Bilbao

Sitter på ett litet hak i gamla stan i Bilbao, äter tapas, många tapas och dricker lite rödvin. Spanien! Det är så konstigt det här tycker jag när man reser, på bara några få timmar har man inte bara bytt land utan även kultur och ibland tid känns det som. Eller så är det bara så att alla såna definitioner upphör att betyda något när man ger sig iväg såhär.
   När jag kom var det fullt, sen gick alla, så kom några nya. Nu sitter tanterna bredvid mig och pratar intensivt över ett varsitt glas rosé. Unga par står i baren med barnvagnen bredvid, en tjej i silverpaljettkjol kom nyss in, ett gäng äldre herrar diskuterar något.
 
Det infann sig ett lugn i mig redan på flygplanet ner. Här har jag inte ansvar för någon. Här finns inga måsten. Här kan jag bara vara och följa med. Jag vet ju att det egentligen är så i "hemmalivet" också, så kanske ska jag nu få en dos av påminnelse så det riktigt landar i mig.

På flygbussen in till stan började jag tänka på vad det är som gör att det känns så mycket enklare när man reser. Jag tittade ut genom fönstret och reflekterade över det här med nya miljöer, att inte alls veta vad man har att vänta. Men ändå känna sig hemma, för att man alltid är hemma i sig.
   Det är nog det jag påminns om när jag nu ger mig ut på min tredje Camino. De lär mig om frigörandet från tid och rum. Att jag alltid bara är precis där jag är. Oavsett var det är. Och allt som händer bara händer. Och man kan inte riktigt planera det, även när man försöker så blir det aldrig riktigt som man tänkt. Men jag är jag. Det är så mycket lättare att upptäcka när man är borta från sina invanda rutiner och sitt vanliga hemma.

Jag bor ensam på mitt hostel, har en känsla av att det är så det kommer bli en del. När jag kom dit lös mannen som jobbade där upp och sa "Du är Ellen!"
   "Ja, det är jag!"
   Vid åtta skulle han bli avbytt av en kollega sa han.
   När jag myst klart på haket promenerade jag tillbaka till mitt hostel. Jag kom dit och dörren var låst. Jag ringde på porttelefonen, men ingen svarade. Jag ringde igen, det lät som att någon svarade, men sen inget. Jag ringde igen, och igen och tillslut väldigt lääääänge. En man svarade och pratade upprört på spanska som jag inte förstår, sen la han på. Jag började fnittra. Vad gör man liksom?
    Jag provade igen, inget svar. Jag ringde dem med mobilen, inget svar. Ringde igen och då svarade någon som la på igen. Och igen. När det lät som att någon svarade försökte jag med "It is Ellen, I am staying at the hostel, can you let me in?". Inget.
   Tillslut började jag skratta. Det är ju jätteroligt. Jag står i Bilbao sent på kvällen och blir inte insläppt på mitt hostel. Som vad jag vet inte har någon tid när de slutar släppa in folk. Och jag är den enda som bor där.

Inser tillslut att jag kanske måste ta ett rum nån annanstans och komma tillbaka i morgon och hämta min väska. Jag går runt hörnet och ser ett Ibis hotel, går dit och säger fnittrande att jag har ett problem, att jag inte får tag på mitt hostel, att de inte släpper in mig. Hon ber om numret och ringer. Skakar på huvudet och säger att det är någon som svarar, men sen lägger de på. Hon försöker igen och tillslut får hon tag på någon. Förklarar situationen och någon ska komma ner och öppna för mig. Jag tackar henne skrattande och går tillbaka.
   En man släpper in mig, han låtsas som ingenting. Jag med. Men jag kan inte sluta le. Det är som att jag prövas i acceptans. Vad som än händer, så löser det sig.