Det här med tid...

På julaftons lunch, pratade vi om det år som gått. Alla tyckte det gått så fort. Jag sa att mitt senaste år känts som sju och de andra skrattade.
   Men det är sant. Det känns som om otroligt mycket hänt sen förra julen. Jag vet inte ens om jag känner mig som samma person, som den som firade jul förra året.

Jag tror också att tiden gått så långsamt för att jag mer medvetet använt mig av den. Jag har inte haft ett schema att hålla mig till, inte haft saker inplanerade i nästa vecka. Inte heller oroat mig över att jag inte haft det.
   Jag har tillbringat mer tid själv, men även när jag varit mer aktiv och social, har jag nog varit mycket mer nu. Och alla dessa nu, har nog gjort att mitt år känts mycket längre.
 
Och jag tycker ju om det, så klart. Jag har känt mig mer levande än på mycket länge och jag har varit mer i mig själv. Inte bara när jag varit på vandring, jag har också kunnat föra över det på livet här hemma.
   Bättre efter andra vandringen än efter den första. Och nu är jag hemma efter den tredje och är nyfiken på hur det ska bli när jag börjar jobba igen.
   Men jag tror på många sätt att mitt sätt att förhålla mig till tiden och till livet har förändrats och när jag nu sitter här i vintermörkret som bara omsluter mig i en skön vila, så känner jag bara frid.

De senaste dagarna har jag tillbringat i mörkret här hemma. Jag har adventsstjärnorna, julgranen, stjärnan i krubban, kyrkan och eventuella levande ljus tända, men i övrigt får det vara mörkt. Och det är en sån skön vila. Gärna får det vara tyst också. Stilla.

Jag vilar in det nya året. Begrundar det som varit. Alla gåvor jag fått. Allt jag lärt mig och förstått. Inte bara med huvudet. Mycket har jag förstått mest med hjärtat och själen. Liksom landat in i. Kanske landat in i mig.
   Ett magiskt år har det varit. Och jag förstår att det är få förunnat att ta sig ett år på det här sättet. Och jag är bara tacksam. Till livet som låtit mig få det.

Men det här året har också lärt mig att det går! Och om jag får för mig att det här är något utöver det vanliga, så tror jag att jag förminskar det. Vad jag lärt mig är ju att detta är livet. Att detta kan vara livet. Att livet kan vara såhär, hur jag än väljer att tillbringa det. Och att det här egentligen inte är något unikt, konstigt, främmande.

Att leva närvarande ska inte vara något främmande eller konstigt. 

Något man bara kan göra om man tar tjänstledigt och ger sig ut på pilgrimsvandring. 

   Så jag antar att det riktigt intressanta börjar nu. 

Att leva kvar i dessa nu.