Ponferrada

Idag har jag åkt buss i nästan åtta timmar. Från Bilbao till Ponferrada. 

   Jag hade planerat att läsa eller skriva på vägen, men kunde inte slita mig från utsikten. Satt och lyssnade på musik från bussens spellista, klassiskt och spansk hissmusik, vad sägs om en lugn Guantanamera? Perfekt!

Dagen började i grått, men sen dök solen upp och himlen var helt blå. Vi rastade och jag satt i solen och mös. Att tänka att det är adventstid och snöslask i Sverige är lite svårt. 

   När dimmolnen drog in blev det bara vackrare. En gråare färgkarta, kallare toner, men så kom vi in i områden med den här djupt röda jorden som nästan lyste i allt det grå. Det var magiskt.

Jag har funderat över varför jag inte tog en resa till värmen istället. Varför åka till Spanien i december för att gå en Camino jag redan gått två gånger. Jag är inte särskilt förtjust i kyla och inte heller att gå i regn.

   Men något i mig har vetat att det är här jag ska vara. Inte mitt i stojet på en varm strand.

   Innan jag åkte hade jag ett par dagar när jag trodde att jag hade fått influensan. Jag hade frossa och var alldeles varm om vart annat och hade ont i kroppen och var yr i huvudet. Insåg nog nånstans att det handlade om en sista utrensning och iordningställning på insidan. Det här året har varit så omtumlande och nu närmar det sig sitt slut. Något nytt ska ta vid. Det är avslut och sätta punkt som gäller och det är stora processer som jag avslutar.

Och därför behövde jag komma hit och inte till en livfullt varm och social miljö. Här finns ett lugn jag kan få landa i. En stillhet. Att inte förstå språket gör att jag inte ens anstränger mig för att lyssna till vad som sker omkring mig. Det blir en böljande ljudmatta i bakgrunden, men inget jag behöver engagera mig i.

När vi började närma oss slutdestinationen, så lättade plötsligt dimmolnen. Och det var verkligen plötsligt. 

   Det var som att vi helt enkelt åkte ut ur molnen och på andra sidan en bro var himlen återigen klar och visade upp den mest fantastiska varma färgskala då solen precis försvunnit ner bakom bergen som följde hela horisonten.

   Jag tänkte att Gud nog bara inte kunde låta bli att visa mig allt det här vackra. Det gick helt enkelt inte att gömma där bakom molnen.

Jag har skaffat mig ett eget rum på ett hostel i Ponferrada. Kände att jag ville njuta ordentligt. 

   Från min balkong har jag utsikt över slottet bredvid och jag har eget badkar. Kvinnan i receptionen log stort när hon kunde svara ja på det och måttade med händerna, såhär stort. 

   Kanske lite större än verklighetens är, men även i ett väldigt litet badkar (kortare än en meter) kan en Ellen bada och njuta. Att benen inte alls fick plats när jag ville doppa huvudet är inget som förstör mitt nöje.

På kontoret bredvid Tempelordens basilica fick jag mitt pilgrimspass av en förtjusande vaktmästare. 

   Han försökte presentera mig för den katolske prästen som knappt tittade upp från sitt skrivbord när han skakade hand med mig. Vaktmästaren å sin sida var mycket förtjust i att jag var präst från Sverige, och skrev alla första bokstäver i mitt namn i passet med röd penna. 

   När han skulle stämpla sa han stolt, det är Maria på stämpeln!

Nu sitter jag återigen på en stimmig tapasbar och äter ljuvligheter. På väggarna och insidan av rullgardinerna står citat från Victor Hugo, William Shakespeare, Neruda, Borges, Oscar Wilde och Platon. Det är en så konstig känsla, för det känns inte som om jag ska starta vandringen. Det känns som att jag gått i mål.