Fjärde söndagen i advent

I Sankt Jacobs kyrka i Bilbao, finns det en staty av Maria och Jesusbarnet. Det är ju en ganska vanlig skulptur som finns i många kyrkor, framförallt i katolska. Men den här är lite annorlunda. Maria sitter liksom och ler lite hemlighetsfullt och Jesusbarnet också. Nästan lite busigt, sådär pillemariskt. Som om de har en hemlighet. Som om de vet något, som vi inte vet.

"Salig är hon som trodde", sa Elisabet om Jesu mor Maria, salig är hon som trodde. 

Tänk om vår verklighet skapas utifrån vad vi vågar tro på. Tänk om jag själv skapar mina omständigheter, utifrån vad jag vågar tro på. 

Tänk om det är så.

Paulus frågar sig i andra Korinthierbrevet om han är så mänskligt svag i sina beslut att han säger ja och nej på samma gång. Visst är det mänskligt att tvivla, att inte riktigt veta, att vela. 

   Det känns ju rätt, men alla säger att det är fel, hur ska jag göra? Jag vill ju egentligen, men jag borde inte, kan jag våga? Inte kan väl jag, fast det ju skulle vara spännande.

   I oss finns ofta alla de här rösterna och det är inte lätt att veta vilken man ska lyssna till. Men det har blivit lättare, när jag börjat identifiera de här rösterna. När jag till exempel börjat känna igen rösten som kommer ur rädslan, som nästan alltid kommer med argumentet att det är läskigt eller farligt, att det är tryggare att låta saker vara som de är.

   Sen finns det rösten som ibland manar till övermod, du klarar dig bäst själv, du kan vad som helst, mer, större, bättre, vill ha. 

   Sen finns det rösten som förminskar. Vem tror du att du är? Du kommer aldrig lyckas, varför skulle de välja dig? Du är inte värd allt det där. Varför skulle just du få ha det så bra, ha sån tur?

   

Men det spännande är att när jag börjat bekanta mig lite med rösterna, så kan jag ibland fnittra till lite när någon dyker upp, för att jag inser att den bara går på repeat och är ganska förutsägbar. Den säger bara samma sak om och om igen. 

   Och när jag kommit dit, då har jag börjat kunna känna efter bortom de där rösterna, innanför. Finns det något annat där, finns det en annan slags röst? Som kanske till och med, när jag känner efter, känns lite mer sann.

   En röst som kommer ur en djup vetskap om livet, som jag tror finns i oss alla. En djup vetskap om vad som är liv och vad som ger liv. Som inte kommer ur rädsla eller egoism, som bara kommer ur kärlek. Den där urkraften i oss. Som är kärlek och ljus och vetskap och tro och hopp och frid.

Paulus menar att i Jesus finns bara ett Ja. Ett rungande Ja till livet och allt som ger liv. En klarhet över vad det livet är.

   Och det är därför jag tror att Maria också ler på den där skulpturen, för hon vet också vad det innebär att säga Ja till livet. Det är inte bara Jesus som har förstått, utan hon också.  

   Som vågar tro att hon, en ung flicka, ingen särskild, kan få påhälsning av en ängel som berättar att hon ska föda ett alldeles särskilt barn. Att hon kan våga tro att det ska gå bra, fastän hon inte är gift, fastän det nog går bortom allt hon kunnat tänka sig. Och att hon kan våga tro på det tillräckligt mycket för att våga säga Ja.  

Säkert fanns det tankar som for runt i hennes huvud som sa annat, men i sitt hjärta, där hade hon ett Ja och det var den rösten hon lyssnade till. Rösten som uppmuntrar att våga det som är liv. Tänk om hon inte vågat, vad annorlunda våra liv hade varit då. 

   

Tänk om våra Ja, faktiskt betyder precis lika mycket, är lika viktiga, faktiskt också påverkar vår värld. Tänk om det händer något när just jag och just du vågar säga Ja. Tänk om det är så.

Måste man då tro och tro och tro en massa för att saker ska kunna ske? Nej, jag tror inte att man liksom trollar fram saker med sitt troende, jag tror att allt redan finns där. Men jag måste våga tro på att det finns. Givet av Gud. Mitt liv, allt jag är och kan, alla möjligheter, de finns redan där. Men jag måste säga Ja till dem. Jag måste våga tro på att allt detta är givet just mig. Att jag är värd och kan och får.

Jag vet ju att vi alla är ett Ja. Jesus föddes ju in i vår värld för att visa oss det. Guds rike finns inom er, säger han. Alla oss. Så jag hoppas vi alla kan hitta det där leendet som Maria har. Det som visar på att vi också har hittat den där hemligheten. Att vi också vet. Att hemligheten, att nyckeln till liv, är att helt enkelt våga tro, att helt enkelt säga Ja.

Idag har jag avskedspredikat i församlingen där jag arbetat de senaste åren. När jag började var det med ett stort Ja, och nu går jag vidare med ett lika stort Ja. Tacksam för allt jag bär med mig, allt jag lärt mig, alla jag mött. Vandrandes på vägen jag började vandra på för så länge sen.