Stadig

Igår ville inte wifin att jag skulle blogga, så då blev det inte så. Men jag vill ändå berätta lite om gårdagen. Jag hade tur som åt en ordentlig frukost innan jag gick för det första stället att äta på var efter 14 km, 4 från gårdagens slutmål. Mycket är ju stängt såhär i lågsäsong.
   Vandringen gick över grönskande berg och frusna åkrar och det var som "vanligt", otroligt vackert. Det ligger små byar och bondgårdar längs vägen. Detta är väldigt fattiga områden och många av husen är fallfärdiga.




Strax efter klockan två på eftermiddagen kom jag då äntligen till Taberna do Camino, som var öppet och som dessutom hade min favorit, Tortilla espaniol, potatisomelett. När ägarinnan kom med maten påpekade jag leendes att det var lite kallt, varpå hon genast bjöd med mig att sitta ute i köket med dem.

Dem, var hennes man som satt och åt lunch och så hon som rörde i sina stora kar med fläsksvålar.

De kunde bara spanska och jag typ ingen, så vi kunde inte prata så mycket. De förstod i alla fall att jag är från Sverige och jag förstod att han haft tre Volvo. De bjöd mig på vin, skinka och ost. Så mysigt. Bakom de enklaste fasader...

Natten spenderade jag på ett härbärge i Sarria i ett rum med 13 män. När jag på morgonen vandrade ut i den frostiga marken, så undrade jag en stund om jag kanske hamnat i Narnia och snart skulle möta på Mr Tumnus.

Jag är så otroligt tacksam över högtrycket som ligger över oss. Som ger oss frost men soliga och helt vindstilla dagar.
   Någon frågade mig om vilken tid jag skulle rekommendera att vandra och den här är helt klart den bästa jag upplevt.
   Förmodligen kan det lika gärna regna och blåsa kallt i december, men förutom vädret så är det få som vandrar så man behöver inte stressa till härbärgena för att få plats. Eftersom det inte är typ några andra kvinnor har jag alltid badrummen och duschrummen för mig själv, vilken lyx.
 
Idag passerade jag 100-kilometersstenen och har nu kommit halvvägs på min tredje, lite kortare Camino.

Den är som sagt lite annorlunda från de tidigare och jag märker att jag också får en annan relation till "min familj", den här gången.

Männen jag träffar på vägen och på härbergena på kvällarna, i åldern 20-någonting, till över 70.
   Kopojkarna kallade jag dem efter den här bilden och om man har problem med antingen hundar eller kor, så kan en Camino nog bli intressant chockterapi. De går nämligen lösa överallt.

Så när jag för tredje gången vandrar förbi den här texten på vägen, så undrar jag, står jag nu stadig? 

Ja, det tror jag nog faktiskt!