Cheer up!

Att börja dagen med att vandra när solen går upp gör något med en. Att liksom låta kroppen komma igång samtidigt som naturen vaknar till.
   Idag har varit en dag när jag har känt mig trött och lite låg. Inte låg som i ledsen, men låg som i dämpad, stilla. Det är min sjätte vandringsdag och jag tror också att kroppen reagerar på det betydligt högre tempot än vanligt.
   Det tar ju på kroppen att vandra såhär, hela arbetsdagar i vandring och än så länge ingen längre vila. Fötterna är ömma och jag är tacksam över att jag inte fått fler blåsor.

Jag går och provar tankar. Provar förhållningssätt. Tänk om regn inte är värre än solsken? Tänk om det inte är sämre att ha ont än att inte ha det? Tänk om det inte är sämre med gnällliga högljudda röster än behaglig tystnad? Tänk om det inte är sämre med lastbilsbuller än fågelsång? Tänk om det inte är sämre att vara ledsen än glad?

   Framförallt inser jag att jag kan separera känslorna på ett annat sätt nu. När jag tidigare känt mig låg, så har jag nog liksom antagit att jag är ledsen. Fast det inte behövt vara så. Och jag har sett det som negativt och så har jag tyckt synd om mig själv och så har jag blivit ledsen, även om jag nu inte var det innan.
   Men om jag accepterar det jag känner, bara som det är. Känner efter och hittar den rätta känslan. Och bara accepterar den. Då kan jag också inse att jag är lika lycklig fortfarande, bara inte med ett leende på läpparna just idag.

Jag tycker allt jag passerar är så vackert. Det spelar ingen roll om det är natur, vackra hus eller industribyggnader. Det finns så mycket skönhet omkring mig som jag tror att jag inte ens ser i vanliga fall. Jag hoppas jag kan ta med de här ögonen hem.
   I brist på öppna matställen satte jag mig tillslut ner på asfalten i en backe och hade picknick. Idag har dagen varit behagligt molnig och det luktar vår. Jag överväldigas ständigt av känslan att det är vår. Kanske är det tid för nytt att växa fram.

När jag vandrade mot slutet av dagen, kom en kille ikapp mig. Vi har hälsat ett par gånger under dagen, men inte pratat.
   Han sa, när han passerade "You look so tired".
   Jag svarade att "Yes, I am tired".
   "Cheer up!" sa han med ett leende.
   Men jag svarade "No, that's okay, I am fine just the way I am".  
   Och sen började jag le.