Kyrkgaller

Jaha, så hade jag skrivit ett trevligt inlägg om det sociala samspelet på Caminon och så gick jag in i kyrkan här i San Juan de Ortega. Big mistake! Den är ett typexempel på vad som ger mig tuppjuck. Inne i kyrkan finns stora järngaller som ska hålla människorna ifrån det allra heligaste. I detta fall stora delar av kyrkan. Tydligen öppnar de grindarna när det är dags för mässa, för där inne fanns altaret och bänkarna.

Men varför i hela världen har man spetsigt järngaller med hänglås inne i en kyrka? Vad säger det till människor som kommer in? Till mig säger det: ”Jag litar inte på dig!” ”Du är inte värdig!” Och jag som faktiskt hade börjat mjukna inför kyrkorna här.

Så jag tänkte att jag skulle gå på pilgrimsmässan klockan sex. Jag gick in och satte mig, prästen kom och vi fick resa oss. Och sen fick vi stå upp medan han mässade på och sjöng på spanska. Jag kan inte spanska. Jag kände hur jag faktiskt inte stod ut, utan var tvungen att gå.

   Jag kan uppskatta en gudstjänst även om jag inte förstår språket, om den kan ge mig någon slags känsla av innerlighet, av andlighet. Det fanns ingenting av det här. Istället satte jag mig med trevliga människor på torget och spelade kort.

När jag satt i sakristian i en av kyrkorna där jag jobbade hemma i Sverige, och tittade ut genom fönstret, så slogs jag av att gallren som satt utanför fönstret faktiskt var tjockare än de som finns på fängelset där jag också jobbade då.

   Vad är det vi är så rädda för i kyrkan och vad sänder vi för signaler? Och det är inte bara där. I församlingshemmen är varannan dörr låst och de flesta skåp där det förvaras saker. Vad säger det om vår människosyn? Och vår syn på saker? Vad är egentligen heligt för oss?

Nej, tacka vet jag de vackra skogsvägarna på dagens vandring. Där fanns Gud med mig hela tiden och allt i Guds vackra katedral var tillgängligt för alla!