Kärlekens tjänare

Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Luk 17:7-10)

Det var alla hjärtans dag här i veckan.
   Och jag vet inte hur det är med er, men jag tror att jag befinner mig mitt i de där småbarnsåren när man går runt och känner sig ouppskattad mest hela tiden.
   Hur mycket man än gör, så har man en missnöjd 2-åring där hemma som just idag inte ville ha varken äpplena, bananerna eller apelsinerna man köpt, utan vindruvor.

   Eller som får ett hysteriskt utbrott när man lagat det som brukar vara hans favoritmat, för att han just idag inte alls vill ha just det.
   Och som knappast noterar att man städat hans rum, tvättat hans kläder eller sett till att han har flera par vantar för när ett par blivit blöta.

Och de här åren och den här tiden på året gör ju inte under för en kärleksrelation heller.
   När den ena inte är sjuk är den andra det och sen ska det vabbas och så är det jobb och så måste det handlas och så ska nån på konferens och, ja, sen inser man att det var bra länge sen man riktigt sågs.
   Dessutom tycker man att man gör en massa saker som den andra borde uppskatta, medan det tyvärr inte alls är vad den andra personen verkligen behöver och så slutar det med att båda parter går omkring och känner sig oälskade.

Och mest kanske det känns som om man är just osedd.
   Vi söker så ofta bekräftelse.
   Men ofta är det en bekräftelse som inte kan fylla våra längtande hålrum.
   För även om vi skulle få höra att vi är duktiga och fina och världens bästa mamma, så räcker det ju aldrig.
   För det är en bekräftelse som bara hamnar på ytan även om den kan träffa oss rätt i hjärtat.
   Och vi behöver få höra det om och om och om igen för att fortsätta tro på det.

Vi är inte vad vi gör, vi är de vi är.
   Vi som människor har ett jättebehov av att känna oss bekräftade och sedda, men för de vi är.
   Och när vi verkligen blir sedda för de vi är, så är det en bekräftelse som går på djupet, som stannar kvar.
   Och det kan snarare än att sättas i ord, ske genom en blick, genom en beröring, genom en delad känsla, genom ett gemensamt varande.
 
Men framförallt så tror jag att vi behöver sluta söka bekräftelsen utanför oss och börja hitta sätt att grunda oss i den i oss själva.
   Hitta den där vetskapen om att vi är älskade och perfekta precis som vi är.

Vi har alla våra olika liv att leva.
   Våra olika vägar att gå.
   Ibland korsas våra vägar och vi blir medvandrare i varandras liv.
   Ibland innebär någons väg att den personen blir en ”tjänare” till någon annan.
   Ibland blir det tvärt om.

Och man kan kanske bli lite provocerad när man läser dagens evangelietext.
   Kan man inte ens vara lite trevliga mot varandra och tacka?
   Men det är nog inte poängen i texten.
   Poängen är inte att man inte ska få ett tack.
   Det är klart man kan vara trevliga och tacka varandra.
   Men poängen är att det inte är därför man gör det.
   Eller borde göra det.
   Det är inte så vi borde leva våra liv.

När vi är grundade i oss själva, så kan vi göra så mycket gott för andra utan att göra det för tackets skull.
   Och vi kan sluta att tycka att andra människor är skyldig oss en massa.
   Vi kan sluta bygga vår lycka på vad andra gör eller inte gör för oss.
   För det gör livet och vår lycka så himla instabil.

Jag ser ju inte till att mitt barn har torra vantar för att jag vill att han ska tycka att jag är snäll.
   Jag gör det ju för att jag inte vill att han ska frysa.
   Jag tar hand om mitt barn för att jag älskar honom och vill att han ska må bra.
   Och jag behöver ju inte att han tackar mig för det hela tiden.
   Allt jag vill är ju att han ska få vara den han är, att jag får mysa med honom ibland, att jag får följa honom genom livet.

Och ofta inser jag ju att det viktigaste jag kan göra i min relation är att bara dyka upp och se till att vi får titta varandra djupt i ögonen och lyssna och känna in varandra en stund.
   När jag stannar upp och är, inte bara gör, först då kan jag både känna in vad jag behöver och mår bra av och möta en annan människa där på djupet.
   Och då kan jag nog vara långt mycket mer än en oduglig kärlekens tjänare, då kan jag flöda över.

Pilgrimen

"Hur låter jag honom ta plats i mitt hjärta?

   Hur låter jag honom vara helt i mitt hjärta, men lämna plats för andra? 

   Hur släpper jag taget om honom?

   Hur vågar jag behålla honom ändå?

...

Visst får du vara där min älskade.

   Visst vågar jag ha dig där, fastän du inte bara är min.

   Fastän du inte är min.

   Aldrig varit min.

   Jag älskar dig mest när du är fri." (Ur ett vältränat hjärta)

Det undrade jag då. 

   Sen släppte jag taget helt.  

   Utan förbehåll. 

   Utan förväntningar. 

Vi sågs igen för ett par år sen. 

   Vandrade några varv runt en kyrka. 

   Samtalade.

   Konstaterade att jag fortfarande var arg. 

   Skrattade tillsammans.

   Skiljdes åt.

Och så kom nu döden.

   Och jag har svårt att tänka att du vilar i frid. 

   Snarare förtjust upptäcker vad som kommer sen. 

   Vad som finns där bakom kröken på vandringen.

   Hur själen kan leka, på ännu mer än fullaste allvar. 

Vad är kärlek, undrade vi då. 

   Ja, kanske inte du, du tyckte det mesta var kärlek. 

   Men jag undrade.

   Jag hade svårt att förstå. 

   Kan nog ha det fortfarande. 

Men jag vet att du har varit viktig för mig. 

   För pilgrimen i mig.

   För utforskandet av själen.

   Buen Camino!

   

Stjärntydarna

På nyårsdagen var jag ute på cykeln i mörkret för att ta mig till Igelösa kyrka för att fira Nyårsmässa. 
   Det var verkligen kolsvart, det finns ju inga gatlyktor där ute. 
   Och min lilla lykta lyste bara upp en liten bit framför cykeln. 

Jag tog det ganska lugnt, men tyckte ändå att det kändes lite småläskigt. 
   Dessutom blåste det ganska ordentligt och kom en del kastvindar då och då. 
   Det var ganska svårt att navigera eftersom jag bara såg så kort framför mig. 
   Men ibland såg jag ljus i fönster i något hus längs vägen i alla fall. 

Men så, helt plötsligt, dök pilen på Odarslövs kyrka upp långt i fjärran.
   En stor ljuspil på kyrktornet av lysrör.
   Jesper Wachtmeister som har gjort konstverket som heter ”Uppåt”, vill gestalta ”människans rationella, emotionella och spirituella sidor som vänder sig mot himlen för att ställa frågor och söka svar”.
   Det är fint tycker jag.

Jag hade inte tänkt på att pilen skulle vara där och blev så himla glad när jag såg den.
   Jag cyklade och cyklade och pilen blev större och tydligare tills jag var framme vid kyrkan och kunde svänga av ner mot Igelösa.
   Jag log när jag cyklade där och det kändes så fint att få cykla mot pilen. 
   Att kyrkan fick stå där som en fyr och signalera någon slags trygghet. 
   Ett väldigt konkret ljus i mörkret som lyste upp mitt hjärta. 

Vi vänder oss ibland uppåt mot himlen för att söka svar. 
   Kanske är det inte riktigt så längre att vi förutsätter att Gud finns ”där uppe”. 
   Ofta pratar vi ju om Gud på andra sätt, som inom oss eller i allt omkring oss, men känslan kan ändå finnas kvar, att det är uppåt vi vänder oss till Gud. 

Andra som söker svar ”där uppe” är astrologer, eller stjärntydare som de också kallats, som de som vandrade till Betlehem för att finna Jesusbarnet där.
   Jag tycker själv att det är väldigt spännande med astrologi och vände mig lite nyfiket till en astrolog jag känner och frågade om stjärnan över Betlehem.
   Det har skrivits lite om det här också och några förslag på vilka slags himlafenomen det kan ha varit har dykt upp, men inget som egentligen verkar särskilt troligt.
 
Och som min vän astrologen sa:
   ”Ett himlafenomen kan ju inte peka ut en särskild plats.
   Det blir ju som att gräva vid regnbågens ände - typ.”
   Man kan också tänka sig att var det ett så starkt ljussken på himlen under så lång tid som det tog för stjärntydarna att ta sig till Betlehem, så borde det blivit omnämnt i andra skrifter också.
   Och något sådant har inte heller återfunnits.

Men ändå väljer författaren till Matteusevangeliet att berätta om stjärnan.
   Kanske för att det är en så fin symbolisk bild.
   Att ljuset på himlen får visa på var Ljuset fötts in i världen.

Det är också en stark symbolisk bild att färdas mot ljuset som lyser i mörkret.
   Som fyren som lyser på ett stormigt hav och räddar skepp från att gå på grund.
   Som ljuset som signalerar slutmålet efter en lång vandring.
   Idag fick våra ljus på altaret till exempel signalera slutmålet för de pilgrimer som vandrade dit från Lunds domkyrka. 

Jag har vandrat en del i livet och ofta är det ju mot ett konkret geografiskt mål man vandrar.
   Men ännu mer kanske, brukar det längs vägen för mig i alla fall, dyka upp något annat slags inre mål.
   Ibland kan det finnas med som en intention i början av vandringen, en fråga vi kanske vänt oss ”uppåt” för att ställa. 
   Men ofta märker jag att jag inte vet om det själv, förrän jag börjar se något slags mönster i mina upplevelser och tankar på vandringen. 

Ofta är det någon slags insikt som landar i mig.
   Ett ljus som går upp eller börjar lysa så mycket starkare i mig. 
   Eller ett svar som plötsligt uppenbarar sig. 

Stjärntydarna vandrade mot ett heligt mål, de ville möta och överlämna gåvor till judarnas nyfödde konung. 
   Förmodligen fick de också med sig något tillbaka efter mötet med det lilla barnet men också säkert från själva vandringen. 

Också på livets vandring har vi nytta av att ha den här öppenheten för vägledning som pilgrimen eller stjärntydaren har. 
   För att söka ljuset i vilken situation vi än hamnar i. 
   Och att erbjuda dem vi möter våra särskilda gåvor. 
   Och som fyrar lysa vägen fram också för varandra. 
   Och så låta ljuset få spridas, från hjärta till hjärta.

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. 
(Matt 2:1-12) 

Nu har Herren talat, han som skapade mig till sin tjänare redan i moderlivet, för att jag skulle föra Jakob tillbaka och låta Israel samlas hos honom. Så skulle jag vinna ära inför Herren och min Gud vara min styrka. Han säger: Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. Så säger Herren, Israels befriare, Israels Helige, till den som är föraktad och avskydd av alla, till härskarnas tjänare: Kungar skall se det och resa sig, furstar se det och falla på knä, därför att Herren är trofast, Israels Helige som utvalde dig. 
(Jesaja 49:5-7) 

Om mitt evangelium är dolt är det dolt för dem som går förlorade. Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. 
(2 Korinthierbrevet 4:3-6)

... och hon födde sin dotter ...

Förra året höll jag en betraktelse på en julkonsert på Öland och i år kändes texten ännu mer passande då Svenska kyrkans julkampanj heter "En flicka är född".
   Så jag byggde helt enkelt vidare på texten jag redan hade, till julottans predikan ...

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin dotter, den förstfödda. Hon lindade henne och lade henne i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, hon är Messias. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ”Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem. (Luk 2:1-20, övriga texter ligger efter predikan)

Jag har tagit bort ett ord, bytt ut tre ord och två bokstäver, och en hel frälsningshistoria. 
   För frågan är om det ens hade funnits en kristendom om barnet som fötts där i Betlehem hade varit en … Miriam?

För så olika är våra förutsättningar! 
   Så olika var de då och olika är de faktiskt fortfarande. 
   För flickor och pojkar, för kvinnor och män. 
   
För då, liksom nu på många platser i världen, hade flickor inte samma möjlighet att leva ett så fritt liv som Jesus gjorde, att gå sin egen väg och bestämma själva över sina liv.
   Inte heller hade man nog då, liksom nu på många platser i världen, lyssnat till en kvinna på det sätt man lyssnade till Jesus.
   En kvinna hade helt enkelt inte samma status i samhället. 
   Hon hade troligtvis inte kunnat samla samma mängder människor ens om hon hade försökt och bara det att hon hade valt bort att gifta sig och skaffa barn och istället vandra runt i samhället, nej, det hade aldrig gått.

Däremot är jag helt övertygad om att vi inte hade haft en sämre kristendom om vi fick följa Miriam istället för Jesus. 
   Om den nu ens hade överlevt till våra dagar förstås. 
   Men kanske hade den blivit lite annorlunda. 
   För våra upplevelser i livet är olika och vår relation till det gudomliga blir därför också olika. 
   Och dessa olika berättelser ur livet behövs, för att vi alla ska kunna spegla oss i dem och känna oss sedda och förstådda och älskade precis som vi är, flicka som pojke som hon som han och som hen.

Hur kändes det att jag ändrade i texten? 
   Vad hände i dig? 
   Kanske tyckte du att det kändes befriande och intressant med ett nytt perspektiv. 
   Kanske tyckte du att det förstörde stämningen. 
   Kanske tänkte du att ”så får man väl inte göra”.

Men kanske måste ”man” göra så ibland.
   Öppna upp, vända upp och ner.

”Livet blev synligt” med Jesus, så skrev Johannes i sitt brev.
   Det som är livet, behöver vi göra synligt.
   Det som är hela livet, det manliga livet och det kvinnliga.
   Och allt där i mellan.
   Våra liv.

Så varför i hela världen håller vi fast vid våra gamla roller och uppdelningar.
   Varför spelar det så stor roll att Jesus var en man?
   Varför ber vi inte varannan gång ”Vår Moder”?

Vi säger att vi VET att Gud inte är en man, men ändå envisas vi med att kalla hen för honom.
   Och innebär det att Jesus inte får fortsätta vara en man?
   Nej då.
   Men vi måste nog se till att pröva våra tankar lite då och då.
   Pröva våra föreställningar så de inte stelnar.
   Så de inte blir andra sanningar än vad de verkligen är.
   

Jesus kom för att befria oss, från oken som tynger, från stången på våra axlar, från förtryckarens piska. 
   Befria oss till att vara de vi är. 
   Befria oss till liv som är fyllda av möjligheter och öppnade dörrar. 

Och jag tror vi måste inse att vi är med och bidrar till att en flicka fortfarande inte har samma möjligheter i livet på denna jord. 
   Att VI ALLA är med och bidrar till det. 
   För att kön spelar roll.

Så låt oss hjälpas åt att bidra till en värld, där Miriam mycket väl kan födas som Guds dotter här på jorden. 
   Där flickor har samma möjligheter som pojkar att leva de liv som de vill. 
   Där kvinnor har samma status som män. 
   Då tror jag att vi är med och skapar himmelriket här på jorden.

Och för den som vill, testa gärna att be till Vår Moder.
   Ibland kan livet bli oväntat omvälvande, om vi bara byter ett litet genus. 

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas. Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades. Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta. (Jes 9:2-7)

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig. (1 Joh 1:1-4)

Camino-känslan

Idag stod jag i Odarslövs kyrka med en ljusstråle på min axel och toner flytandes omkring mig.
   Och det fanns en så välbekant känsla av Camino.
 
Kanske var det för att jag var i en avkristnad och utriven kyrka.
   Likt de kyrkoruiner jag besökt på vandringarna.
   Kanske var det mörkret som påminde mig om de tidiga mornarna, när jag började vandra innan solen gått upp.
   Kanske var det ljuden från skogen eller det porlande vattnet.

Kanske är det bara så länge sen jag blev riktigt berörd på ett plan jag inte känt av på länge.
   Som påminde mig om att livet kan kännas så.
   Som påminde mig om att man kan få kliva in i rum som liksom får finnas bortom tiden.
   Som liksom finns innanför vardagen.

Att vandra kändes som att ta en paus från det vardagliga livet och kliva in i en parallell värld.
   Tills jag hade vandrat så länge att jag insåg att jag faktiskt var mitt i mitt vardagliga liv.
   Det fanns bara på en annan fysisk plats med vissa andra komponenter.

Och ibland lyckades jag ta med mig den känslan hem.
   Ibland kunde jag fortsätta leva närvarande i den känslan i alla fall en tid.
   Men det är svårt.
   Och det måste fyllas på.
   Och det var länge sen nu.

Ljus- och ljudkonstverket i Odarslövs kyrka heter 96 och är skapat av Jérôme France.
   Curatorn Min-Jung Jonsson frågar med verket "Hur upplever vi ett ultramodernt digitalverk med ljud och ljus, ett konstverk som triggas av oss själva i en oväntat traditionell miljö"?

En mötesplats mellan nytt och gammalt, mellan sten och ljus, mellan mänsklighet och byggnad.
   Och så, så mycket mer.
   Som livet.

Elia, Johannes, Jesus och Greta...

Kanske har ni vid det här laget hört talas om Greta Thunberg. 
   Hon är 15-åringen som sitter utanför Sveriges Riksdag och skolstrejkar för klimatet. 
   Det här barnet sitter inte och ropar beklagade åt andra barn. 
   Hon talar starkt och tydligt till oss alla. 
   
Och hon sitter inte bara där, hon har till exempel också varit inbjuden att tala på klimatmötet i Polen.
   ”Det finns de som säger att jag borde gå i skolan i stället” sa hon då. 
   ”Det finns de som säger att jag borde bli klimatforskare så jag kan 'lösa klimatkrisen'. 
   Men klimatkrisen är redan löst. 
   Vi har redan alla fakta och lösningar. 
   Och varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns? 
   Varför ska jag lära mig en massa fakta när den viktigaste faktan helt uppenbarligen inte betyder nånting för vårt samhälle?”

Ja, så pratade hon till världens samlade ledare.
   Rakt på sak, inga krusiduller. 
   Liksom många av de profeter som dykt upp genom tiderna. 

Ibland undrar jag över varför det är så svårt för oss att bara börja leva det där himmelriket. 
   Varför är det så svårt att leva som vi VET att vi borde. 
   Vill vi ens tro? 
   Om det nu så är på Greta eller Jesus? 
   Och trots att det låter så vettigt, vad är det som gör att det är så svårt att leva det? 
   Som gör att vi kommer med våra undanflykter. 
   ”Det gör väl ingen skillnad vad jag gör.”  

Enligt psykologen Per Espen Stoknes finns det några psykologiska barriärer som hindrar oss. 
   Dels känner vi en distans, i fallet med klimatförändringarna att det upplevs som något avlägset, det handlar om år 2050 eller 2100, då är de flesta döda. 
   Vad gäller himmelriket, så känns det nog kanske ännu mer fjärran och ouppnåeligt.    Sen är det domedagsperspektivet som också triggar känslor av skuld, vilket leder till flykt.
   Visserligen erbjuder ju Jesus här förlåtelsen och nåden, men hur svåra är inte de för oss att ta till oss. 
   En annan barriär är en inre konflikt mellan vad vi vet och vad vi gör: vi vet att jorden blir varmare, men det står i konflikt med att vi äter kött, flyger och kör bil, vilket leder till tvivel och tillslut förnekelse. 
   Djupast i vårt innersta, längst där inne i vår själ, så vet vi nog också att vi är ett och att vi är älskade, men lever vi så? 
   Nej, vi tvivlar och vi förnekar och vi fortsätter leva som vi alltid har gjort.
 
Det kan vara svårt att acceptera ibland att vi människor är så starkt rustade för strid mot det som faktiskt verkar vara det som är bäst för oss.
   Som en jord det går att fortsätta leva på, eller ett himmelrike.

Men himmelriket tränger fram.
   Det gör faktiskt det. 
   Det tränger till exempel fram genom en 15-åring som skolstrejkar för klimatet. 
   Som stadigt står kvar och utmanar, med en tro på oss andra ”vanliga” människor som verkar lika orubblig som Jesus tro på oss. 
   ”Så vi har inte kommit hit för att be världens ledare att bry sig om vår framtid” säger Greta. 
   ”De har alltid ignorerat oss förut och de kommer ignorera oss nu också. 
   Vi har kommit hit för att säga att en förändring är på väg, vare sig de vill eller inte. 
   Människor kommer att resa sig och anta utmaningarna vi står inför. 
   Och eftersom våra politiska ledare uppträder som barn, så måste vi ta det ansvar som de borde tagit för länge sen.”

Och kanske är det talande, när en journalist från Dagens nyheter frågar Greta hur hon ser på klimatfrågan och hon svarar: 
   ”Jag ser på klimatkrisen som en vändpunkt i vår civilisation. 
   De flesta forskare säger att det kommer vara en förändring som saknar motstycke i människans historia. 
   Och vi förstår inte hur mycket vi måste förändra oss. 
   Hela samhället måste förändras i grunden.”
   Och journalisten undrar: ”Är inte det lite väl radikalt?” 

Är inte det lite väl radikalt?!
   Hur många tror ni inte tänkte så när de hörde Jesus tala om hur vi behöver förändra vårt sätt att leva och tänka och vara för att nå himmelriket. 
   Är inte det lite väl radikalt? 
   Jo! 
   Visst är det radikalt, men det är dags för radikala förändringar. 
   För det är något radikalt annorlunda Jesus kommer med. 
   Att leva himmelriket är radikalt annorlunda än hur vi lever våra liv i det här samhället. 

Men vågar vi lyssna och vågar vi bryta igenom våra barriärer, så kan orden, så kan tron, så kan våra liv, få lysa upp mörkret omkring oss tills det lyser så starkt ur våra egna hjärtan att allt blir ljus. 

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Mal 4:4-6)

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. (2 Pet 1:19-21)

Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron. Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.” (Matt 11:12-19)

En ny sorts kung

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sakarja 9:9-10)

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas:  Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”HosiannaDavids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” (Matt 21:1-9)

På en ung åsnehingst skulle kungen komma, så berättade Sakarja.
   Och när Jesus närmade sig Jerusalem, bad han lärjungarna att hämta ett åsnesto och ett föl. 
   En åsna var egentligen konstigt nog. 
   Var man någon framstående, så var det på en ståtlig häst man kom ridande såklart.

Men genom att rida på en åsna så visade Jesus att han är en annan slags kung än vad människorna kanske väntade på. 
   Hästen är ju ett ståtligt djur som också används i strid. 
   Men Jesus kom inte med strid, han kom med fred. 
   Och åsnan symboliserar mer den fredliga bondens vardag än slagfältets. 

Åsnan är också lite mindre än hästen, så Jesus kunde se människorna rakt i ögonen istället för att titta på dem uppifrån.
   Ett perspektiv han alltid väljer - att kunna möta oss i ögonhöjd.
 
Men sen tog Jesus det också ett steg längre.
   Han bad lärjungarna att hämta ett åsnesto med ett föl.
   Jag tror ju inte att Jesus red på det lilla fölet, men det var ändå viktigt för honom att det fick följa med.
   Och ni vet väl vad Jesus sagt: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.

Så sakta vandrade de in i Jerusalem. 
   De behövde säkert stanna lite då och då så det lilla fölet kunde vila. 
   Kanske behövde det få dia en stund. 
   Tänk er skillnaden mot en kung som rider in på en tränad häst. 
   En häst som fåtts att gå i takt, på rak linje, tuktad. 
   Istället väljer Jesus åsnan och fölet. 
   Och alla vi som har små barn i vår närhet vet ju att det sällan gås på rak linje med dem.

Egentligen är det mer logiskt. 
   En ny sorts kung, kommer på ett nytt sätt, med en ny sorts makt. 
   En ny tid skulle komma, där vi lägger ner vapnen och möts på ett annat sätt. 
   För många är de kvinnor som runt om i världen frustrerat sett sina söner och män ge sig ut i strid och som innerligt önskat att makten skulle kunna lösa sina konflikter på annat sätt. 
   Många är de mödrar som desperat försökt skydda sina barn från den hårda värld som finns omkring dem. 
   Och många är de mödrar som behövt dra ner på takten och upptäckt världen tillsammans med sina barn.

Världen behövde, och behöver fortfarande, ledare som istället för att störta ut i strid på sina höga hästar, ödmjukt sätter sig tillrätta på en enkel åsna och sakta rör sig framåt i en takt så också fölen kan hinna med. 

Vi behöver en balans i tillvaron som också innefattar den kvinnliga kraften. 
   De mjukare värdena. 
   Som självklart finns inom både män och kvinnor, men den har värderats ner under så lång tid. 
   Men Jesus vet att vi behöver balansen och uppvärderar det som samhället så ofta nedvärderar. 
   För vi kommer inte till det där riket om vi inte når det tillsammans. 
   Med de fattiga, främlingarna, tiggarna, flyktingarna, kvinnorna, barnen.

Vi följer Jesus in i Jerusalem, men samtidigt börjar vi idag, på första advent, vår vandring mot julen. 
   Mot den dag då Gud föds in i vår värld som ett litet barn. 
   Vi börjar förbereda oss för att kunna ta emot Gud, i det lilla, lilla barnet. 
   Och ska man kunna möta Gud i ett litet, litet barn, måste man komma nära. 
   Böja sig ner. 
   Ta ögonkontakt. 
   Och ta sig tid att vara där en stund.  

Så den här adventstiden, låt oss ta oss tiden att verkligen förbereda oss för det mötet. 
   Låt oss sakta in på farten, komma nära, se till att fölet i vårt inre hinner med. 

Och så får vi tillsammans se fram emot den tid när inte bara dotter Sion och dotter Jerusalem jublar. 
   Utan alla döttrar och söner i vår värld kan jubla. 
   När vi äntligen lägger ner alla vapen, möter varandra i jämlikhet, ser varandra i ögonen och ser Gud där inne. 
   Som Jesus gjorde i alla han mötte där på vägen, ridandes på åsnan med det lilla fölet, in i Jerusalem.