söndag 2 juni 2019

De trötta dagarna

Härom kvällen fick jag tillslut panik när klockan närmade sig 22.30, Linus fortfarande inte kunde somna och jag inte kunde sluta gråta för jag var så trött.
   Fick ta en paus, gå på toaletten och gråta ut en stund, torka tårarna, krypa ner i sängen med honom igen och säga att jag älskar honom så himla mycket och efter några minuter så sov han.

Det är svårt att inte ha släktingar i närheten när man har en intensiv 2,5-åring.
   Det är svårt att få ihop en separation med att leta ny lägenhet och förbereda den här lägenheten för försäljning och ha ett barn som börjar kräkas vid 4 på natten och sen ha gäster som kommer och sover över och så jobba kväll och sen ha gökotta och så gå till lekparken och leka i 2 timmar och så och så och så...

Och sen vaknade vi vid 6 igår och sen byggde vi tågbana och körde tåg, jag grät igen, vi byggde hinderbana av soffkuddarna i vardagsrummet och klättrade på, jag hade ångest och kände mig som världens sämsta mamma över att barnet som redan fått hål i tänderna vägrar låta tänderna borstas, vi lekte med lera, hoppade i sängen, gömde oss för monster och badade badkar och mycket mer och allt jag ville var att sova och inte somnade han när det var dags att sova middag heller.

Och jag påminner mig om att hur jag känner i stunden inte är hur jag kommer känna om en stund som kommer alldeles snart.
   Att den här tiden i livet inte kommer vara för alltid heller.
   Att så fort jag är lite mer utvilad så tycker jag inte att det är lika fruktansvärt jobbigt att tåget till tågbanan inte kommer upp för bron så jag måste putta det varje varv och att det stannar och börjar åka baklänges stup i kvarten så Linus blir arg och att han inte ville äta köttbullarna till lunchen och hällde ut äppeljuicen på mattan och att magkatarren gör sig påmind igen.
 
Och allt jag vill är ju bara att hålla om honom och skydda honom från allt det här kaoset som han hamnat i.

Och idag var det pilgrimsvandringsjubileum och vi vandrade några stycken till Lunds domkyrka och där utanför hade jag lite tid över, så jag gick ett varv i labyrinten som jag inte provat tidigare och jag vandrade och tänkte på livets vindlingar och jag gick ut i solen och in i skuggan och tänkte att så är det ju i livet också och när vi sen firade mässa, föll jag ner på knä på stentrappan framför altaret efter nattvarden och tittade på Jesus på korset som hängde där och så sa jag att nu får du visa mig vägen framåt, för nu vet jag inte riktigt hur jag ska få ihop det.

Och jag vet ju att det bästa jag kan göra är att bara acceptera.
   Acceptera det som är.
   Att jag inte orkar.
   Att jag inte riktigt får ihop det.
   Och att det är okej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar