Camino-känslan

Idag stod jag i Odarslövs kyrka med en ljusstråle på min axel och toner flytandes omkring mig.
   Och det fanns en så välbekant känsla av Camino.
 
Kanske var det för att jag var i en avkristnad och utriven kyrka.
   Likt de kyrkoruiner jag besökt på vandringarna.
   Kanske var det mörkret som påminde mig om de tidiga mornarna, när jag började vandra innan solen gått upp.
   Kanske var det ljuden från skogen eller det porlande vattnet.

Kanske är det bara så länge sen jag blev riktigt berörd på ett plan jag inte känt av på länge.
   Som påminde mig om att livet kan kännas så.
   Som påminde mig om att man kan få kliva in i rum som liksom får finnas bortom tiden.
   Som liksom finns innanför vardagen.

Att vandra kändes som att ta en paus från det vardagliga livet och kliva in i en parallell värld.
   Tills jag hade vandrat så länge att jag insåg att jag faktiskt var mitt i mitt vardagliga liv.
   Det fanns bara på en annan fysisk plats med vissa andra komponenter.

Och ibland lyckades jag ta med mig den känslan hem.
   Ibland kunde jag fortsätta leva närvarande i den känslan i alla fall en tid.
   Men det är svårt.
   Och det måste fyllas på.
   Och det var länge sen nu.

Ljus- och ljudkonstverket i Odarslövs kyrka heter 96 och är skapat av Jérôme France.
   Curatorn Min-Jung Jonsson frågar med verket "Hur upplever vi ett ultramodernt digitalverk med ljud och ljus, ett konstverk som triggas av oss själva i en oväntat traditionell miljö"?

En mötesplats mellan nytt och gammalt, mellan sten och ljus, mellan mänsklighet och byggnad.
   Och så, så mycket mer.
   Som livet.