Mot verkligheten

Jag är tillbaka i Santiago de Compostela. Jag har börjat känna en längtan i kroppen, något spirande, ett sug liksom. En längtan tillbaka till mitt liv. Den här vandringen har ju handlat om mig och mitt liv, men man kliver liksom utanför sitt liv när man är här, samtidigt som man kliver in i sig själv. Det är en lustig dubbelrörelse.
  Jag har börjat längta efter människor, puls och arbete. Att få verka och göra. Att få omvandla det jag hittat här till något där. Det känns bra.
   Jag insåg att jag är färdig med Finisterre och pilgrimslivet, att jag behöver påbörja en omvandling till detta andra slags liv. Se hur jag kan ta med mig camino-världen tillbaka till en annan verklighet. Så jag beslutade mig för att åka till Santiago för att i morgon ta tåget vidare till Barcelona. Där har jag sen mina sista dagar innan flyget tar mig hem igen.

Igår kom då äntligen solen så jag fick min dag på stranden, sista dagen vid jordens slut. Jag gick där och började formulera mig, om mitt liv, om mina relationer, om mina tankar om pengar och arbete och kärlek. För varje strålande tanke som dök upp hittade jag en lika vacker snäcka.
   Tillslut började jag fnittra, det var som om stranden belönade mig när att jag får det rätt. Så funkar det i camino-världen. Så jag satte mig på en klippa med datorn som jag alltid bär med mig för att skriva ner allt för att inte glömma bort. Sen la jag mig ner i sanden för en eftermiddags semester.
 









Caminon tar inte slut, men det känns som om jag går in i en ny fas nu. Med ett fokus framåt.
   I guideboken jag burit med mig under två caminos, står det på ett ställe ett citat från en pilgrim från New Mexico: "I am doing the camino once again, looking for something I left behind or perhaps never found."
   Lite så har det känts för mig också. Förra gången var det något som väcktes i mig och universum började förändras. Men jag fick det inte helt på plats. Det var en för liten dos för att helt räcka till när jag kom hem.

På kvällen klättrade vi upp på uddens högsta berg, upp på stenbumlingarna som gungar och stod där och förundrades över hur vacker världen är, med solnedgången över Atlanten.
   När jag stod där, gungandes i balans, med armarna utsträckta, kände jag mig klar. Jag kände mig självklar och jag kände mig färdig. Jag kände mig strålande som solen, grundad ner i berget och lätt som luften omkring mig.