Tårar som flödar

Idag har tårarna flödat. Det började under morgonens första halvmil, där mina tårar föll tillsammans med ett stilla regn över oss, medan solen gick upp. Pussar från Gud, tänker jag ofta när jag känner regndroppar mot kinderna och det behövdes verkligen idag.

Jag vet att jag har orter och situationer framför mig som är kopplade till ångest, rädsla och sorg, och jag tror att jag börjar förbereda mig.

Jag stannade för att äta frukost och gick in i en kyrka. Först trodde jag att den var stängd, men så hittade jag en öppen dörr på andra sidan. Där inne var tre nunnor och ett gäng ungdomar. De hade någon slags ceremoni längst fram och jag satte mig på en bänk lite längre bak.

   Jag grät så jag skakade och snoret rann, medan en av nunnorna spelade gitarr och sjöng som en kvittrande ängel. När de var klara gick de ut och jag satt kvar, fortfarande hulkande.

   Så kom nunnan som spelat och sjungit fram till mig, hon böjde sig fram och kramade om mig länge, i hennes ögon såg jag bara kärlek och medlidande, hon visade att hon skulle be för mig. Jag satt kvar tills jag lugnat mig något, så gick jag fram för att tända ett ljus, de kostade 0,5€ styck, men jag hade bara en 1€ så jag tog två. Ett för mig och ett tände jag för någon som behöver, Gud vet nog bäst vem.

Sen hade jag sexton kilometer framför mig utan bebyggelse. Jag hade laddat upp med ordentligt med vatten, och visste att det bara var att gå. Sätta en fot framför den andra. Efter några timmar skulle jag vara framme. 

   Och jag grät och grät och snoret rann och jag såg knappt vägen ibland för det var så suddigt. Ibland torkade kinderna och jag kunde börja andas genom näsan igen, men så kom en ny våg och det började forsa igen.

   Ett tag kände jag att jag inte ville mer. Inte gå, inte stanna i någon by, inte åka hem, ingenting. Bara en otroligt stark känsla av ”Jag vill inte!”. Jag funderade på vad som skulle hända om jag bara la mig på vägen, lät någon annan ta över. Men såklart fortsatte jag att gå.

   

Så tänkte jag att jag ju verkligen får känna att jag klarar mig bra själv, MEN JAG VET DET NU! Jag behöver inga fler såna lektioner. Jag vet att jag kan bestiga berg och gå långt och gå ännu längre om det behövs. Jag vände mig till Gud: VAD ÄR DET DU VILL ATT JAG SKA FÖRSTÅ?

   Och hela tiden fladdrade vackra fjärilar förbi mig och röda vallmos växte längs vägen och hjärtformade stenar på vägen och en regnbåge glimtade till och med till i en vägskylt. Ja, jag fattar, jag är inte ensam. Men sen då? Vad hjälper det när jag går här och gråter?