Bakslag

Jag kom hem med så goda intentioner. Var så klar över vad jag ville. Var så i mig själv.

Nu känner jag mig stressad. Andra människor att förhålla mig till, utan att tappa det där fokuset. Jag trivs i min nya kropp, försöker gå och cykla så mycket jag kan. Men så ett kilo upp på vågen. Och känslan av att tappa greppet.
   Är det av ren fåfänga eller hälsoskäl? Inte är jag ju så duktig och äter så nyttigt som jag skulle vilja. Helt plötsligt spelar sånt roll igen. Inte sjutton åt jag särskilt nyttigt i Spanien. Vadå hälsoskäl?
   Jag är rädd att ramla in i gamla mönster. Men jag inser också att jag inte kan göra mig ur det, bara vara mig ur det. Eller in i det.

Hur var det nu. Jag är ljus, jag är en del av alltet, jag är. Jag är. Ah, så svårt det är att komma ihåg. Att komma ihåg känslan. Av att bara vara. Av att inte fastna i allt runt omkring. Hör alla röster. Alla röster som tala om ytan.
   Att jag ser snygg ut. Blivit så smal. Det får man bli glad över. Men det finns ingen balans. Var får jag finnas med allt det andra? I vilka sammanhang får min själ vistas med andra själar och bara vara? Jag har inte hittat dem än. Och då blir det skört. Det är svårt att göra det själv.
   Du strålar, säger de. En inre strålkastare jag släpper igenom. Är den på nu? Jag känner mig inte så strålande idag. Hur slår jag på den? Eller hur var det nu igen? Det är ju inte så det funkar. Inte göra, vara.

Är jag för hård mot mig själv igen? JA! Jag vet ju det.
   Jag blir stressad när bussen är försenad, jag kommer komma för sent till ett möte. Men hur var det nu? Allt är precis som det ska vara. Inte värdera var det. Var i nuet. Varför ska jag komma för sent? Kanske helt enkelt för att få en möjlighet att komma ihåg det jag redan verkar ha glömt.
   Att det inte spelar någon roll. Att allt bara är.

Sista kvällen i Santiago de Compostela la jag en sten med en gul pil på altaret hos Fransiscanerna. En gul pil som fick symbolisera min riktning vidare, in i mig, ut i livet. På stenen under pilen fanns sprickor. Jag tänkte att de visar på att även över sprickorna i livet går vägen vidare. Och där kommer finnas sprickor. För så är livet.