En genomgående rörelse i livet och så väldigt nödvändig.
Jag återkommer till den hela tiden.
Att släppa taget utan en plan.
Bara med vetskapen om att man måste gå hela vägen.
Så vi lät det dö.
I sorg och ångest och en del ilska lossnade fästena.
Vi lät oss dö.
Och vi flyttade isär.
Och så började vi prata.
Och så började vi känna.
Och så bestämde vi oss för att börja dejta - varandra.
För när alla måsten och borden och det vardagliga nötet försvann, försvann också hindren för känslorna att flöda.
När vi slutade kämpa, kunde något få ta plats utan ansträngning.
Det som alltid funnits där, men blivit instängt.
När vi slutade anpassa oss, kunde vi se varandra på nytt.
Se oss själva på nytt.
När vi trasslade loss oss kunde vi mötas igen.
Våra olika sätt att göra får finnas utan att irritera.
Våra olika sätt att ladda batterierna får tillgodoses utan att störa och störas av den andra.
Vi får börja om på nytt.
Vi får uppvakta varandra.
Vi får längta efter varandra.
Vi får älska varandra.
Vad som händer sen vet vi inte.
Men också det är en befrielse.
Nu räcker för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar