Mesetan

Detta är mesetan. En omtalad och av vissa, fasad, högplatå med vidsträckta fält och långt mellan vattenhålen. Här tycks vägen fortsätta för evigt och för vissa känns det som om de går baklänges eftersom de inte upplever att de kommer nånstans.
   Jag började dagen i tvivel. Tvivel om det mesta, om mig, om att jag är älskad, om att jag borde sluta hoppas i vissa situationer för att de helt enkelt inte kommer lösa sig. Jaha, tänkte jag, men då ger jag mitt tvivel till mesetan, så får vi se vad det blir av det. På en vägg i utkanten av Burgos stod det: Pilgrim, kärlek är i varje steg.

Jag kände att samma tankar som jag haft de senaste veckorna snurrade igen, minnen, situationer jag önskat jag hanterat annorlunda. Jag kände mig så innerligt trött på skiten och undrade om jag aldrig kommer att få bli av med det, hur släpper man och går vidare?
   Så märkte jag att jag körde samma scenarior, men med helt annan utgång och jag insåg att det kanske är så jag lär mitt system att det är ok att släppa. Att jag håller fast för att jag inte får glömma, för då kan det ju hända igen. Men om jag liksom går tillbaka och gör om, gör rätt, så kanske jag kan känna att jag kan ha tillit till att jag lärt mig hur man gör annorlunda till nästa gång och så kan jag få försonas med det som varit.
   Och sen öste jag bara på. Gick med raska steg och körde scen efter scen, blev arg, grät, lämnade situationen, vilket som än var en mer "rätt" reaktion än den jag tillåtit mig hittills. Och tillslut började jag skratta. Det var så befriande. Jag kan ju få bli arg, jag kan få ställa till en scen, jag kan få uttrycka vad jag känner.

Efter två mil satt jag och fikade när min pappa ringde. "Bra att du sitter ner", sa han, "det har varit inbrott i din lägenhet." Katten hade stuckit ut genom sovrumsfönstret de haft sönder, men han kom tillbaka igen när mina föräldrar var där. De har rivit ut allt ur alla lådor och skåp, vält en stor växt, hällt ut alla mina smycken på sängen i glassplittret. Men vi kan inte komma på en enda sak som saknas. De smycken jag kan tänka mig har nåt värde är kvar, TVn, och andra elektriska prylar är kvar. Så jag antar att den glädjande nyheten är att jag inte har särskilt mycket stöldbegärligt i mitt hem.
   Polisen har varit där och letat fingeravtryck och fotat och nu sitter ett nytt fönster på plats och mina kära föräldrar har städat så gott de kunnat. Katten jagar fjärilar på gräsmattan och verkar inte så traumatiserad heller. Jag antar jag får kolla igenom allt när jag kommer hem och se om jag kan komma på något som är borta. Annars är det väl mest känslan av att någon varit igenom mina saker. Men inte ens det känns så farligt, kanske blir det värre när jag kommer hem.
   Jag är glad att katten mår bra och jag kan inte känna annat än kärlek för människor som känner sig tvungna att bryta sig in i någons hem för att stjäla. Det påminner mig om att jag är otroligt lyckligt lottad som har ett fint hem att komma hem till.

Även på mesetan växer vallmo längs vägen och även ett litet, litet träd ger skugga.