Jag slutade vandra och cyklade de sista etapperna för att det var nolltolerans på smärta. Jag ville visa kroppen att jag lyssnar och inte bara det, jag gör något åt det också. Jag väljer ett alternativ som inte ger smärta. Jag gör något annorlunda.
Så kom jag till Finisterre och började promenera på stränderna barfota. Vart jag gick, hade jag sandalerna på, skorna stod på rummet oanvända. Och då fick jag istället självsprickor på hälarna. Är det inte helt galet.
Allt jag kunde tänka var ju att jag inte fattat vad de ville säga mig. Att det inte bara var att inte gå som var grejen. Så jag försökte fila och smörja in och tejpa. Och fundera över varför mina hälar fortfarande bråkade med mig.
Nu har jag varit hemma ett par veckor. Ett par veckor precis faktiskt. Och en spricka på ena hälen gör fortfarande ont. Och vissa dagar smörjer jag in den och ibland filar jag på den, men de flesta dagar glömmer jag bort. Eller kanske struntar i.
Och så tänker jag, men vad har jag då lärt mig? Jag har inte tagit reda på varför jag fortfarande har den och om det nu helt enkelt handlar om att jag är dålig på att ta hand om mig själv, så är jag ju tydligen det fortfarande.
Det finns ingen quick-fix, det är väl grejen. Man kan förstå och förstå och göra annorlunda och tycka att man fattat, men det handlar om att kunna omvandla det till verklighet också. Långsiktigt. Och det är inte helt lätt.
Saker slår an på så många nivåer. Vi är ett invecklat nät. Vi, varje människa. Kanske har jag hittat en orsak till något, men sen finns det ju så många fler intrasslade.
Igår var jag på en heldag om mindfulness, lärde mig om hur hjärnan funkar och lärde mig nya sätt att meditera. Insåg att vi verkligen kan omprogrammera våra hjärnor, är inte det skönt! Hittade en fyrklöver i en gräsmatta och tänkte att den ju måste båda gott.
Idag har jag filat mina hälar och trevar vidare framåt. Sakta. Målmedvetet. Ibland modfällt. Oftast hoppfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar