela tiden. 

   ”Får jag verkligen en ny chans av samhället när jag avtjänat mitt straff?” 

   ”Får jag hjälp att starta på nytt, när det kräver att jag bryter med allt och alla jag tidigare trott på och känt mig hemma med?” 

   ”Vem vill ge mig ett jobb när jag suttit i fängelse?” 

Och jag tittar in i 19-, 23- eller 35-åriga ögon och säger att förändring är möjlig! 

   För om det är något jag lärt mig i livet, så är det att som kristen är det något jag måste tro på!  

   Att förändring är möjlig! 

   Även om det inte alls blir som jag trodde. 

   Att uppståndelsen är möjlig! 

   Att det som verkar omöjligt helt plötsligt inte är det.

   

Att om jag försöker välja det som i mitt hjärta känns rätt, den väg som min själ vill gå, dit Gud längtar mig, så kommer livet mig också till mötes. 

   När jag inte flyr mörkret utan möter det i närvaro, då kan ljuset också få bryta fram så mycket snabbare. 

   När jag lyssnar till Jesus som säger också till mig: 

   ”Var inte rädd, tro bara!”

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid — kan en som har dött få liv igen? — då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat. (Job 14:13-15)

Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta. (Mark 5:35-43)

Första predikan på fängelset

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes? (1 Kor 1:10-13)

För ett par veckor sedan, samtalade vi i en grupp på fängelset där jag jobbar, om ett bibelord som var ganska kort, men svårt. 

   ”Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem.” 

   Det konstaterades att det inte funkar så ute i världen. 

   Att man inte kan göra så, för då kan man råka riktigt illa ut. 

Och vi pratade om grupperingar, om familj och vänner, om vi och de. 

   Och det är ju så det ser ut runt om i världen. 

   Vi delar in oss i lag, i olika länder, utifrån olika politiska åsikter, efter språk, yrken, hudfärg, präst och konfident, intagen och plit, helt enkelt av en massa olika orsaker. 

Och det är inte konstigt. 

   Men det kan bli ett problem när vi låter de här grupperingarna definiera oss i mötet med varandra. 

   Ibland måste vi ju ha olika roller. 

   Men om vi inte också kan se varandras mänsklighet och värde där på djupet, så kan det bli ganska farligt.

Det Jesus säger är ju radikalt. 

   Han kommer med något helt nytt. 

   Något som skulle kunna vända upp och ner på allt. 

   Skapa fred och frid i världen och låta Guds rike ta plats här. 

Och ser vi oss runt i världen och i vårt eget samhälle så kan vi nog se att det måste till något riktigt radikalt för att det ska kunna hända. 

   Och det jag önskade att jag hade kommit på att säga i det samtalet vi hade, när jag funderade vidare på det hemma, är: 

   När det nu verkar så omöjligt och galet, varför tror du att Jesus säger så? 

   Kan du hitta något sätt som de orden skulle kunna fungera i ditt liv och göra det något bättre? 

I dagens bibeltext, så är det Paulus som försöker föra vidare Jesus sätt att tänka till människorna i Korinth. 

   Paulus som från början hette Saul och var en man som inte alls följde Jesus utan faktiskt förföljde honom, var ganska våldsam och ville döda både honom och hans anhängare. 

   Han fick sen en upplevelse på vägen till Damaskus. 

   Där Jesus som då hade dött och uppstått, talade till honom och frågade varför han förföljde honom. 

   Och han fick sen veta att Gud hade ett uppdrag för honom. 

Då förändrades allt för Saul och han blev Paulus.

   En man som gick runt och predikade om Jesus och om det här nya livet som han själv hade funnit. 

   Och jag tror att en del av hans trovärdighet när han pratade, faktiskt låg i att han själv också hade tillhört ”de andra”, ”motståndarna”, men nu predikade enhet, att se att vi alla är ett. 

Och om Saul kunde se vitsen i att förändra sitt sätt att vara efter att ha hört Jesus, så kanske vi i alla fall kan låta frågan ligga kvar och gro lite i oss. 

   Varför säger Jesus allt det här? 

   Vad är det han vet och förstår som jag kanske inte förstår? 

   Kan det här sättet att tänka faktiskt leda till något bättre i mitt liv? 

Något som hjälpt mig när jag ibland låser mig i mitt sätt att tänka och vara, är att fråga mig om det faktiskt fungerar för mig. 

   Leder mina handlingar och beslut mig mot det slags liv som jag längtar efter?  

   Om de gör det, så är det ju bra.

   Men om jag inte tycker det, så kanske jag kan vara lite mer öppen för att testa något nytt. 

Och kanske är det också lätt att fastna i att det inte spelar så stor roll vad just jag gör, för andra människor kommer ju ändå inte att förändra sitt sätt att vara. 

   Men kanske kan man testa. 

   Det behöver inte vara i de stora livsavgörande situationerna, men kanske i något mindre. 

   Testa och se vad som händer. 

   Kanske visar det sig att när du förändrar ditt sätt att vara, så gör andra det också. 

   Kanske har just du en möjlighet att verkligen påverka både ditt liv och andras genom ganska små förändringar. 

Att göra mot andra som man vill att de ska göra mot en själv. 

   Att försöka mötas och se djupare än till allt det här som delar upp oss.

   Se människan där inne. 

   Och då tror jag också att vi visar mer av den människa vi har här inne. 

   Och kanske kan vi då också se att vi alla egentligen är ett!