söndag 1 december 2013

Första söndagen i advent

Adventstid är förberedelsetid. För mig som ska ut och vandra om några dagar är det sannerligen så.
   Jag har börjat lägga fram kläder och saker och försöker tänka ut vad som kan tänkas behövas när man vandrar i adventstid istället för på sommaren. Jag gör klart sånt som behöver göras klart innan jag åker. Avslutar, rensar undan. Katten hjälper till att skicka med mina kläder lite välbekanta katthår. Praktiska förberedelser.


I synagogan fick Jesus läsa ur profeten Jesajas bok och idag skulle han kanske läst: Guds Ande är över mig, ty hen har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Hen har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Gud.
   Jesus som gick i spetsen för förnyelse och befrielse från stelnade former och begränsande bojor. Alltid med den utsattes perspektiv, underifrån, mötandes oss människor öga mot öga. Utmanande och påträngande, för att han blottar det i oss vi försöker att inte se. 
   Det första han befriar oss från är skammen. Skammen över där vi brister. Du är älskad som du är, sluta skämmas och gå ut och älska andra istället, tänker jag att han säger. 
   Fattiga är vi bara om vi stänger våra hjärtan, fattiga är vi när vår rikedom får finnas på bekostnad av människor som svälter och fryser. Rika är vi när vi delar vårt hjärtas överflöd med varandra. 
   Blinda är vi när vi inte ser oss själva, varandra och världen med Guds kärleksfulla blick. När vi förtrycker varandra ur rädsla och osäkerhet, i tron att det finns en skillnad mellan oss. 

När jag hör om hatare som försöker skrämma sin omgivning till tystnad, som försöker begränsa vem som får leva var eller älska vem, som vill låsa positioner och strukturer, och så läser jag om hur vi ska bemöta "dem". Då tänker jag på Jesus och att svaret är väldigt enkelt. Älska dem! Älska oss! Bortom vi och dem. 
   Om jag tänker mig att hatet grundar sig i rädsla och osäkerhet och en upplevelse av distans, om jag tror att lösningen är att börja med befrielsen från skammen, så finns det bara en lösning, älska! Älska oss alla! Börja med dig själv och sen alla du möter. Känns det lite svårt och provocerande? Visst sjutton är det det! Följ den radikale älskaren, älska din fiende tills du inser att du inte har några. Det är främst i dig som förändringen sker. I dig, ur dig och vidare ut i världen. 
   Vi är några miljarder människor på denna jord, som försöker leva våra liv så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Det är inte alltid så lätt, vi har sår att läka, vi har utmaningar att ta itu med eller svårigheter att acceptera. Vi har brinnande ljus i oss som vi ska försöka våga släppa fram. Vi har bultande hjärtan som vi ska försöka våga blotta. Det är inte lätt att vara människa, oavsett vem du är. Den enda människa du kan ta ansvar för är dig själv! 

Idag börjar ett nytt nådens år. Själv ska jag försöka påminna mig om och om igen, om hur jag bäst lever ut den nåden för mig själv och andra. Hur jag ser med kärleksfull blick och en önskan att förstå alla jag möter, bortom hat och rädsla. Kan jag se det där ljuset i alla jag möter och låta det brinna sig starkare? 

Guds rike börjar med oss, alla oss, ingen utanför!   


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar